Befrielseteologin

När Johannes Paulus II begav sig till det latinamerikanska biskopsmötet i Puebla i februari 1979 slog en italiensk dagstidning upp en stor rubrik ”Påven fördömer befrielseteologin”. Under och efter Puebla visade det sig att detta inte var sant. Fördömandet var en ofrom förhoppning från inflytelserika grupper som sedan länge velat bekämpa befrielseteologin, denna teologi som vuxit fram på den latinamerikanska kontinenten. Befrielseteologin har entusiastiska anhängare i Latinamerika och Europa men också arga vedersakare. Anklagelserna mot befrielseteologin är många: Kristi budskap framställs som en befrielse från mänskligt förtryck snarare än frälsning från synd, kyrkan identifieras med en viss social och ekonomisk klass, förkunnelsen är horisontell i stället för vertikal, teologin har förvandlats till sociologi. Så säger kritikerna. Vad säger befrielseteologerna själva? En utmärkt introduktion till befrielseteologin är den chilenske teologen Segundo Galileas ”Teologia de la liberacion – Ensayo de sintesis” (1977). Befrielseteologin – ett försök till syntes. Boken finns även i fransk och portugisisk översättning. Jag tänkte här försöka återge några av huvudtankarna i Galileas lilla skrift.

Befrielseteologin innebär en ny epok i kyrkans historia i Latinamerika menar Segundo Galilea. En teologi växer fram som i alla sina uttryck är medveten om det latinamerikanska folkets historiska situation. Det är en självständig teologi som inte är beroende av de stora europeiska skolorna. Befrielseteologin är den första rent latinamerikanska teologin men den är inte till bara för Latinamerika utan för hela kyrkan.

Den här teologin har inte tagit som sin uppgift att belysa och behandla alla stora och aktuella frågor som rör den latinamerikanska kontinenten utan koncentrerar sig på en av de viktigaste: ”den teologiska reflektionen över innebörden av de kristnas förpliktelser vad gäller rättvisan, folkens befrielse, alltid med utgångspunkt från evangeliseringen.”

Galilea betonar att befrielseteologin alltid arbetar med denna utgångspunkt från tron och evangeliseringen. Det är viktigt att betona menar han eftersom det samtidigt finns andra riktningar som arbetar med befrielsetemat men som gör det på ett plan som är mer ideologiskt, sociopolitiskt eller pedagogiskt. Båda dessa nivåer behövs men blandas stundom samman i debatten vilket åstadkommer förvirring och drar en kritik över befrielseteologin som är orättvis och som går ut på att den bara skulle ha en politisk dimension och sakna den teologiska och pastorala.

Galilea betecknar befrielseteologin som en pastoral teologi, inte en systematisk eller dogmatisk. Den kristna praxisen, det pastorala arbetet kommer först, därefter den teologiska reflektionen som upplyser och ger en riktning åt handlingen. Detta sätt att skapa teologi är inte nytt skriver Galilea, men det står i kontrast till det sätt som varit förhärskande hittills. Den traditionella teologin har varit mer abstrakt och föga pastoral. Som föregångare nämner Galilea de stora spanska 1500-talsteologerna Francisco de Vitoria och Bartolomeo de las Casas.

Befrielseteologin skiljer sig starkt från den teologi som vuxit fram i Europa och USA genom sin starka förankring i den lokala verkligheten. Europeisk och nordamerikansk teologi utgår från välfärdssituationen, den studerar sekulariseringen, förlusten av tron i en vetenskaplig och upplyst värld. Samtalspartnern till denna teologi är den icke-troende människan. Den latinamerikanska teologin däremot har vuxit fram i ett kristet sammanhang där det råder fattigdom, beroende, underutveckling. Dess samtalspartner är inte i första hand den icke-troende – det latinamerikanska folket har en stark religiositet – utan ”icke-människan” som marginaliseringen och fattigdomen (misären) håller kvar i en omänsklig situation.

En annan viktig skillnad mellan befrielseteologin och andra teologiska skolor är att den arbetar mycket nära samhällsvetenskaperna. Somliga anklagar då befrielseteologin för att inte vara annat än en form av sociologi. Men den anklagelsen skriver Galilea är inte mer rimlig än om man skulle anklaga den klassiska teologin för att bara vara en filosofi.

