De syriska kyrkorna i Främre Orienten

Det är inte lätt att försöka få en översikt över kyrkorna i Främre Orienten. Trots att de kristna är en minoritet är de uppdelade i många olika samfund. Antalet konfessioner är till och med större där än i andra delar av världen, eftersom de flesta av kristenhetens större konfessioner under tidens lopp har bildat församlingar i det heliga landet, även när de har uppstått i andra delar av världen. De kristnas splittring, som är den mest tragiska händelsen i vår kyrkohistoria, visar sig särskilt bitter på den plats där kristendomens vagga stod.

Av de olika konfessioner som idag finns i Främre Orienten har dock inte på långt när alla invandrat från andra länder. Den inhemska kristenheten i dessa länder splittrades också i ett antal kyrkobildningar svåra att överblicka. Än mer förvirrande blir bilden då det för en och samma kyrka ofta används flera namn. Många av dessa namn låter sig lätt förklaras genom dessa kyrkors historia. Men det finns också namn som i bibeln och i läroböcker i Orientens historia betecknar sedan länge försvunna folkslag. Man får inte begå det misstaget att tro, att de kyrkor som har samma namn som de utdöda folkslagen, skulle ha något med de senare att göra. Också beteckningar, som man annars använder som namn på stater, möter oss i kyrkonamnen, som benämningarna ”persisk” och ”syrisk”. Den ”syriska ortodoxa kyrkan” har trots likheten i namnet inget att göra med staten Syrien. Denna stat är arabisk. När den blev självständig på 1900talet tog den sitt namn från en tidigare provins i det romerska riket, eftersom den delvis omfattade samma område som den dåvarande provinsen hade gjort. Att kristna kyrkor har fått beteckningen ”syriska” härstammar, som vi skall se, från samma romerska provins. Den beteckningen bär de med så mycket större rätt då de ju kallades så i många hundra år innan den nuvarande staten Syrien bildades. På avlägsna platser använder man sig än i dag i gudstjänsten av det gamla språket. Det är det språk som talades i provinsen Syrien innan de arabiska erövrarna kom och tvingade på landet arabiskan. Några enstaka församlingar har bevarat detta urgamla språk t.o.m. som folkspråk ända in i våra dagar.

Syriskt språk och syriskt folk

Vi skall här behandla de kristna kyrkor i Främre Orienten som har bildats bland den inhemska befolkningen, och vi skall kommentera deras olika namn. För att göra detta måste vi härnäst behandla det syriska språkets och det syriska folkets tillkomsthistoria. Vi måste också sysselsätta oss en del med några sedan länge försvunna folkslag. Dessa levde i Främre Orienten tidigare än det syriska folket och assimilerades i det syriska folklivet redan i förkristen tid. Deras namn lever emellertid vidare som beteckningar för många kyrkor. Sådana namn är: ”assyrier”, ”kaldéer” och också ”araméer”.

Dessa folk omnämns ofta i bibeln eftersom de hade riken norr respektive öster om det heliga landet och många gånger ansatte isrealiterna svårt. `Det assyriska riket med sitt huvudområde på det nuvarande Iraks territorium hade bildats på 1900-talet f.Kr. Det hade under mer än tusen år av skiftande historia upplevt flera blomstringsperioder men hade också spritt fruktansvärd skräck genom sina grymma krigståg. När det störtades år 612 f.Kr. av inederna och kaldéerna andades Orienten ut, eftersom ett förskräckligt tyranni hade tagit slut. Glädjen över befrielsen visar sig också i bibeln. I profeten Nahums bok besjungs skräckherraväldets undergång.

Från 900-talet f.Kr. framträder kaldéerna vid persiska golfen. Genom att kämpa mot assyrierna kunde de kaldeiska furstarna så småningom inrätta sig som härskare i Babylon. Och då det assyriska riket hade gått under ryckte det nyblivna kaldeiska Babylon fram som världsmakt. Också kaldéerna utövade ett hårt herravälde över de folk som lydde under dem. Kalderna förde ju israeliterna in i den babyloniska fångenskapen, vilken bibeln berättar om. Deras herravälde fick ett slut då perserkungen Kyros år 538 f.Kr. underkuvade kaldéerna i Babylon. Han hade förenat mederna med sitt eget persiska folk till en stor krigsmakt. När kaldéerna härskade över Babylon började man i Orienten kalla babylonierna som helhet för ”kaldéer”, trots att de egentliga kaldéerna bara var ett härskarskikt där. När deras rike hade gått under blev deras namn också beteckningen för visa män och astronomer, då vetenskaper i alla tider flitigt hade utövats i Babylon. När kaldéer omnämns i bibeln kan alltså därmed menas antingen de som tillhör den kaldeiska stammen eller de som bor i Babylon eller de lärda männen i Babylon. Slutligen blev också ”kaldéer” yrkesbenämningen för astrologer och övriga mästare i ockulta vetenskaper, ty även magin hade sin givna plats i Babylon. Innan namnet kaldéer kom att bli beteckning för en kristen kyrka hade det alltså redan ägt åtskilliga betydelser.

