Tio regler för en interreligiös dialog

En dialog är ett samtal mellan två eller flera personer med skilda åsikter i ett ämne som avhandlas, och samtalets syfte är att varje deltagare ska lära sig av den/de andra, så att han eller hon kan ändra sig och utvecklas. Just denna definition av vad en dialog är rymmer i sig dess första budord, som vi ska gå vidare in på nedan. På religionens område har vi i det förgångna träffats för att diskutera med dem som har andra åsikter än vi – t.ex. katoliker med protestanter – antingen för att besegra en motståndare eller för att vinna kunskap om denne för att nå bättre resultat i umgänget eller striden med honom/henne. Om vi alls har mötts ansikte mot ansikte, har det skett i konfrontation, ibland i mer öppen polemik, ibland i mer subtil sådan – men alltid med slutmålet att besegra den andre, eftersom vi har varit övertygade om att vi ensamma suttit inne med den absoluta sanningen.

Detta är emellertid inte vad en dialog handlar om. Dialog är inte debatt. I en dialog måste varje deltagare lyssna på den/de andra med all den öppenhet och förståelse han/hon kan uppbåda och försöka förstå den andres ståndpunkt så precist som möjligt och så mycket utifrån dess egna förutsättningar som möjligt. En sådan attityd leder automatiskt till antagandet, att vi när som helst skulle kunna finna motpartens ståndpunkt övertygande. Är den övertygande nog, och är vi måna om vår integritet, måste vi ändra vår egen ståndpunkt, och att ändra sig kan störa ens sinnesfrid. Vi talar här naturligtvis om ett mycket speciellt slags dialog, en interreligiös sådan. För att en sådan ska kunna sägas äga rum, är det inte nog med att deltagarna avhandlar ett religiöst ämne. I stället är det så att de måste gå in i dialogen i sin egenskap av personer som på något avgörande sätt identifieras med ett religiöst samfund. Om jag vore varken jude eller muslim och inte heller kristen skulle jag inte kunna delta som ”partner” i en judisk-muslimsk-kristen dialog, även om jag kanske deltog som åhörare, ställde frågor för att få information och kunde bidra med kommentarer av värde för diskussionen.

Det är tydligt, att den interreligiösa dialogen är en helt ny företeelse. I det förgångna kunde vi inte tänka oss en sådan, än mindre åstadkomma den. Hur ska vi då gå tillväga för att med något hopp om framgång ta itu med detta nya? Här följer några grundläggande regler eller ”budord” för den interreligiösa dialogen, regler som måste iakttas, om en dialog verkligen ska komma till stånd. Dessa regler är inte teoretiska och inte heller bud som givits oss ”från ovan” utan vi har kommit fram till dem genom dyrköpt erfarenhet.

Första budet: Det främsta syftet med en dialog är förändring och utveckling när det gäller att uppfatta och förstå verkligheten och att sedan handla i enlighet därmed. Kort sagt: Just det faktum, att jag far upp ögonen för att min partner i dialogen tror ”så här” snarare än ”så där” ändrar i motsvarande grad min inställning till honom/henne, och en förändring av min attityd är en betydelsefull förändring hos mig. Vi går in i en dialog för att lära oss, förändras och utvecklas, inte för att påtvinga den andra en förändring – något man hoppats kunna göra i en debatt – ett hopp som förverkligas i omvänd proportion till hur ofta och hur hårdnackat man tar upp debatten. Med dialogen förhåller det sig å andra sidan så, att ens partner faktiskt också ändrar sig, då var och en går in i dialogen med avsikten att lära sig något och ändra på sig själv. Det som uppges vara debattens målsättning åstadkommer man alltså vida mer effektivt genom dialogen, och man uppnår mycket mera.