Vad står begreppet befrielse för? Galilea beskriver termens historia och hävdar att dess föregångare var det utvecklingsbegrepp som Paulus VI lanserade i sin encyklika Populorum Progressio. Under Medellinkonferensen kom ”liberacion” in som ett uttryck, i början liktydligt med Paulus VI:s ”totala utveckling” men får sedan en bredare innebörd än ordet utveckling. Redan från början betonas också sambandet med bibliska förebilder. ”Den kristna befrielsen är utplånandet av timligt förtryck och av orättvisor (ekonomiska, sociala, politiska, kulturell befrielse etc) djupt kopplad till frälsningen i Jesus Kristus (befrielse från synd). Med ett ord: befrielse är den frälsning som Jesus ger i den historiska verkligheten.”

Befrielseteologins utgångspunkt har varit kyrkans och de kristnas kamp för att befria den verklighet som människor lever i och allt detta i trons och evangeliets ljus.

Men är då den kristnes befrielseengagemang bara politiskt? Och bara politiskt radikalt? Nej, befrielsegärningen har fler dimensioner: politiskt-sociala, ekonomiska, kulturella, religiösa, dvs. arbetet på befrielse av alla former av slaveri och underkastelse. Den kristnes engagemang för befrielse kan uttryckas i många olika former. Det kan vara inom undervisning, evangelisering, i solidaritetsarbete, i det sociala livet, i det politiska arbetet etc.

Befrielseteologin talar inte bara i sociologiska termer utan översätter det beskrivna i kristna termer. I anslutning till Medellin säger befrielseteologerna att förtrycket och underutvecklingen i Latinamerika är ett uttryck för synden, en verklighet som är i behov av Herrens frälsning. ”Insikten att synden även kommer till uttryck i sociala, ekonomiska, politiska och kulturella strukturer är ett specifikt bidrag av befrielseteologin.” Men befrielsen har också en inre personlig sida, inte bara en samhällelig. Båda är nödvändiga och förhåller sig dialektiskt till varandra. Den starka betoningen i befrielseteologin av samhällsaspekten betyder inte att man utesluter andra dimensioner och framför allt inte alla människors behov av befrielse från synd i Kristus.

Inom befrielseteologin vill Galilea urskilja tre olika huvudtendenser som naturligtvis inte är helt åtskilda. Den första utgår från den bibliska innebörden i befrielse med hela dess rika historiska, sociologiska och profetiska innehåll och knyter därifrån an till den latinamerikanska verkligheten.

De övriga två riktningarna arbetar ur vetenskaplig synpunkt mer tvärvetenskapligt än den förstnämnda. Den andra riktningen betonar mer det latinamerikanska folkets kulturella tradition och identitet. Den beskriver mer den historiska utvecklingen från den spanska koloniseringen i termer av förtryck-befrielse och den håller fram den folkliga religiositeten som en viktig befrielsefaktor. Dessa teologer arbetar mycket med tolkningen av begreppet folk. De är mer intresserade av folkets inneboende befrielseresurser än av ideologi.

Den tredje riktningen är mest intresserad av den ekonomiska dimensionen, klasskonflikterna och klassbegreppet, av ideologierna som kritiskt konfronteras med tron. Inom denna riktning finns, ibland med element från den marxistiska analysen men tillhör då sådant som redan allmänt accepterats av den samtida sociologin och ekonomin såsom värdefulla bidrag. ”Att kalla dessa teologer för marxister är minst sagt okunnigt” skriver Galilea.

Till dessa tre huvudriktningar skulle man kunna lägga en fjärde som snarare är en befrielseideologi än en teologi. Denna riktning utgår helt från marxistisk analys och ideologi. Den är en minoritetsriktning men dock ganska spridd i Latinamerika. Man kan återfinna den som någon slags underliggande ”teologi” hos vissa grupper och i ett antal dokument skriver Galilea. Denna riktning saknar nästan helt en ecklesiologi. Många som kritiserar befrielseteologin utgår i sin kritik just från denna riktning utan att markera skillnaden mot de ovan beskrivna riktningarna. Många kritiker presenterar t.o.m. den sistnämnda riktningen som den förhärskande befrielseteologin i Latinamerika.