”Araméer” betecknar en folkvåg som trängde in i de fruktbara Syrien och Mesopotamien från den arabiska öknens norra del. De egentliga kaldéerna hörde dit. Det gamla Israels förfäder var stamförvanter med dem. De arameiska stammarna bildade stater i Mesopotamien och Syrien, som ständigt hotades av assyrierna och då och då också störtades av dem. Även om araméerna inte var så framgångsrika maktpolitiskt sett och inte kunde upprätta ett rike av lika stor varaktighet och storhet som assyrierna, uppnådde de dock mycket kulturellt sett, då de införde sitt språk i det land de hade invandrat till. Arameiska blev det viktigaste språket i hela området. Redan under den tid då assyrierna härskade hade arameiskan blivit det internationella språk som diplomater och köpmän använde. Så inte bara överlevde detta språk den tid då det kunde hålla sig kvar i olika självständiga arameiska stater, utan fick först efter den tiden sin största betydelse. När perserna efterträdde assyrierna och kaldéerna som härskare över Främre Orienten införde de arameiskan som kanslispråk. Detta språk använde sig rikskansliet av då de gjorde affärer med de olika folkslagen i den västra halvan av sitt rike. Härigenom kom språket att ivrigt vårdas i de persiska ämbetsmannaskolorna. Där uppkom en stark och enhetlig variant av detta språk, den så kallade riksarameiskan,som också slog igenom mer och mer hos befolkningen i de västliga provinserna. När israeliterna återuppbyggt Jerusalem efter den babyloniska fångenskapen blev arameiskan också där bofast. Många av de yngre delarna av gamla testamentet är därför inte författade på hebreiska utan på arameiska. I Främre Orienten där det ju tidigare funnits ett flertal folk och stammar med skilda språk, bildades nu en vid arameisk språkgemenskap. Delar av denna befolkning vilka nu använde arameiska som sitt språk, härstammade verkligen från de gamla araméerna. Men detta var ingalunda fallet med andra delar av befolkningen, ty ättlingarna till många små men också till många mycket berömda folk från gångna tider började använda arameiskan. Också för Jesus, som var av Davids hus och släkt, och för hans apostlar var arameiska modersmålet. En helt ny solidaritet började förena de invånare i Främre Orienten som talade arameiska och så kan vi med rätta kalla dem arameer. Men då får vi inte glömma att namnet i detta fall betyder något annat än ovan, där vi sade, att araméerna var en folkvåg som invandrade från den arabiska öknen.

År 334 f.Kr. drog Alexander den store i fält mot perserriket och störtade det. Efter detta blev grekiskan kanslispråk i Främre Orienten. Arameiskan förlorade därmed vården den fått genom ämbetsmannaskolorna, men höll sig dock kvar som folkspråk i stora områden och som handelsspråk långt bort i öster. Men eftersom en sammanhållande skola saknades, bildades med tiden olika språkformer ur arameiskan. Vi kan skilja västarameiskan, som talades i de delar av språkområdet som gränsade till Medelhavet, från östarameiskan, som hade sin hemort i Mesopotamien. På det västarameiska språket skapades förhållandevis litet litteratur eftersom de bildade människorna här i närheten av Medelhavet var väl förtrogna med grekiskan. Dessa använde hellre ett språk som kunde förstås och läsas också i andra länder. Däremot möter oss östarameiskan som skriftspråk i tre olika former: som judisk-babylonisk arameiska i den babyloniska Talmud, som mandeiska i litteratur från en gnostisk sekt och som skriftspråk för de arameiska kristna.

