Benediktinorden – kyrkans äldsta

Benediktinorden, den katolska kyrkans äldsta ordensbildning, förbereder sig för firandet av 1500-årsminnet av den helige Benedikts födelse. Det skall ske 1980, och i god tid dessförinnan har benediktinordens abbotkongress samlats i Rom. Lika litet som kyrkans övriga ordnar och kongregationer har benediktinerna någon anledning till triumfaliska fanfarer vid minnesfesten. Det finns problem, men huvudintrycket är att benediktinorden har en stadig grund att stå på när det gäller att utifrån klosterlivets grundsatser tjäna dagens kyrka och samhälle.

En bakgrund: ordens struktur och omfattning

För att förstå problematiken vid den nyligen hållna abbotkongressen i Rom är det nödvändigt att något känna till benediktinordens struktur. I motsats till de flesta övriga ordnar är den uppbyggd som en konfederation av självständiga kloster, och inte centralistiskt. Varje kloster står under ledning av en abbot eller en prior. Enligt L’Osservatore Romano 7 oktober finns det sammanlagt 371 kloster, sammanslutna i 21 s.k. kongregationer. Antalet munkar är 10 324. Ordens största kloster har 325 medlemmar och ligger i Collegeville, Minnesota, USA. Italien har 44 kloster, USA 43, de tyskspråkiga länderna 48, Latinamerika 20, Afrika 12, Asien 7 och Australien ett. Antalet kloster har växt kraftigt på senare år, särskilt i u-länderna. (däremot inte antalet medlemmar). I Sverige finns inget benediktinkloster (bara en benediktinmunk, svenskfödde Andreas Rask i Västra Frölunda).

Klostren i Tjeckoslovakien, Vietnam och Kambodja har av de kommunistiska makthavarna mer eller mindre tvingats upphöra. Av tidigare 13 kloster i Ungern är idag två i verksamhet, i Polen likaså två. Jugoslavien och DDR har vardera ett. Största klostret i Asien ligger i Waegwan i Sydkorea och har 93 munkar. Det största i Afrika finns i Hanga, Tanzania, med 77 medlemmar.

Representationsproblem på abbotkongressen

220 abbotar och priorer samlades i Rom till kongress 14–25 september som representanter för konfederationens, dvs ordens, självständiga kloster. Enligt den i Luzern, Schweiz, utgivna ”Christ und Kultur” av 8 oktober innebär det ständigt ökade antalet självständiga kloster ett problem för kongressen, eftersom antalet delegerade abbotar blir så stort. Det innebär också ett problem ur den synpunkten att de flesta av de nygrundade klostren är så små (16 med mindre än tio medlemmar; det ligger i den nya utvecklingen av ordenslivet efter Andra Vatikankonciliet att kommuniteterna skall vara små och effektiva arbetsenheter); varje hus har genom sin abbot en röst, oberoende av storlek. Det är utan tvivel opraktiskt, men knappast möjligt att ändra, eftersom man då skulle få ändra den från ordens första tid stammande decentralistiska strukturen.

Ett annat problem är ordens sviktande medlemstal, beroende på såväl färre ordenskallelser som utträden. Det är framförallt i Europa som återväxten är svag. Ökat medlemstal rapporteras i första hand från USA och u-länderna.

På föredragningslistan: ordenslivets förnyelse

Kongressens första ärende var den förnyelse av ordenslivet som utgått från Andra Vatikankonciliet och som fått sitt läromässiga uttryck i konciliedekretet om ordenslivet. Denna förnyelsesträvan återfinns sen ett årtionde hos praktiskt taget alla katolska ordnar och kongregationer. Den fråga man ställer sig är: hur kan vi, utifrån vår ordens och vår kyrkas förutsättningar, ”omvända oss” så att vi bättre kan tjäna människorna i det föränderliga samhälle vi lever i?

Den fråga benediktinernas kongress koncentrerade sig på var celibatet i munkväsendet. Inte så att man – såsom stundom sker beträffande sekularprästerna – skulle ifrågasätta celibatet; det tillhör ju ordenslivets konstitutiva, grund, sammanfattad i klosterlöftet om lydnad, fattigdom och kyskhet. Frågeställningen lydde istället ungefär så här: hur skall celibatet uppfattas och tillämpas, så att det blir ännu mera fruktbärande för den enskilde och klostergemenskapen? Vilka svårigheter kan det medföra, och hur kan dessa avhjälpas? Här framhölls abbotens viktiga funktion när det gäller ledningen och själavården bland klostrets medlemmar, samt gemenskapens betydelse.

Detta tema hade särskilt understrukits i det betänkande som framlagts av vederbörande beredningsutskott under ordförandeskap av kardinalen av Westminster, f.d. abboten Basil Hume (nu efterträdd som utskottsordförande av abboten i Trier, A. Polag). I den analys av celibatsfrågan och dess olika delaspekter som gjordes under diskussionen medverkade såväl teologisk som psykologisk expertis. Även påven Paulus VI tog upp celibatsfrågan vid en mottagning för abbotkongressens ledamöter. Enligt den schweiziska katolska nyhetsbyrån KIPA underströk han särskilt abbotens stödjande och hjälpande uppgift i klostergemenskapen; celibatet som sådant får inte ifrågasättas i klosterlivet, sade han och hänvisade till ”lydnadens dygd, som idag tyvärr är utsatt för icke ringa svårigheter”. Han manade alla benediktinmunkar att vara trogna sin kallelse. Här uttryckte påven också en förhoppning att de såsom hittills skall verka för genomförandet av den av konciliet önskade liturgireformen.

