”Där asfalteringen tar slut”

En livaktig rörelse för att tillhandahålla grundutbildning som hävstång för kulturell och samhällelig utveckling för de mest tillbakasatta människorna i Venezuelas slumdistrikt – barriados – som startades i Caracas 1955 av en jesuit och universitetslärare, har nu utsträckt slagvidden till ytterligare sju latinamerikanska länder.

Fe y Alegria kom till i anslutning till en mässa som Fader Jose Maria Velas SJ läste i en barriada. Under sin predikan nämnde han bristen på skola och andra utbildningsmöjligheter i området. Ur mängden av dessa nykomlingar, som i tätnande skaror fattat fast fot i Caracas’ anskrämliga utkanter mer eller mindre olovligen, kom en man fram och erbjöd prästen sitt ägandes husruckel som en första skollokal. Fader Velas antog utmaningen. Han gav den lärda banan på båten för att med odelad håg ägna sig åt att undervisa fattiga och åsidosatta. Nu sättes hans tankar i verket inte bara i Venezuela utan också i Colombia, Ecuador, Bolivia, Salvador, Nicaragua och Peru.

Uvedale Tristram är pressekreterare vid Catholic Fund for Overseas Development och medredaktör för tidskriften Action for Development

Slagordet ”Fe y Alegria tar vid där asfalteringen tar slut” fastnålar med lätt hand den gudsförgätenhet och tarvlighet som gastkramar dessa kåkstäder i Tredje världen. Här finner den utomstående sig försatt bortom all ära och redlighet. Kring gränder bräddfulla av stinkande ävja lutar sig bofälliga hybblen uppsmäckta av tomfat och ohyvlat virke – utan tillstymmelse till skola, sjukstuga, rinnande vatten eller WC.

Robert McNamara sade ett sant ord förra året, när han inför Världsbanken erinrade om att dessa fattighålor runt utvecklingsländernas storstäder bjuder sina innebyggare en erbarmlig existens bortom alla begrepp. Fastän de lägger ner kanske 80 procent av lönen på mat, lider flertalet ändå av allvarlig undernäring. Närmare 15 procent av de barn som dör i latinamerikanska städer har i onödan fallit offer för undernäring eller för sjukdomar som ett dåligt allmäntillstånd gör dödsbringande.

Även om biståndsmottagande regeringar numera avhåller sig från skrytprojekt och snedsatsning på högutvecklad industri – som slukar kapital och skaffar rundlig bärgning endast åt det fåtal som kan anställas – så verkar den avskrivna planeringen med fördröjd utlösning på dem som trankilt häftar vid en ruffig halvbygd liksom på den lantbefolkning som lämmelvandrar till centralorterna i fåfängt hopp om tryggad sysselsättning och förbättrade villkor.

Det kanske bittraste umbärandet – i alla händelser det minst ursäktliga – gäller utbildningen. Fattigmansbarn i dessa miljöer har sällan tillträde till gymnasieskolor. Deras utsikter att komma till universitetet är praktiskt taget lika med noll. Härav följer ännu en black om foten i jakten efter sysselsättning.

Vi har väl alla i ord och bild bibringats en föreställning om den vidrighet som genomsyrar dessa shanty towns, bidonvilles, pueblos jovenes – alla dessa avgrundsorter i u-länder världen över. Om det är en prövning att höra hemma i ett sådant logi, är det en fördömelse att se det pulvriseras av schaktningsmaskiner på order av höga vederbörande utan att någon tillflykt anvisas i gengäld. Då återstår bara obygden ”där asfalteringen tar slut” eller någon stenlänt backsluttning eller en solpinad kalmark utanför stadens hank och stör, där nya skjul kan värlas ihop av plåtsjok, spjälbackar och liknande utskottspyngel. I många länder är sådana nybyggen olagliga och såsom Robert McNamara yttrade inför Världsbanken ”ger själva uttrycket besittningstagare (squatter) en försåtlig antydan om något otillbörligt, ungefär som om det vore en överlagd försyndelse mot hut och hyfsning att vara medellös, obesutten och husvill. Men det är inte besittningstagarna som är otillbörliga, det är de ekonomiska omständigheter, som gör besittningstagare nödvändiga, som är otillbörliga”.