Som grund för det kristna arameiska skriftspråket ligger den form av arameiska som talades i Edessa. Edessa var ett gammalt och betydande kulturcentrum och blev tidigt kristet. Redan på 100-talet e.Kr. regerade där en kristen furste och kristendomen var offentlig religion. Då var staden ännu inte behärskad av romarna. Men när den år 244 blev införlivad med romarriket utbröt också en svår tid för kyrkan i Edessa. Staden förblev dock i århundraden ett viktigt centrum för kyrkligt liv, var utgångspunkten för en livlig missionsverksamhet’ och blev vaggan för en rik kristen litteratur på arameiska. I de fall den kristna befolkningen, som förstod detta språk och använde det i gudstjänsten, bodde öster om världsstaden Antiokia, huvudsakligen på det område som på det grekiska kanslispråket hette ”Syrien” kallade man detta språk kort och gott ”syriska” och befolkningen ”syrier”. Så kom den del av den kristna befolkningen som utgjordes av den araméiserade befolkningsdelen i Främre Orienten, att få namnet syrier. Namnet anknöt inte till något av namnen på tidigare folkslag. Men det faktum att man kunde beteckna de arameiska kristna tillsammans för ett enda folk bevisar, att det vuxit fram ett äkta medvetande om samhörighet bland dem efter det att det assyriska riket gått under och många gamla språk gradvis dött ut. Vi får åtminstone tala om dem som nation sedan de som kristna blivit förenade i tron. Denna nya nation kallade sig med tiden själv för syrier. Detta bevisas av namnet ”syriska ortodoxa kyrkan”, som en kyrka i Främre Orienten än i dag kallar sig. Det syriska språket höll sig kvar som folkspråk långt efter den arabiska erövringen. Det var syriska lärde som förmedlade antikens kulturgods till araberna och därmed lade grunden för det som i våra historieböcker kallas för ”arabisk kultur”.

De bildade syrierna kände det inte svårt att lära sig de nya arabiska herrarnas modersmål för att kunna umgås med dem. Så blev det så småningom en arabisering i Främre Orienten, ty under århundradenas lopp fick arabiskan fast fäste. Det finns dock i det som i dag är östra Turkiet och Irak områden där en senare utveckling av det syriska skriftspråket i våra dagar blivit folkspråk. I dessa områden känns ättlingarna till den gamla och mycket berömda syriska nationen igen både på språk och religion. Där arabiskan är folkspråk känner man igen dem bara när det gäller religionen. Men också många arabiska muslimer härstammar från dem, eftersom araberna i dag skulle ha varit ett litet folk om inte också de hade låtit många andra folk smälta samman med sitt eget (däribland väldigt många syrier), liksom araméerna gjorde för århundraden sedan.

Splittringen bland syrierna under första årtusendet

På 400-talet framtvingade det politiska läget en delning av den syriska kyrkan. Mitt genom koloniseringsområdet gick nämligen på den tiden gränsen mellan öst och väst, gränsen mellan persernas och romarnas båda stora riken. Dem emellan rådde så gott som permanent krigstillstånd. För att inte utsätta sig för misstanken, att i hemlighet vara partianhängare till romarnas kristne kejsare, måste den syriska kyrkan på persiskt område år 424 förklara sig vara kyrkligt oavhängig ”biskoparna i väster” (dvs dem i romarriket). Emedan från deras synpunkt sett alla övriga kristna bodde i väst kallade de sig ”österns kyrka”. Ofta benämner man dem också den ”persiska kyrkan”, efter riket de bodde i, trots att nästan inga perser gick över till dem. Eller man kallade dem med större rätt ”östsyrier” eftersom de bibehöll de syriska språket i gudstjänsten och litteraturen. I slutet av 400-talet förklarade den östsyriska kristenheten den betydande kyrkofadern Theodoras av Mopsuestia vara deras viktigaste lärare. Hos Theodoros lär ärkebiskop Nestorius av Konstantinopel ha varit elev. Det var Nestorius som det ekumeniska konciliet i Efesus år 431 förklarade vara kättare. Då man förr i tiden tyvärr hade alltför bråttom att misstänka en annan kyrka för irrlära höll man östsyrierna kort och gott för nestorianer på grund av deras aktning för Theodoros. Sedan denna förebråelse förts fram var öst- och västsyrier inte bara organisationsmässigt oavhängiga varandra, utan man menade att denna åtskillnad också gällde tron. Därvid gjorde man sig inte mödan att lyssna på vad östsyrierna verkligen lärde. Hade man gjort det skulle man ha märkt, att namnet ”nestorianer” var malplacerat, ty de hade aldrig något att göra med ärkebiskop Nestorius och de lärde inte heller det som konciliet i Efesus fördömde som irrlära.