Benediktinkonfederationens ”hjärtpunkt”: San Anselmo

Den andra huvudfrågan som abbotkongressen hade att behandla var den prekära situationen för ordens eget universitet, den påvliga högskolan San Anselmo på Aventinen i Rom. Alltsedan sitt grundande 1887 har denna lärdoms- och utbildningsanstalt tjänat ett viktigt syfte som enande faktor inom benediktinkonfederationen, som svarar för såväl den finansiella som den personella sidan av driftsbudgeten. Benediktinmunkar från kloster i hela världen har här ett gemensamt centrum för studier, arbete, diskussion – en välbehövlig motvikt till den eljest starka decentraliseringen inom orden. Sedan 1961 är ett liturgiskt institut knutet till San Anselmo. Numera står San Anselmo öppet för alla studenter. De kan här avlägga examen inom såväl filosofisk som teologisk fakultet.

I likhet med många andra romerska lärdomsinstitutioner genomgår San Anselmo en kris. Den är delvis av ekonomisk natur: brist på orden tillhörande lärarkrafter och därmed ökad anställning av utomstående personal, minskad tillslutning av studenter, högre pensionskostnader, lirans försvagade ställning, stark inflation i Italien osv. Detta betyder att San Anselmo har blivit en tilltagande ekonomisk belastning för benediktinkonfederationen, vilket blivit så mycket mera påfallande som antalet benediktinstudenter har minskat. Abbotkongressen måste ställa sig frågan om den i fortsättningen är beredd att dra försorg om ett universitet som frekventerats av ett jämförelsevis litet antal benediktiner.

Med den ekonomiska frågan är förbunden ett personalproblem. Många kloster, särskilt i det tyska språkområdet, som i årtionden har försett San Anselmo med professorer och annan personal, är idag genom det minskade antalet kallelser själva i trängt läge. Andra, som är bättre försedda med personal, har mindre intresse av att orden som sådan håller sig med en central högskola. Problemet kompliceras av den nyordning för teologiska studier som Rom har utfärdat och som innebär en skarpare gränsdragning mellan grundkurs och teologisk specialisering, med åtföljande förlängning av studietiden. Denna utveckling kan få som följd att det blir svårare för den enskilde studenten att avsluta de teologiska studierna i Rom, emedan många kloster inte har råd med en så lång utbildningstid, särskilt som det finns gynnsammare möjligheter till utbildning i andra länder. Eftersom många studenter efter konciliet vill läsa teologi på sitt eget språk och i sitt eget land, blir det mindre aktuellt för dem att ta med San Anselmo och Rom i bilden när de planerar sina studier.

Under överläggningarna om San Anselmo kunde man också konstatera vissa meningsskiljaktligheter beträffande läroplan och metodiska frågor. Medan större delen av de italienska och tyskspråkiga abbotarna var förespråkare för ett teologiskt utbildningsprogram efter traditionellt encyklopediska linjer, hävdade abbotarna från de engelskspråkiga länderna en mera fack- och praktikinriktad utbildningsgång. Ett förberedande utskott har skisserat vissa riktlinjer; dess och abbotkongressens förslag skall nu föreläggas den romerska utbildningskongregationen, alltså Vatikanens specialorgan för dessa frågor, som har det avgörandet ordet.

I sitt anförande till abbotarna kom påven också in på frågan om San Anselmo. Han uttalade som sin önskan att ”det berömda benediktinuniversitetet i Rom, som är något av en hjärtpunkt för konfederationen, även i fortsättningen måtte få fullgöra sin insats för ett seriöst vetenskapligt arbete”.

Överraskande extraärende: val av ny abbotprimas

När abbotarna anlände till Rom, konfronterades de med en fullständig överraskning på förslaget till föredragningslista: val av ny abbotprimas efter Rembert Weakland, som i tio år lett konfederationens arbete (han är amerikan och valdes 1967 att efterträda Benno Gut som utnämnts till kuriekardinal). Det var första gången en icke-europé utsågs till denna post. Det blev Weaklands uppgift att ta itu med de stora frågor som hängde samman med det efterkonciliära förnyelsearbetet. Han grep sig an uppgiften med stor inlevelse i ordenslivets problem. Genom sina goda språkkunskaper och sin lätthet för personkontakter blev han en stor tillgång för konfederationen, vars sammanhållning och nutidsinriktning han främjade bl.a. genom vidsträckta visitationsresor. Han ägnade sig också åt de kvinnliga benediktinklostrens problem. För allt detta hade han i hög grad sina amerikanska ordensbröders stöd – men inte för problemet San Anselmo. De amerikanska bendiktinklostren utbildar i stor utsträckning sina studenter i hemlandet, och därmed mattas intresset – begripligt nog också det ekonomiska – för den centrala högskolan. Frågan om hans omval blev aldrig aktuell, för abbotkongressens medlemmar ställdes helt enkelt inför fullbordat faktum: påven hade just utnämnt Weakland till ärkebiskop av Milwaukee, USA.

För tio år sedan hade de efterkonciliära förnyelsefrågorna och benediktinkonfederationens världsvida sammanhållning dominerat valet av abbotprimas. Den fråga som nu präglade nomineringsdebatten var av naturliga skäl ordenshögskolan San Anselmo. Det gällde att finna en person som hade förutsättningar både att klara San Anselmo över den finansiella och personella krisen och att ge undervisningen där en sådan inriktning att den kan tjäna benediktinorden och kyrkan i stort. Valet föll på ärkeabboten i S:t Ottilien, Förbundsrepubliken Tyskland, Viktor Dammertz (f. 1929). Han är sedan sin studietid i Rom väl förtrogen med San Anselmos problem. Såsom ledare för en grupp kloster med stark missionsinriktning känner han väl u-ländernas problem. Man hoppas därför att han både skall kunna fullfölja sin föregångares insatser för konfederationen som helhet och göra San Anselmo till ett användbart instrument för ordenslivets och de teologiska studiernas förnyelse.