Dessa missbytta kan inte göras skadeslösa genom något trollslag, men väl kan man inge dem nytt hopp och nya utvägar att själva komma till rätta med sitt trångmål. Hemkänslan kan här vara något att bygga på. Kyffena skänker dem trots allt tak över huvudet, aldrig så litet hemtrevnad, skymten av trygghet och tigertrösten att ändå höra till. De påtar och plåstrar med sina hybblen allt vad tygen håller och lägger i dagen en uppslagsrikedom som skulle hedra vilken villaägare som helst.

Det är den tågan Fe y Alegria tar fasta på. Först av allt öppnar man en skola, och den avses vara livsnerven i en bildningsrörelse som omfattar hela lokalsamhället. Från denna stödjepunkt griper man sig an med vuxenundervisning med tonvikt på yrkesutbildning. Man inser tillfullo vikten av att stå på egna ben. Rörelsen lyfter huvuddelen av sitt understöd i det land där den arbetar – de främsta källorna är ett landsomfattande ärligt lotteri, statsbidrag för lärarlöner samt enskilda gåvor, uppmuntrade genom insamlingskampanjer. Föräldraföreningarna svarar för en del kroppsarbeten och tillskjuter medel för löpande utgifter.

Fe y Alegria prackar sig ingalunda på byar som ställer sig kallsinniga. Först när befolkningen välkomnar ett samarbete sätter man spaden i jorden. Sedan är det en annan sak att man kan få stega in och bocka sig för samfundsstöttorna om välkomnandet skall låta höra sig. Skolbygget betingar en areal av 10 000 kvm för att ha något att växa i, och den saken regleras genom ett standardavtal med staten. Skolan inhyses till en början i en helt blygsam byggnad för att motsvara behovet i själva byn. Efterhand som upptagningsområdet vidgas, bygger man sedan till skolhus och bianläggningar.

Fe y Alegria träffar avtal med kyrkliga ordnar så att dessa bedriver undervisningen och borgar också för lärarlönerna när statsbidrag ej kan påräknas. Ordensfolket – präster, systrar och lekbröder – bor i små gemenskaper ute bland skjulen, där de deltar i befolkningens liv och delar deras fattigdom och förhoppningar. För att tala med en engelsk besökare i en av Perus kåkstäder, så skapar man med det ett andligt kraftverk. Därifrån utflödar bön, arbete och ömsesidig nästankärlek.

Ett av de största centra finns i Peru. Det grundades 1962 och leds nu av en driftig och hängiven engelsk jesuit, Fader Vincent Hawe. Efter uppväxten i hemlandet verkade han på lekmannasidan i Latinamerika, befann sig vid krigsutbrottet i Kanada och gjorde tjänst i kanadensiska armen. När kriget var över hade han mognat till insikt om sin kallelse till präst i jesuitorden. En särskild del av denna kallelse, menar han, är just arbetet för Fe y Alegria:

Mitt inre liv är så inriktat att jag inte kan föreställa mig hur man egentligen skulle kunna handla i tron här på denna så snabbt hopkrympta jord utan att ta sin del av ansvaret för de hopplöst fattiga på dess yta.

Den första skolan i Peru öppnades 1966. Idag finns 24 knutpunkter spridda kring landets alla hörn. För de tre skolbyggena under första året förlitade man sig på Guds försyn i alla bemärkelser. Klassrummen var upptimrade av kluvna bamburör. Golven var omöjliga att hålla lortfria, och bristen på vidbyggnader var skriande.

Idag är utrustningen bättre; utbildningen har gjort framsteg och det blåser friskare fläktar i samhällena. I år börjar mer än 18 000 elever av båda könen sina studier som kommer att leda dem till sista årskursen i gymnasiet. Teknisk linje är på väg vid nio centra.