Andra budet: En interreligiös dialog måste utvecklas på två områden: inom varje religiöst samfund och mellan olika samfund. På grund av den interreligiösa dialogens kollektiva karaktär och emedan dess främsta mål är att varje deltagare ska vinna kunskaper och förändras är det också nödvändigt, att varje deltagare öppnar en dialog inte bara över trosgränserna – t.ex. med anglikaner – utan också med sina trosfränder inom riktningen för att med dem dela frukterna av den interreligiösa dialogen. Bara på det sättet kan hela samfundet så småningom vinna kunskap och förändras och gå mot ständigt förbättrad iakttagelse av och insikt om verkligheten.

Tredje budet: Varje deltagare måste gå in i dialogen med fullständig ärlighet och uppriktighet. Det bör göras klart i vilken riktning större och mindre rörelser inom traditionen går, vilka de framtida förändringarna kan bli och – om nödvändigt – på vilka områden deltagaren har svårigheter med sin egen tradition. Det finns ingen plats för falska fasader i dialogen.

Fjärde budet: Varje deltagare måste förutsätta en liknande fullständig ärlighet och uppriktighet hos andra deltagare. Inte bara frånvaron av uppriktighet utan även ovilja att förutsätta denna hos andra leder till att dialogen inte blir verklighet. Utan förtroende ingen dialog!

Femte budet: Varje deltagare måste förklara hur han ser sig själv som skild från andra. Bara en jude kan t ex, definiera, vad det från judisk synpunkt innebära att vara jude. Andra kan bara ange, hur saken ter sig utifrån. Eftersom dialogen är ett dynamiskt medium, kommer varje deltagare därtill att allteftersom hans kunskap ökar, förändras och se djupare och vidare och anpassa definitionen av sig själv som jude och vara noga med att upprätthålla en fortgående dialog med andra judar.

Det kan alltså inte undvaras, att varje deltagare i dialogen definierar, vad det innebär att vara en autentisk anhängare av hans tradition.

Omvänt måste envar kunna känna igen sig själv i den tolkning andra gör av hans framställning av sig själv. Detta är den interreligiösa tolkningslärans gyllene regel, något som ”den interreligiösa dialogens apostel” Raimundo Panikkar ofta har återkommit till. För den egna förståelsens skull kommer varje deltagare i dialogen helt naturligt att försöka uttrycka för sig själv vad han tror är innebörden av partnerns förklaring; partnern måste kunna känna igen sig själv i detta uttryck. Förespråkaren för en ”världsteologi”, Wilfred Cantwell Smith, skulle tillägga, att detta tolkade uttryck också måste kunna intygas av oberoende kritiska iakttagare.

Sjätte budet: Varje deltagare måste gå in i dialogen utan några låsta antaganden om på vilka punkter man är oense. Varje deltagare måste lyssna på den andre med desto större öppenhet och vilja till förståelse men också försöka bli ense med sin partner så långt detta är möjligt med bibehållande av den egna traditionens integritet. På den punkt där han absolut inte kan hålla med längre utan att göra våld på sin egen integritet, just där ligger den punkt där oenighet inträder, en oenighet som med orätt förutsattes i förtid.

Sjunde budet: En dialog kan äga rum bara mellan likar eller cum pari, som andra Vatikankonciliet uttryckte det. Detta innebär att en dialog inte bara är omöjlig mellan en tränad akademiker och en person ur menigheten (som bäst kan det här bli fråga om ett inhämtande av data genom ett slags utfrågning) men det kan heller inte bli fråga om något sådant som en envägsdialog. De diskussioner mellan judar och kristna, som inleddes på 60-talet var t.ex. bara en inledning till en interreligiös dialog. Förståeligt nog och med all rätt kom judarna till dessa utbyten bara för att undervisa de kristna, fastän de kristna kom huvudsakligen för att lära. Om en interreligiös dialog mellan kristna och judar ska komma till stånd, då måste emellertid också judarna komma med det huvudsakliga syftet att lära; först då sker utbytet cum pari

