Belgradkonferensen

… Redan under de förberedande samtalen vid konferensen i Helsingfors 1973 fann den Heliga stolen som sin plikt att ta initiativ då det gällde respekten för religionsfriheten. Förslagen möttes med välvilja av många delegationer och som tänkvärda och respektabla av alla; utanför konferensen stöddes de av betydande religiösa grupper i Europa. En stor del av dessa förslag togs upp i de omsorgsfulla formuleringarna i slutakten i samband med den första principen om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter liksom också när det var fråga om samarbete på det humanitära området. På just dessa formuleringar har man sedan åberopat sig i åtskilliga delar av Europa liksom i den övriga världen vilket även kommer att ske i fortsättningen.

Den sjunde principen förpliktigar varje land att hysa aktning för den grundläggande mänskliga friheten. I den allmänna opinionen har denna princip funnit ett gensvar som vida överträffar alla förutsägelser. Detta hänger enligt vår åsikt samman med det faktum att här erkänns den ”universella betydelsen” av de mänskliga rättigheterna; samtidigt kan man ta ad notam, att respekten för de mänskliga rättigheterna utlöser ett gensvar av solidaritet i alla människors hjärtan från land till land, då alla delar förhoppningen att få se den erkänd och praktiserad. Denna respekt för de mänskliga rättigheterna erkänns rent av som ”en väsentlig faktor för fred, rättvisa och välstånd” som å sin sida är ”nödvändiga för att garantera utvecklingen av samarbete och vänskapliga förbindelser”. Alltså kan det intresse som spontant uppstår i ett land för skyddet av dessa rättigheter i ett annat land inte på förhand betraktas som arrogant och fientligt. Det är snarare ett vittnesbörd om gemenskapen människor emellan vilket stärker freden emedan det låter folken sinsemellan känna sig som vänner och bröder.

”I detta sammanhang”, heter det i princip 7, ”erkänner och respekterar de deltagande staterna individens frihet att ensam eller i gemenskap med andra bekänna en religion eller en tro och kunna praktisera den och därvid endast handla efter vad samvetet bjuder.” En enkel torr ganska byråkratisk formel som ändå innehåller något verkligt viktigt och väsentligt. Bekräftelsen på detta får vi i det intresse som denna formulering väckte då slutakten offentliggjordes hos miljoner troende människor – katoliker, ortodoxa och evangeliska kristna, judar, muslimer och anhängare av andra trosriktningar och konfessioner såväl hos enskilda som hos grupper och gemenskaper i alla delar av Europa. De kände sig förstådda av Helsingforsförklaringen, de kände att deras angelägenheter kommit till uttryck och de fann sig indragna i en stor historisk handling pga att de förväntar sig frihet.

Det är därför naturligt att den Heliga stolen särskilt uppmärksamt följer vilka praktiska konsekvenser slutakten fått på detta delområde. Ja, den tvingas t.o.m. från många håll att höja sin stämma för att säga sin mening. Den Heliga stolen vill göra detta medveten om sitt ansvar och i avsikt att därmed lämna ett konstruktivt bidrag.

Den som deltog i det mödosamma utarbetandet av slutakten hade förvisso aldrig förutsett att detta dokument – hur högtidligt och förpliktande det än var – så snart skulle leda till omfattande, på sätt och vis nära nog spektakulära förändringar. Det stod emellertid snart klart att ”Helsingforsandan” innebar att varje lagstiftad frihet, om än begränsad, i varje land säkras och inte mer kan inskränkas genom administrativa åtgärder.

Slutaktens verkliga betydelse ligger nämligen bortom alla hitintills registrerade omedelbara framgångar. Den utgör en impuls till en om också mödosam och i mångas ögon alltför långsamt fortskridande utveckling, som inte längre är möjlig att vända, mot allt större frihet.

Det är ett obestridligt faktum att slutakten på religionsfrihetens område bådar gott för framtiden, även om utvecklingen ännu är i begynnelsestadiet. Detta är tämligen tydligt märkbart beträffande människornas rörelsefrihet och kommunikationerna olika länder emellan. En uppmuntrande utveckling på detta område kan så vitt vi vet bekräftas av olika kyrkor och konfessioner.

Särskilt för den katolska kyrkans del finns det anledning till tillfredsställelse ur denna synpunkt för utan tvekan har ett visst antal positiva saker förverkligats. Framför allt bör det påpekas att lättnader för resor av religiösa skäl kommit till stånd: för biskoparnas Romresor med anledning av ad limina-besöket (som alla biskopar måste avlägga vart femte år hos påven) och just i år står de europeiska länderna i tur, liksom för biskopars och andra prästers deltagande i viktiga sammankomster vid den Heliga stolen. Det ges också större möjligheter för biskopar, präster och grupper av troende att delta i manifestationer av religiös karaktär som det heliga året i Rom 1975 och den eukaristiska världskongressen i Philadelphia 1976 och pilgrimsresor till europeiska vallfartsorter. Dessutom har flera möten och utbyten av företrädare från olika länders episkopat registrerats och flera tillstånd för utvandrande präster att besöka sina familjer i hembygden och ett visst antal unga präster har kunnat sändas till studiekurser vid kulturella institut eller teologiska utbildningsanstalter i Rom och annorstädes.

Likaså kan man påminna om när det gäller kommunikations- och informationsmedlen att ordensgemenskaper här och där tillåtits trycka bönböcker och katekeser i vissa upplagor och kunnat få sig tillsända några tusen teologiska böcker (evangelier, biblar, katekeser), liturgiska böcker (mässböcker och handböcker, breviarier för präster och ordensfolk) och bönböcker till katolska församlingar som de hitintills varken själva kunnat trycka eller importera. Dessutom störs inte längre mottagningen av vissa bestämda religiösa radioprogram som t.ex. Vatikanradionsändningar.

Dessa åtgärder överensstämmer med slutaktens intentioner och har delvis och på vissa håll börjat förändra den rådande situationen för kommunikations- och rörelsefriheten länderna emellan som tidigare utmärktes av stelbenthet och nedslående tystnad.

Övers. A. Hodacs