Så här skriver Fader Hawe till de engelska katolikernas biståndsorgan, som stöder Fe y Alegria i Peru och andra latinamerikanska länder:

Vi satte igång utan en styver på fickan – och när vi gör bokslut för året råder samma ebb i kassan. Vi förblir fattiga med de fattiga utan att samla några pengar på hög, och han som kläder liljorna på marken har inte övergivit oss.

Den breda uppslutningen kring rörelsen skaffar den lön för mödan – och problem på halsen. Fader Hawe skriver: ”En närvaro större än vi själva gör sig förmärkt i det som synes ske. De som blir elever här undergår en sällsam förändring i uppträdande och sinnelag, något som återverkar på den omgivande bebyggelsen. Trots den knappa tillgången på medarbetare råder inget tvivel om att en verklig kristen anda är på väg. Befolkningen märker detta, och skolstarten varje år är en mardröm för rektorerna, eftersom de inträdessökande kryllar i oräkneliga mängder. Långt innan dagen randas skockas de i kolande mörkret och sätter sig fast klungvis i grannskapet, och det är en fasa att tvingas fösa bort barfotalassarna i hundratal. De kappas om inträdet enkom för det värde de kan se i den kristna undervisningen i bjärt motsats till vad statsskolan har att bjuda.”

Fader Hawes lag uppgår till 510 personer och i alla utom två centra bor de små grupperna av ordensfolk i kåkstäderna på det sätt som här beskrivits. Det finns 50 ordensmedlemmar – präster, systrar och lekbröder – från 15 ordnar. Om dem skriver Fader Hawe: ”Utan deras insatser skulle det kristna biståndsarbetet i de här trakterna falla ihop som ett korthus. Det finns en laganda som svetsar oss samman i det gemensamma verksamhetsmönster som våra kallelser har fört oss fram till.”

En god uppfattning om hur Fe y Alegria i allmänhet arbetar får man av ett center, understött av den engelska katolska biståndshjälpen, i en ”pueblo joven” (ung stad) som heter Villa El Salvador och ligger i den södra utkanten av Lima. Många biståndsvänner känner platsen från den utmärkta dokumentärfilmen ”The Progress of Peoples” – en av de bästa filmer som överhuvudtaget gjorts om utvecklingsfrågorna. Den visar livet i Villa El Salvador och i ytterligare tre bosättningar i Peru. Här får publiken en inblick i några av de överväldigande svårigheter som befolkningen ställs inför och av de försök som görs att förbättra villkoren för campasinos. Filmen är genomvävd med värme och medkänsla, har regisserats med känsliga fingertoppar och är tack och lov obemängd med politiska klyschor.

Villa El Salvador är beläget i en flack, uttorkad sandöken endast avbruten av glest liggande åsar. Vintertid är den råkall och köldbunden, och de stekheta somrarna förbittras av ideliga sandstormar.

1971 hade den peruanska regeringen planerat en drabantstad för helt utblottade människor omfattande fyra miljoner kvm i ett område som heter Tablada de Lurin. Byggstarten var satt till 1980. Redan 1971 hade husvilla från när och fjärran dragit in med sitt pick och pack och tagit upp åkertegar. Fattigdomen, hemlösheten och arbetslösheten hade drivit dem till denna förtvivlade handling. Det kom till sammanstötningar med polisen. Regeringen lade fram en snabbplan för att befria sig från inkräktarna genom att anvisa gratistomter på Tablada de Lurin. Så kom det sig, att nybygget Villa El Salvador blev till den 1 maj 1971.

Bebyggelsen är uppdelad i fyra delar, var och en omfattande 25 bostadsgrupper. Varje sådan grupp härbärgerar 384 hushåll. Mer än 35 000 tomter med byggnadslov har upplåtits och hela befolkningen uppgår nu till drygt 200 000.

Att myndigheterna erbjuder tomtmark till skänks för en ny bosättning är bara uppränningen till en lösning. Därvidlag ger Villa El Salvador syn för sägen. Det kryllar av barn och ungdomar. Barnadödligheten är kännbar. Spädbarn dör av infektioner och åkommor i hjärta, lungor och inälvor orsakade eller förvärrade av undernäringen och bristen på WC och rent vatten.