Åttonde budet: En dialog kan komma till stånd bara med ömsesidigt förtroende som grundval. Även om en interreligiös dialog måste försiggå i något slags kollektiv dimension – dvs. deltagarna måste engageras i den i sin egenskap av medlemmar i ett religiöst samfund, t.ex. buddister eller hinduer – är det också av grundläggande betydelse, att det bara är människor och individer som kan genomföra dialogen. En dialog människor emellan kan emellertid byggas bara på ömsesidigt förtroende. Det är därför tillrådligt att inte från början ge sig i kast med de svåraste problemen utan att hellre först närma sig de frågor där man har störst utsikt att finna gemensamma erfarenheter och ståndpunkter. På det sättet kan man lägga den nödvändiga grundvalen av mänskligt förtroende. Efterhand som detta djupnar och vidgas kan man sedan ta itu med mer svårbehandlade frågor. Liksom vi vid inlärning rör oss från det kända till det okända går vi i dialogen sålunda vidare från det vi har gemensamt till att diskutera frågor där vi är oense. Det vi har gemensamt kan – tack vare den ömsesidiga okunnighet som kommer sig av århundradens fiendskap – ta ganska lång tid att klarlägga helt.

Nionde budet: De personer som engagerar sig i en interreligiös dialog måste besitta åtminstone ett visst minimum av självkritik ifråga om sig själva såväl som sin egen religiösa tradition. En avsaknad av sådan självkritik innebär att den egna traditionen förutsätts redan ha alla de rätta svaren. En sådan attityd gör dialogen inte bara onödig utan t.o.m. omöjlig. Vi går ju in i dialogen för att lära – något som är omöjligt om vår egen tradition aldrig har gjort ett felsteg, om den har de rätta svaren på alla frågor. För att känna sig säker i en interreligiös dialog måste man stå fast med övertygelse och integritet i en religiös tradition, men en sådan integritet och övertygelse måste innefatta, inte utesluta, självkritik. Denna förutan kan det inte bli tal om någon dialog och sannerligen inte heller om integritet.

Tionde budet: Varje deltagare måste så småningom försöka uppleva motpartens religion ”inifrån”; ty en religion är inte enbart något som finns till i människans förstånd utan också i hennes ande,

hjärta och ”hela varelse”, hos individen såväl som samfundet. John Dunne talar om att ”gå över” in i en annans religiösa erfarenhet och sedan återvända, upplyst och med vidgad och fördjupad insikt.

Interreligös dialog är verksam på tre områden: det praktiska där vi samarbetar för att hjälpa mänskligheten; det kunskapsmässiga där vi söker insikt och sanning; det andliga där vi försöker leva oss in i motpartens religion. Den interreligiösa dialogen har tre faser. I den första gör vi oss fria från det vi lärt in genom missledande information om varandra och börjar lära känna varandra som vi verkligen är. I fas två börjar vi urskilja värden i motpartens tradition och önska införliva dessa med vår egen. I dialogen mellan katoliker och protestanter har t.ex. katolikerna lärt sig att betona bibeln, medan protestanterna har lärt sig att uppskatta sakramentens betydelse för det kristna livet. I båda fallen handlar det om värden som av tradition förknippats med motpartens samfund.

Om vi menar allvar och är ihärdiga och lyhörda nog i dialogen, kan vi ibland gå in i den tredje fasen. Här börjar vi tillsammans utforska nya områden av verkligheten, områden som är av en betydelse och rymmer sådana sanningar som ingen av oss har varit medveten om tidigare. Vi kommer att stå inför denna nya, tidigare okända dimension av verkligheten bara som ett resultat av frågor, insikter och ansatser som blivit till genom och i dialogen. Vi vågar kanske säga, att en tålmodigt genomförd dialog kan bli medlet för ”en ny uppenbarelse”, en mer långtgående ”avtäckning” av verkligheten – något som vi sedan måste handla i enlighet med.

Övers. Bror-Ivan Johansson