Till följd av den politiska uppdelningen av syriernas land mellan perser och romare förlorade staden Edessa sin betydelse som kulturcentrum då den låg i gränsområdet och det var åtskilliga tvister om den. Där soldater anger tonen förtorkar kulturen. Så riktade sig västsyrierna mer mot kulturstaden Antiokia, som låg vid Medelhavet. Därav kommer det sig, att deras kyrka då och då också kallas ”antiokensk-syrisk”. Det är också begripligt, att det inte längre blev någon enhetlig utveckling av gudstjänstlivet och det övriga kyrkliga livet, på grund av den politiska och kyrkliga splittring som hädanefter kom att skilja östsyrier och västsyrier åt. Därför skiljer sig idag östsyriernas kyrkliga tradition mycket från västsyriernas. I framtiden kom det inte att bli några dogmatiska diskussioner, vilka under än längre tid hade pågått mellan de s.k. nestorianska östsyrierna och västsyrierna eller de ännu västligare grekiska kristna. Den politiska gränsen mellan perser- och romarriket, som ledde till att traditionen utvecklades olika i de båda kyrkorna, förhindrade också stora dogmatiska tvister mellan dem. De östsyriska kristna blev nära nog sedda över axeln av den övriga kristenheten. De å sin sida riktade blicken helt och hållet åt öster och utbredde kristendomen djupt in i Asien. Redan på 600-talet kunde de t.ex. upprätta biskopsdömen i Kina och Tibet och börja med att översätta bibeln till kinesiska 4.

Det dröjde inte länge förrän det blev ytterligare uppdelningar på den västsyriska sidan. Efter konciliet i Kalcedon (451) bildades två partier av vilka det ena erkände konciliet som ekumeniskt, medan det andra partiet bestämt förkastade detta. Kampen rasade länge. Först så småningom slog de gränser igenom mellan partierna, som består än i dag. Då visade det sig att den största delen av patriarkatet i Jerusalem erkände konciliet i Kalcedon medan bara ett fåtal av de syrisk-antiokenska kristna gjorde det. Emedan kejsaren av Konstantinopel stod på det kalcedontrogna partiets sida kallade motståndarna detta för ”det kejserliga” partiet. Av det motsvarande syriska ordet för kejsare (melech) har man konstruerat namnet ”melkiter” för de kalcedontrogna kristna i Främre Orienten. Dessa kristna antog några århundraden senare den kyrkliga ordning, som kyrkan i kejsarstaden Konstantinopel använde. De bildar i dag de ortodoxa patriarkaten Antiokia och Jerusalem. I sitt gudstjänstbruk liknar de inte längre syrierna, som de härstammar från, utan grekerna med vilka de har gudstjänstgemenskap. Deras gudstjänstspråk är numera arabiska eller grekiska. Men på den tid då dessa kristna utgjorde det kalcedontrogna patriarkatet skilde de sig inte från det andra partiet i det liturgiska livet och i språket.

Det andra partiet kallade man ”monofysiter” eftersom monofysitismen blev fördömd som irrlära i Kalcedon. Å andra sidan gjorde man sig inte mödan att lyssna till vad den motsatta sidan verkligen lärde, utan man förutsatte helt enkelt, att var och en som inte erkände konciliet måste vara en anhängare av den irrlära som fördömdes där. Och om igen påstod man, att det skulle existera en trosmässig skillnad. På den senaste tiden har en grundlig undersökning givit vid handen, att det aldrig funnits någon egentlig olikhet i tron, ty även den s.k. monofysitiska syriska kyrkan fördömde den lära som konciliet i Kalcedon hade fördömt. Med hjälp av kejsaren, vilken bannlyste de ”monofysitiskt” sinnade biskoparna och överallt ville insätta anhängare till konciliet i Kalcedon, hade melkiterna nu försökt att få övertaget. Det misslyckades. Ty Jakob Baradeus (död 30/7 578), en avgjord motståndare till konciliet i Kalcedon, som år 542/43 blev vigd till biskop av Edessa, drog genom landet förklädd till tiggare och vigde i hemlighet nya biskopar för de s.k. monofysiterna. Eftersom han därigenom nyorganiserade deras kyrka kallades den ofta för den ”jakobitiska”. Själva kallar de sig den ”syriska ortodoxa kyrkan”. Ordet ortodox betyder ”rättrogen”. Naturligtvis menar sig den syriska kyrkan vara rättrogen och kallar sig därför också så. Men nu infördes ordet ”ortodox” i läran om konfessionerna som konfessionsnamn för de kristna kyrkor som erkänner sju ekumeniska koncilier. I detta avseende fick man inte kalla den syriska ortodoxa kyrkan ortodox, emedan den bara erkänner de tre första ekumeniska koncilierna. Trots likheten när det gäller namnen existerar det inte någon kyrkogemenskap mellan de ortodoxa kyrkor som respekterar de sju ekumeniska koncilierna och den syriska ortodoxa kyrkan.