Hur kommer det sig att folk håller till godo med dessa halvmesyrer utan att låta sig bekomma av de olycksbådande framtidsutsikterna? Man får här hålla i minnet, att den misär de redan står kvar i med ena foten är än svartare. Därtill kan anföras en lång rad skäl – icke minst att inkomstläget utestänger dem från hyresmarknaden i Lima. Närmare två procent av invånarna är brödfödda på byggena, andra pendlar till industrijobb inne i Lima, men de flesta är hänvisade till en ständig arbetslöshet med mellanstick av naseri. Fe y Alegria uppskattar den genomsnittliga dagsinkomsten per hushåll till mellan 7 och 20 kr. Detta förslår inte till en dräglig livsföring.

Man tvingas återigen instämma med McNamara, som nyligen yttrat ungefär som så, att om inte städerna går till rätta med fattigdomen så kommer i stället fattigdomen att gå till rätta med städerna.

En besvärlig flaskhals i utvecklandet av Villa El Salvador har man helt nyligen kunnat råda bot på. Av de 13 grundskolorna och 3 gymnasieskolorna hade befolkningen byggt 10 på eget bevåg. De tre gymnasierna kan endast ta in 300 elever i första årskursen, vilket vida understiger efterfrågan. Innan Fe y Alegria startade ett center för yrkesutbildning, fanns inget sådant.

År 1972 öppnade Fe y Alegria en skola som kunde erbjuda både grund- och gymnasieutbildning i en del av Villa El Salvador där sådana möjligheter helt saknades. Genom en lycklig tillfällighet kunde man ta fasta på att en grupp lärare som nyligen utexaminerats från det katolska universitetet planerade ett fältexperiment efter alldeles samma linjer. En överenskommelse nåddes om att akademikerna skulle svara för personalsidan och att det hela skulle heta högskola. Man har nu 18 klasser med 877 elever i grundskolan samt fyra gymnasieklasser med drygt 270 elever.

Till detta kommer en förberedande yrkesutbildning som erbjudes såväl elever vid högskolan som ungdomar och vuxna i området. Dels finns fackinriktade kurser som kan leda fram till lärlingsplatser, dels lägger man an på att förkovra handaskickligheten överlag. Fe y Alegria framhåller här målsättningen att ”utveckla hela varelsen och om möjligt skapa nya utkomstmöjligheter”.

Utrustning och handräckning lämnas åt studerande som snickrar sig ett hem, eftersom ingen är i läge att kunna leja hantverkare utifrån. Till tack och vederlag framställer de en hel del slöjdalster som kvarlämnas till försäljning, så att verkstadssidan blivit bärkraftig och väl det.

Undervisningen bygger på elevernas aktiva deltagande via arbetslag. Genom samråd dels mellan föräldrarna, dels mellan eleverna insamlas rön för vidare planering av det egna arbetet.

Med Fader Hawe som ryggstöd tillväxer rörelsen i självtillit. Andan av självhjälp och inbördes bistånd har här växt sig stark. Befolkningen fogar sig inte längre i en låg levnadsstandard såsom i ett obönhörligt öde. Genom sina egna ansträngningar bevisar den att framsteget är möjligt. En faktor som inte får förbigås i det sammanhanget är den vakna blicken för själavårdsansvaret hos ordensfolket som arbetar i Fe y Alegria och det innerliga andliga liv som genomsyrar deras verksamhet och bidrar till att inge befolkningen ett grundmurat självförtroende. I denna rörelse har man en oförvillad uppfattning om sambandet mellan evangelisation och utveckling, som på ett obarmhärtigt sätt beslystes av den ångestsuck jag en gång hörde från en utblottad höglandsbonde i Lesotho: ”Det bär emot att be när mina barn och jag själv är utsvultna.”

Fader Hawe beskriver sin inställning så:

”På ett hemlighetsfullt sätt vet vi att Gud är med oss och vi fortsätter tveklöst mot framtiden i förvissning om att vi med hans hjälp bär vittnesbörd om Kristi kärlek till de vanlottade i Peru och så gör dem fasta i tron.”

