Vetenskap och svärmaranda

Att vetenskapen är mindre objektiv än vad man vanligtvis antar, framstår i dag tydligare än någonsin. Däremot är det mindre känt att mången filosof och vetenskapsman, som ivrigt framhållit den vetenskapliga exaktheten visavi metafysikens och religionens grumliga spekulationer, samtidigt ”har så förlitat sig på det mänskliga förnuftet, att hans tro förvandlats till övertro, till en förnuftets mystik.” (s. 7) För att visa detta har docenten i idéhistoria vid Uppsala universitet Tore Frängsmyr i sin bok ”Svärmaren i vetenskapens hus” (Rabén & Sjögren 1977) sammanställt några tidigare essäer samt tillfogat några nya.

Han börjar mycket riktigt med ”Drömmen om det exakta språket”, något som alltsedan medeltids-filosofen Raimundus Lutlus på 1200-talet via renässans- och upplysningsfilosofer som Athanasius Kircher och Leibniz ända till nutidens positivister som Comte och Carnap har fascinerat vetenskapsmännen. Om och om igen har man berusat sig med tanken på ett logiskt, exakt och universellt användbart språk, varigenom man skulle kunna nå all kunskap mellan himmel och jord och så behärska hela världen. Samtidigt har man drömt om en enhetsvetenskap, som skulle kunna sammanfatta alla vetenskapliga resultat i en enda stor byggnad. Författaren visar att man utifrån en sådan utgångspunkt som intet annat är en övertro på ett mycket ”ovetenskapligt” sätt våldförde sig på ämnen som inte kunde behandlas med samma metodik. Övertron på ”förnuftets matematik” kännetecknade ju inte enbart upplysningsfilosofen Christian Wolf på 1700-talet, som författaren presenterar i sin andra artikel, utan den är fortfarande aktuell bland en rad moderna filosofer.

Som exempel på en blandning av exakt vetenskap och svärmeri under det rationalistiska 1700-talet anförs två svenska ekonomer Johan Fredrik Kryger och Carl Carleson samt Sveriges förste professor i kemi Johan Gottschalk Wallerius. Naturligtvis kan man i deras fall fortfarande hävda, att vetenskapens dåtida mindre utvecklade status gjorde deras mystifiering av vetenskapen möjlig. Detsamma kan emellertid inte längre sägas om positivisternas anfader Auguste Comte och hans hängivne svenske lärjunge Anton Nyström (1842-1931). Trots vetenskapernas allt större landvinningar och alla krav på vetenskaplig exakthet försökte de att förvandla den rådande begeistringen för vetenskapens stora framsteg till ett slags religionssurrogat.

I en avslutande essä ger författaren exempel på hur nutidens närmast naiva och ogrundade naturvetenskapliga framtidstro har påverkat och ofta förvrängt vissa åsikter och bedömningar hos moderna vetenskapsteoretiker som George Sarton, C P Snow m.fl. Huvudvikten kom därför hos dem att ligga inte på historia utan på vetenskap. Vetenskapens framåtskridande uppfattades mera som en mekanisk process med vissa misstag. Men man förbisåg alltför mycket att vetenskap bedrivs av vetenskapsmän, som i sin tur är präglade av sin individuella och sociala historia, och att historien knappast följer några logiska, exakta och allmängiltiga spelregler. Man måste tacka författaren för att han med ett sådant urval av exempel kunnat påvisa hur en alltför ensidig betoning av det rationella tänkandets exakthet och objektivitet lätt kan leda till en irrationell övertro på förståndets allenarådande förmåga att lösa alla världens problem.