De viktigaste teologiska temana

Befrielseteologin är en katolsk teologi. Den lyfter fram vissa områden av tron som den tänker över men det betyder inte att den förnekar eller utesluter andra. Den förnekar inte, den sätter inte inom parentes någon dogm eller någon av kyrkans läror. Det rör sig om en teologi som tagit som sin bestämda uppgift att se på relationen mellan befrielse och den kristna tron. I detta sitt arbete lyfter befrielseteologin fram aspekter som stundom varit bortglömda i teologin t.ex. de socio-politiska dimensionerna i och följderna av Jesu budskap och liv; i eukaristin dess betydelse för uppbyggandet av ett samhälle som är mer rättvist och uttrycker större broderskap; inom mariologin, det hopp som Maria förmedlar till de fattiga och de förtryckta.

I befrielseteologin betonas starkt sambandet mellan Guds skapelseplan och frälsningsplanen, sambandet mellan uppbyggandet av vår värld, historien, samhället och förkunnandet av evangelium. Befrielseteologin anser sig här fullfölja den teologiska linje som finns i Vatikankonciliet, i Medellins teologi och i Paulus VI:s förkunnelse.

Guds rike som Jesus förkunnar är inte bara förlagt till himlen, det föregrips på jorden – i varje människa och i varje samhälle – i den mån jorden (jordelivet) förmänskligas. Det Guds rike som finner sin helhet och fullhet i himlen föregrips redan på jorden.

Frälsningen sker i historien. Mänsklighetens historia och frälsningshistorien är oskiljbara, det finns inte två ”historier” som löper parallellt med varandra.

Att på nytt hävda att människans uppgifter i historien och samhället har ett frälsningsvärde det är att binda samman eskatologi och historia. Eskatologi är inte bara det som ska hända vid tidernas ände utan är också en dimension av vår egen historia. Att hoppas är att tro att löftet om befrielse slutligen ska förverkligas men det innebär också att man lär sig känna igen Guds löften när de förverkligas till dels i historien.

Befrielsens gärningar är tecken – visserligen ofullkomliga – som pekar på frälsningen i dess helhet och på riket som ska komma. Ur den bibliska historien kan dessa illustreras med uttåget ur Egypten och Jesu underverk. Jesu frälsande gärning finns närvarande när vi ser en utveckling från ickemänskliga till mänskliga förhållanden.

Under långa tider är det så att de fattiga och förtryckta inte erfar några tecken på mänsklig befrielse. Så är den aktuella situationen i Latinamerika där den sociala utvecklingen och befrielsen aldrig tycks komma. Denna situation har fött en viss kritik mot befrielseteologin. Kritikerna menar att befrielseteologin bara skulle vara användbar när en stor frigörelseprocess är på gång men däremot inte när det råder slaveri och förtryck. Galilea invänder då mot denna kritik att i den historiska utvecklingen och i människans liv existerar ofta längtan efter befrielse samtidigt med förtryck. Befrielseteologin skulle också kunna kallas en fångenskapens teologi eller en befrielseteologi i exilen. Man möter därför många paralleller till Gamla Testamentet och israelernas situation i exilen i befrielseteologernas texter. Där förkunnade profeterna hoppet utifrån de löften som Gud befriaren hade gett. Men det var också profeternas uppgift att påminna om vari den sanna befrielsen bestod, att påminna om den dimension av befrielsen som kunde råka i glömska i de euforiska ögonblicken. Israels folks exil hjälpte dem att förstå befrielsens insida efter att tidigare alltför mycket ha tolkat den i världsliga termer. Galilea ser befrielseteologins uppgift i liknande termer. ”Exilen uppenbarar också för oss att befrielsens sanna rot är förintandet av synden och att detta inte kan ske utan reningen genom korset.”