De lärospån som gjorts av denna jesuitinspirerade rörelse i Latinamerika kan man säkert dra fördel av på åtskilliga håll inom biståndsvärlden.

För tjugofem år sedan fanns det i Tredje världen 16 städer med en miljon invånare eller däröver. Idag finns det drygt 60. Kring sekelvändan kommer de att vara mer än 200.

Befolkningstalet för utvecklingsländerna stiger med ungefär 2,5 procent per år. Stadsbefolkningen tillväxer med en hastighet som är nästan dubbelt så stor. Genom nativitet och folkomflyttning har omkring 400 miljoner människor tillförts de redan överfyllda städerna enbart under en mansålder. Under de närmaste 25 åren måste dessa städer uppta mer än tusen miljoner människor – nästan alla fattiga – i tillägg till det nuvarande befolkningstalet 700 miljoner.

Hur bereda sysselsättning åt alla dessa? Arbetskraften i städerna har svällt ut, men den kapitalintensiva industrin har hållit arbetstillfällena nere. I en del utvecklingsländer har mekaniseringen inneburit att en investering på mellan 200 000 och 275 000 kr krävs för att skapa ett enda arbetstillfälle.

Allteftersom den moderna industrin bygger ut, kan den ge upphov till viss indirekt sysselsättning. Den kan också bortskaffa arbeten i en tvärhast. En fabrik för plastskor som kostar 450 000 kr att bygga sysselsätter på sin höjd 40 man där man tidigare gav levebröd åt 5 000 manuellt arbetande skomakare.

Fastän många städer har kostnadsslukande moderna sjukhus, är de sällan tillgängliga för de medellösa i utkanterna, och i kåkstädernas smuts finner sjukdomarna lätt byte. På många håll måste de fattiga betala närmare 20 procent mer för vatten som pytsas kring av gatuförsäljare än bättre ställda hushåll med vattenledning inlagd.

Om det inte kommer till en sinnesändring på världsplanet till förmån för en sådan anda som hos Fe y Alegria, kommer dessa städer med sin redan ansträngda ekonomi att få det svårt att åstadkomma arbeten och drägliga livsvillkor för en växande befolkning. Detta leder antagligen till våld och oroligheter. Sådana samhällsförhållanden utgör en grogrund för politisk extremism och arbetar den katolska trons fiender i händerna.

Motstöten består i en omdaning av storstädernas liv och i radikala förändringar i jordbruksbygderna ägnade att nedbringa avflyttningen. Tredje världens fattiga måste ges medel att hjälpa sig själva – utrustning, kredit, kunnande och självtillit. Det är det arbetet Fe y Alegria gett sig i kast med i Latinamerika.

Sådan verksamhet kan i stor utsträckning underlättas genom kloka politiska beslut – i första hand av regeringarna i utvecklingsländerna själva. Men föga blir uträttat om inte den rika världen står redo att hjälpa till – regeringar lika väl som understödjare av frivilliga biståndsrörelser. Också de nyrika oljeländerna kan dra sitt strå till stacken.

När vi tänker på dessa utfattiga människor i Tredje världen, antingen de nu gyttrar sig samman kring de vildväxande städerna eller ännu släpar sig fram ute i avfolkningsbygderna, kan man billigtvis inte säga annat än att deras värld också är vår värld. Vad faller då på vår lott att göra? Påven Paulus VI lämnar ett entydigt svar i sin encyklika Populorum progressio (1967):

Det handlar här om att bygga en värld, där varje människa, oavsett ras, religion eller nationalitet, kan framleva ett fullt mänskligt liv, fri från träldom under andra människor eller under naturkrafter över vilka hon icke alldeles vunnit herravälde; en värld där frihet inte är ett tomt ord och där den fattige Lazarus kan sitta vid samma bord som den rike mannen. (Jfr Luk. 16:19-31.)

Det är i den andan som Fe y Alegria vinnlägger sig om att genomföra sin uppgift – till människornas välfärd och Guds allt större ära.