Reflexioner över kärleken

Något rådvill läser man titeln på den italienska bestsellern Rocco e Antonia, Porci con le ali och underrubriken Diario sessuo-politico di due adolescenti, Savelli Roma 1976 (Rocco och Antonia, Svin med vingar. Sex och politik. Dagbok av två unga). Rör det sig om ett reklamknep för att – för omväxlingens skull – blanda lite politik med sex, eller är det tvärtom kanske så att sex tjänar som lockbete för att göra en politisk vänsterideologi smaklig för en bredare publik? Efter en närmare granskning får man nog medge att man har misstagit sig.

Boken har uppenbart skrivits i första hand för den italienska ungdomsvänstern. Men att den sedan i höstas har sålts i över 200 000 exemplar, att den har filmats och sedan i våras utkommit hos Rowohlt i en mycket eftersökt tysk upplaga tyder på att bakom en rafflande titel döljer sig något annat än blott resultatet av en reklamkampanj. I själva verket ger boken oss all anledning till eftertanke.

Synvinklar

Det helt osedvanliga börjar med att boken har skrivits ”fyrhändigt”, nämligen av en man och en kvinna. Författarna stannar medvetet i bakgrunden. Först på sista sidan avslöjar de sina namn i en anmärkning: Marco Lombardo Radice, 27 år gammal, övertar Roccos roll och perspektiv. Son till en matematiker och medlem i centralkommittén för KPI arbetar han som psykolog främst bland ungdomar i Rom. Lidia Romeo, 25 år gammal, övertar Antonias roll. Hon är journalist och skriver för motkulturens bildtidskrift ”Muzak”.

Helt osedvanlig är också bokens uppläggning. Efter den egentliga handlingen följer en ”dialog i efterhand”, ett samtal mellan en man och en kvinna, Giaime Pintor och Annalisa Usai, om deras känslor och intryck efter läsningen av boken. På en mera abstrakt, marxistisk reflexionsnivå återupptas där bokens grundtema, nämligen upplevelsen av kärleken och sexualiteten ur mannens och kvinnans olika synvinklar. Det nya är att temat inte längre varieras på grundval av en individuell historia, utan att det oförsonliga och motsägelsen i upplevelsen av kärleken mellan man och kvinna artikuleras och förklaras genom de samhälleliga och politiska förhållanden som – för tillfälle – inte heller kan upphävas. Såtillvida ligger i denna dagbok ett anspråk på att inte enbart skildra en enskild historia utan alla Roccos och Antonias öden.

Dagboken berättar i form av anteckningar, brev och reflekterande monologer kärlekshistorien om den 16-årige Rocco och den jämnåriga Antonia, som båda är gymnasister i Rom och tillhör generationen efter 1968. Båda kommer från en småborgerlig miljö, bådas fäder är kommunister men inför sina barn redan ganska ”reaktionära” och etablerade och båda har anslutit sig till en radikal vänsterorienterad elevorganisation som påverkat dem mer än föräldrahemmet. Utifrån denna situation tänker, känner, observerar och reflekterar de. Allt det som händer omkring dem och med dem kommer till uttryck på ett språk som chockerar, ty det är ett språk på vilket man knappast skriver litteratur: så rent ut, brutalt, osnutet, men samtidigt så omedelbart och avväpnande ärligt. Enligt vår uppfattning vore det felaktigt att se det som ett slags pornografi. Giaime påpekar inte helt oriktigt i ”dialogen”: ”Det rör sig helt enkelt om att förneka begreppet pornografi för att leda tillbaka denna bok . . . till det som den åsyftar, nämligen att reflektera över verkligheten.”

På spaning efter det nya …

Antonia och Rocco reflekterar över verkligheten så kritiskt, så våldsamt, så förbehållslöst öppet och oförtäckt, att man frågar sig vad som blir kvar i all denna våldsamhet och nakna öppenhet och om det överhuvud ännu finns något inför vilket dessa unga blir rådlösa. I själva verket finns det något, nämligen när de inser, att den fullt utlevda sexualiteten utan alla barriärer och utan rädsla ändå knappast leder till det som de önskar sig. ”Titta bara, att ha knullat eller att göra det utan större problem, det är ändå inte saligheten. Tvärtom, då blir du ännu räddare, fast det är konstigt”, säger Antonia till Rocco i början och pekar sen på det hon fäster avseende vid: ”Idag finns jag därför att du har ringt mig, därför att du bad mig, att vara en annan människas komplement, och om denna andra människa inte är närvarande så är jag slut, är jag en stol med tre ben, något som inte kan stå upprätt . . .”

Rocco fortsätter i sitt uppförande att leva den manliga rollen – trots att han verbalt bedyrar ”även jag är feminist” – och underkastar sig därvid andra tvångssituationer av en vänster och fördomsfri orienterad moral som sist och slutligen ställer honom inför andra prestationskrav. Antonia däremot är på spaning efter det nya och efter sin egen självförståelse som kvinna: ”Att vara en kvinna är något annat. Ångesten är inte främst, om man har gjort eller inte gjort saken, utan om man har blivit accepterad eller inte.”

Antonia lämnar Rocco helt konsekvent i det ögonblick då hon känner sig behandlad som kvinna-objekt, ej som människa. Hon gör det utan agg och hat mot Rocco eller männen överhuvudtaget; hon flyr inte heller i protest in i en mystifierad kvinnlighet utan kommer till en mera radikal lösning som samtidigt är bokens kvintessens: ”Ibland är jag så ledsen att jag vill göra revolution av bara ledsnad. Dom rätta sakerna är dom som gör mig nöjd och glad, inte ideologierna man tröstar sig med.”

… även i Sverige?

Nästan samtidigt med Rocco e Antonia fick recensenten tag i Skolöverstyrelsens handledningar om Samlevnadsundervisning. Givetvis kan det här inte vara tal om en jämförelse mellan dessa till innehållet, målsättningen och den litterära genren alltför olika publikationer. Inte heller är det här platsen för ett avvägt ställningstagande till Skolöverstyrelsens publikation. Men när allt kommer omkring tycks det ändå finnas i båda böcker en fråga som gemensam nämnare. Den kan inte undvikas och den slår en med häpnad, nämligen skillnaden i reflexionsnivån och i sökandets allvar efter sexualitetens och kärlekens verklighet och djupare mening. Vi undrar om inte Rocco e Antonias spaning efter det nya – trots alla förbehåll som vi givetvis gör – berör väsentligt djupare och vitalare aspekter än alla Skolöverstyrelsens handledningar om Samlevnadsundervisning, och för att säga som sanningen är undrar vi i vad detta anmärkningsvärda faktum bottnar?