Tjänandet av de fattiga är ett av befrielseteologins viktigaste budskap. Utgångspunkten för detta är den konkreta erfarenheten av fattigdomen på den latinamerikanska kontinenten och insikten att det viktigaste i kristendomen är känslan för den fattige, solidariteten med de fattiga, arbetet för de fattigas befrielse. Detta utgjorde ett av Jesu viktigaste kriterier när han talade om frälsningen. I det kristna livet är förståelsen av och känslan för den fattige så viktig att den är oskiljbar från förståelsen av Gud själv. Så lär profeterna, som säger att vår kult till Gud är fåfäng om den inte åtföljs av rättvisa och kärlek till den fattige och att den sanna omvändelsen visar sig i att man tjänar sina bröder och systrar, särskilt den förtryckte och nödlidande (jmfr Jes. 1:10-17; 58:6-7 etc).

Med Jesus förstärks denna syn och tillförs nya dimensioner. Se Saligprisningarna och Luk. 4:8-18 – de fattiga är det goda budskapets främsta mottagare. Det finns en särskild Herrens närvaro i de fattiga, de lidande och de förtryckta (’Matt. 25:10). Vi ska ha den barmhärtige samariten som vår förebild: på ett verkligt sätt tjäna den fattige som Gud för i vår väg i vår historiska situation.

Engagemanget för befrielsen, befrielsens handlingar och den synliga kärleken till den fattige är samma sak. Befrielseteologin understryker det absoluta värdet i den uttryckta kärleken (kärlekens handlingar) i den levande kristendomen. Den utgör samtidigt en kritik mot en ideologisk kristendom som är dogmatiskt oklanderlig men vars tro inte är inkarnerad i verkligheten och som inte är en del av historien. Denna icke-inkarnerade kristendom har varit förhärskande bland många katoliker och den har bidragit till att skilja de troende från de stora tids- och samhällsfrågorna, att skilja dem från det som vi idag skulle kalla befrielseuppgifter, skriver Galilea. Befrielseteologin vill emellertid inte spela ut mot varandra en ortodox tro och kärlekens handlingar utan söker finna balansen mellan de två och betonar det dialektiska förhållandet mellan ”ortodoxi” och ”ortopraxis”.

Befrielse, försoning, broderskap

Man skulle kunna tro att de förtrycktas befrielse är oförenlig med arbetet för försoning. Antingen arbetar vi för de förtrycktas befrielse och ställer oss på de utsugnas sida (befrielsen) eller också arbetar vi för att glömma konflikterna i samhället och går samman i en social harmoni (försoning). Men att ställa problemet så är falskt. Den verkliga försoningen finns inte om den inte föregås av en befrielse från förtryck och orättvisa. All annan försoning är falsk, bara en mantel som täcker en orättvisans synd. Men det finns heller inte någon sann befrielse om den inte leder fram till broderskap. Det slutliga perspektivet för befrielseteologin är ett samhälle som är både rättvist och uppfyllt av broderskap. Därför vill denna teologi också vara en försoningens teologi.

Jesus Kristus befriaren

Befrielseteologin är varken en politisk ideologi eller en sociologi, ty den tror på Jesus som den ende befriaren som man kan förlita sig på. Det är Jesus som är källan till hela den historiska process som rycker människan loss från orättvisorna och det socio-politiska och timliga slaveriet, ty roten till allt förtryck är synden och bara Jesu frälsande nåd är mäktig att förgöra/förinta denna rot. Genom sitt befriande kors tar Kristus på sig den mänskliga befrielsens alla dimensioner: den som förverkligas i människans inre liksom den i samhället, den som förverkligas i tiden och historien liksom den som kommer helt och slutligt i evigheten. Befrielseteologin vill avprivatisera Kristi befrielsegärning och stryka under den sociala och politiska dimensionen i hans budskap och gärning. Detta grundar sig på en socio-politisk läsning av evangelierna – ett legitimt men inte exklusivt lässätt. ”Jesu budskap var en kritik mot den dominerande makten, den orättvisa rikedomen, lärdomsmonopolet. Han kallade de fattiga och utstötta till riket. Han påtalade alla slags privilegier och ojämlikheter. På grund av detta kan alltid varje sann historisk befrielse, varje rättviseideal och varje ställningstagande för de fattiga och övergivna ta Honom som exempel och förebild.”

Befrielseteologin vill inte politisera Kristus, skriver Galilea, men peka på den politiska aspekten i hans religiösa budskap.