Sedan Jakob Baradeus dagar fungerade två hierarkier bredvid varandra i samma land, den ena ”monofysitisk”, den andra ”melkitisk”. Följden blev, att den dogmatiska diskussionen inte tog slut. Det gjordes också om och om igen försök att försona de båda partierna genom kompromissformler. Men det visade sig alltid, att saken bara blev ytterligare förvirrad vid en noggrannare prövning av den uttänkta försoningsformeln. Det uppkom t.o.m. nya irrläror, som förkastades av kyrkan som ”monergism” och ”monoteletism”. I den syriska kristenheten lämnade också dessa strider förblivande spår efter sig. Syriska kristna samlade sig nämligen kring ett kloster i norra Libanon, helgat åt den helige Maron. Under de teologiska dispyterna företrädde dessa en bestämd ståndpunkt, som i dag är svår att riktigt fastställa på grund av brist på entydiga källor. Därigenom kom de i motsatsställning till landets övriga kristna och bildade en egen kyrklig gemenskap. Efter den arabiska erövringen av deras hemland blev de en bortglömd kristen ö uppe i bergstrakterna. De dogmatiska skälen vilka ledde till gruppbildningen, föll med tiden i glömska och medvetenheten om, att man på grund av trosläran varit skilda åt från de övriga kristna försvann. Efter den helige Marons kloster fick dessa kristna namnet ”maroniter”. När så korstågsfararna kom till Orienten och slog sig ner i deras närhet etablerades genast vänskapliga förbindelser. Maroniterna, som gladde sig åt att inte längre uteslutande vara omgivna av muslimer, gick omedelbart in i kyrkogemenskap med sina nya kristna grannar. I det liturgiska livet följer maroniterna de antiokensk-västsyriska ordningarna. Som enda orientaliska kyrka står den maronitiska i sin helhet i kyrkoenhet med påven i Rom. I den nuvarande staten Libanon bildar maroniterna den största befolkningsgruppens.

Splittringen bland syrierna under andra årtusendet

Invasionen av korstågsfararna, som började på 1000-talety fick till följd att de första utländska kyrkorna etablerade sig i Främre Orienten. Där korstågsfararna fick fotfäste och upprättade stater, där grundade de romerska västerländska kyrkodömen. Eftersom de kunde ta den politiska makten på slagfältet var de övertygade om att de, för sina kyrkodömens räkning, fick göra anspråk på överhögheten över de kristna i de erövrade länderna. De insatte präster från sina egna led som biskopar över de inhemska kristna. Man gjorde t.o.m. anspråk på patriarkstolarna i Antiokia och Jerusalem. Deras maktställning varade dock inte tillräckligt länge för att de slutgiltigt skulle kunna införliva de inhemska kristna med den romerska kyrkan på detta militäriska och oevangeliska sätt. Dessutom sträckte sig inte deras makt över alla syriska kristna. De romerska kyrkodömena, som går tillbaka på erövrarhärarna, har aldrig helt upphört att existera i Främre Orienten. De är på grund av sitt förflutna ännu idag suspekta i de inhemska kristnas ögon. På grund av deras anhängares ursprung blev de inga rena utländska kyrkor, ty redan då de bildades omfattade de inhemska troende och tillväxte också under senare århundraden genom proselyter från den inhemska kristenheten. Likväl blev de helt och hållet ansedda som utländska kyrkor. Syriska ättlingar som bekänner sig till den romerska kyrkan i Främre Orienten anses i allmänhet vara människor vilka har avsagt sig sin tidigare nationalitet.

Efter den ödeläggande storm, som den islamiske mongolhärskaren Timur Lenk (1360-1405) med meningslös grymhet manade fram över den östsyriska kyrkan, var denna inte mer än skuggan av sin forna storhet. Den tynade bort. Patriarkämbetet blev på sätt och vis stamfurstendöme och gick i arv från far till son. Då är det inte att undra på att det snart blev i högsta grad otillfredsställande. 1552 kom det till upplopp. En del av kyrkan valde en munk till patriark, som inte härstammade från samma dynasti som de tidigare. För att ge honom anseende och säkra hans ställning påminde man sig gamla tider och de bindningar som en gång fanns med ”biskoparna i väster”. Man beslöt att vända sig till väst, till Rom, och där be om bekräftelse av sitt val och det fick man. Men patriarkdynastin lät sig inte nöja. De förde även de ämbetet vidare. Kyrkan var hädanefter delad i två gemenskaper av vilka den ena bodde i bergstrakterna och den andra på slättlandet. Då splittringen skedde i humanismens tidsålder då man visserligen var mycket intresserad av gamla tider men inte ägde någon riktig kunskap om det faktiska historieförloppet, gav man partierna namn från gamla folk, om vilka man hade läst, att de en gång hade bott i östsyriernas land. Förmodligen ansåg man, om än felaktigt, att de kristna det gällde verkligen härstammade från dessa folk. Den kyrka, som handlade med Roms godkännande kom att kallas den ”kaldeiska kyrkan”, den andra fick namnet den ”assyriska kyrkan”. Man visste ju ännu inte, att syriernas och kaldéernas folk hade uppgått i en annan folkgrupp redan flera århundraden före Kristus. Därför kan det från historikerns ståndpunkt vara föga välbetänkt att uppkalla kristna kyrkor efter dessa. Trots detta har dessa namn bibehållits ända in i våra dagar även om bärarna av namnen med tiden kom att byta namn med varandra. Ty det parti, som ursprungligen hade sökt förbindelse med Rom, förlorade den åter. Deras efterkommande kallar sig nu ”assyrier”. I dess ställe står i våra dagar ättlingarna till det dåvarande romfientliga partiet i kyrkounion med Rom och heter i dag ”kaldéer”.

Vid tiden för reformationen i västerlandet ägde en inomkyrklig reform rum inom den romerskkatolska kyrkan. När det katolska ordensfolket drog ut i hela världen, burna av en ny själasörjar- och missionsiver, för att omvända hedningar och vinna de från Rom åtskilda kristna för en kyrkoenhet med påven, kom några av dem också till Främre Orienten. Deras högre bildning, jämförd med det inhemska prästerskapet, deras ordens förnyade andliga hänförelse och franska konsulatets skydd försäkrade dem stort inflytande på reformvilliga kretsar i de inhemska kyrkorna. Trots att man talade om schism, ja t.o.m. om heresi, när man beskrev förhållandet mellan den inhemska kyrkan och påvekyrkan firade man ändå gudstjänst i samma kyrka och man kommunicerade och celebrerade tillsammans. De katolska missionärerna försökte aldrig att bygga upp egna församlingar utan ville framför allt ingjuta liv i de bestående kyrkorna och få dessa att acceptera att helt ställa sig under påven, något som för ordensfolket tycktes vara nödvändigt för frälsningen. Vid biskopsvalen bemödade de sig ibland om att få fram en kandidat som hade gått i deras skola och som kände sig som en katolik, trogen påven. I detta var de ofta framgångsrika. I längden blev det på detta sätt alltför många anledningar till gräl och det bildades regelrätta partier, där det ena klart avgjorde sig för påven och det andra var lika klart emot. Så blev det 1724 dubbelval till melkiternas patriarkstol. Åtta dagar efter det att en med påven unierad kandidat hade blivit upphöjd till patriark för alla melkiter, lät det ortodoxa motpartiet likaså viga en patriark i Konstantinopel och betraktade enbart denne som rättmätig. Han uttalade 1728 ett fördömande av katolikerna och deras anhängare. Från den tidpunkten daterar sig uppdelningen av melkiterna i en kyrka unierad med Rom och en fristående. Det är inte lätt att skilja de båda kyrkorna åt genom namnen ty bägge betraktar sig som ”katolska”. Ordet ”katolsk” tjänar ju inte bara som namn på påvekyrkan, utan är i trosbekännelsen beteckningen för en viktig egenskap i Kristi sanna kyrka. Att vara katolsk i den senare meningen gör alla kyrkor anspråk på, lika väl som de gör gällande att de är ortodoxa, dvs rättrogna. När ordet ”katolsk” förekommer i namnet på en österländsk kyrka gäller det alltså att först avgöra i vilken mening det används. Först därefter vet man om man kan avgöra konfessionstillhörigheten. Också om beteckningen ”romersk” förekommer i den arabiska eller turkiska formen av namnet på en österländsk kyrka bör man iaktta försiktighet, eftersom denna beteckning normalt sett inte är något bevis på, att kyrkan i fråga står i union med påven. Konstantinopel hette nämligen officiellt det ”nya Rom”. Den bysantinske kejsaren kallade sig ”romarnas kejsare”. Det låg alltså nära till hands, att i österlandet tala om patriarken av Konstantinopel som ”romarpatriarken”. När araber och turkar klev in i världshistorien lärde de känna denna användning av orden ”romare” och ”romersk”. De kallar därför gärna en kyrka ”romersk”, som har slutit förbund med patriarken av Konstantionpel. Avslutningsvis heter det ekumeniska patriarkatet på officiell turkiska ”Rum Patrikhanesi”.

Efter splittringen av melkiterna blev det en fördubbling av patriarkaten också i den syriska ortodoxa kyrkan. Även här verkar nu, förutom den patriark som inte äger någon gemenskap med Rom, ytterligare en patriark med en sådan gemenskap. Den sistnämnda kyrkan kallas ofta den ”syriska unierade kyrkan” eller också den ”syriskkatolska kyrkan”. Detta andra namn kan dock på grund av mångtydigheten i ordet ”katolsk” tillfälligtvis också betyda den med Rom icke förenade kyrkan. Slutligen kan man också, fastän sällan, stöta på namnet ”syrianer” för de unierade’. Vår översikt över konfessionerna skulle vara ofullständig om vi inte också nämnde, att protestantiska missionärer ville starta en väckelserörelse i de syriska kyrkorna på mitten av 1800-talet. Efter ganska kort tid övergick de emellertid till att grunda egna församlingar’. Därför existerar det i dag också små protestantiska församlingar bestående av syrier, som tog steget över till protestantismen. Med tanke på de troendes antal spelar dessa kyrkor knappast någon större roll. Förr eller senare torde förmodligen de troende i dessa församlingar förlora sitt syriska medborgarskap liksom de kristna i Främre Orienten som övergått till romerska kyrkan gjorde.

Noter:

1. För att inte tappa vårt egentliga tema ur sikte måste vi här fatta oss mycket kort. För att få upplysning om dessa folks påverkan på israeliterna och på bibeln, se: W. Kornfeld, Religion und Offenbarung in der Geschichte Israels. Innsbruck 1970. Deras historia behandlas utförligt av H. Schmökel, Geschichte des alten Vorderasien (Handbuch der Orientalistik, 2. Bd., 3. Abschn.), Leiden 1957.

2. Ända till sydgränsen av det av perserna erövrade Egypten sträckte sig spridningsområdet för det riksarameiska kanslispråket. T.o.m. i det egentliga Persien, ja ända in i Afghanistan och Indien har man funnit riksarameiska minnesmärken.

3. Jfr E. Chr. Suttner, Die Mission der Ostkirche, i: der christliche Osten 30 (1975) 143–151.

4. Jfr B. Willeke, Kirche und Gesellschaft im mittelalterlichen China, i: Wegzeichen. Festschrift fur Prof. Biedermann (Das östliche Christentum, 25) Wärzburg 1971, s. 263–282.

5. Om de olika konfessionernas historia och teologiska arv, jfr motsvarande avsnitt i: B. Spuler, Die morgenländischen Kirchen (Handbuch der Orientalistik, 1. Abt., 8. Bd., 2. Abschn.) Leiden 1964; K. Algermissen, Konfessionskunde, Paderborn 1969; F. Heiler, Die Ostkirchen, Munchen 1971. (1 dessa arbeten finns rika litteraturangivelser.)

6. Om syriernas union med Rom, jfr dithörande avsnitt i W. de Vries, Rom und die Patriarchate des Ostens, Freiburg 1963.

7. Angående den protestantiska missionen hos syrierna, deras metod och resultat berättar dithörande avsnitt i: P. Kawerau, Amerika und die orientalischen Kirchen, Berlin 1958; J. M. Hornus, Le Protestantisme au Proche-Orient, i årgångarna 1957, 1958, 1959, 1960 och 1961 av tidskriften ”Proche-Orient Chetien”.