Paulus på Petri stol

Påven blev 80 år i slutet av september. Efter 14 år på Petri stol lider Montinipontifikatet mänskligt att döma mot sitt slut. Kyrkliga och världsliga tidskrifter har innehållit tillbakablickar på denna för katolska kyrkan så prövande och omprövande tid, och värderingar av påvens roll i den djupgående kris som följde i konciliets spår.

Ännu för fem år sedan var omdömena om Paulus betydligt mer kritiska, hans tveksamhet och vacklan sågs av både progressiva och konservativa som bidragande till kyrkans svårigheter. När bedömningen i dag genomgående är mer förstående och uppskattande, beror det inte endast på att den gäller en man, som närmar sig slutet av sin livsinsats. Det finns uppenbara skäl för att nu bättre förstå Paulus VI: s verk.

På ett ytligt plan kan man konstatera att mycket tyder på att den allvarligaste krisen är över. De siffror som i mer än ett årtionde endast talade om färre präst- och ordenskallelser, alltfler präster som lämnade ämbetet och allt mindre besökta gudstjänster har sedan några år åtminstone stabiliserats. Av utmaningarna mot kyrkans enhet och Roms auktoritet återstår endast den konservativt traditionalistiska, från ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare. Detta kan synas allvarligt nog, och bakom det finns ett tämligen utbrett missnöje över reformer, som inte förefaller ha givit det utbyte, som många förespeglade de troende. Men motsättningen med Lefebvre har också på visst sätt fått den progressiva oppositionen att stämma ned tonen. Teologisk och liturgisk pluralism! För Lefebvre?

Kritiken mot Paulus VI har alltid kommit från båda hållen. Inte minst har Vatikanens östpolitik varit kritiserad, då den tyckts innebära kyrkliga eftergifter och tystnad inför övergrepp och förtryck i öststaterna, utan att några anmärkningsvärda lättnader för de troende uppnåtts. Också på detta område har kritiken i stort tystnat. Även om tecknen och tydningarna är omtvistade vill det synas som om i flera av dessa länder ändå kyrkan uppnått någon form av modus vivendi. För tillfället är det främst Ungern som återgått till mer normala kyrkliga förhållanden. Man måste också vid en blick tillbaka slås av hur Paulus VI övertog en utveckling i kyrkan, som han själv spelat en tämligen obetydlig roll i att initiera. Man brukar ofta tala om de avslutande åren av ett pontifikat, som en tid av brist på nya initiativ i väntan på vilken väg den följande påven skall ange för kyrkan. Så också idag om Paulus VI:s återstående tid. Men för Johannes XXIII gällde detta inte alls. Under sina fem år som påve, redan åldrad vid upphöjelsen, stakade han djärvt ut ny väg för kyrkan. Vilka föreställningar han själv hade om vart vägen skulle leda, och hur den skulle byggas, vet vi tämligen litet om. Paulus VI hade kanske mindre än någon påve i modern tid möjlighet att själv välja väg och riktning.

Konciliet och efter

Andra Vatikankonciliet 1962-65, över vilket Paulus presiderade från dess andra session, blev en längre och mer omvälvande historia än den romerska kurian hade förutsett. På ett alldeles nytt sätt framträdde världskyrkan, och dess företrädare övertog ledning och initiativ från den centrala kyrkostyrelsen. Men samtidigt visade det sig att det egentligen endast var i Nordvästeuropa, i ”rhenländerna” som biskopar och teologer var beredda på och införstådda med denna genomgripande reform av kyrkan. Konciliet vittnade om en förskjutning av tyngdpunkten i den katolska världen. På många sätt detroniserades 1800-talets och ultramontanismens ”latinska” stil i fromhet och teologiskt tänkande.

Växlarna var ställda och tåget hade fått en avsevärt fart av konciliets reformistiska optimism och de krafter i kyrkan som nu ville på några år hinna upp den moderna tidens utveckling. Men i senare delen av 60-talet förstärktes och förblandades den katolska reformen med den västerländska ungdomens år av antiauktoritärt uppror, utmaningarna blev allt radikalare, arbetet på kyrkliga strukturreformer fick i många länder en inriktning som syntes leda till upplösning av kyrkans enhet och skapandet av mer eller mindre fristående nationella kyrkor.

Innehavaren av enhetens ämbete i kyrkan kunde rimligen inte reagera med annat än försök att bromsa, och leda in utvecklingen i banor av större kontinuitet och konsekvens. Det kunde synas vara en strävan som endast förvärrade krisen, påvens encyklika om äktenskap och sexualmoral, Humanae Vitae, bedöms väl fortfarande av de flesta som illa förberedd och delvis motsägelsefull. Försöken att blåsa av den intensiva debatten om prästcelibatet hade heller ingen omedelbar framgång. När 70talet gick in hade krisen nått sitt mest akuta stadium. Påven föreföll knappast att ha läget under kontroll.

I allt detta var det många som övervägande såg en hälsosam utveckling. Bastionerna föreföll äntligen vara nedrivna. De katolska kristna hade brutit sig ur gamla förskansningar som lika mycket hade blivit fängelse som försvarsverk. Särskilt utanför katolska kyrkan hade alla slags ”uppbrott” och ”öppningar” en god press. Och det sätt på vilket detta utnyttjades av åtskilliga reformvänner inom kyrkan utgör ett av de pinsammaste kapitlen i de efterkonciliära motsättningarna.

Lugnet efter stormen?

Några år in på 70-talet gick utvecklingen in i en ny fas. Inte minst kunde man iaktta hur det stora flertalet av de teologer och katolska tänkare, som under årtionden förberett marken för koncilium och reformer nu skarpt vände sig mot ogenomtänkt radikalism och tendenser till splittring av kyrkan. Samtidigt blev det uppenbart att kyrkfolket, ”basen”, ”gräsrötterna”, knappast bar upp de reformer som en grupp präster och teologer krävde på deras vägnar.

Det kan givetvis diskuteras i vilken utsträckning som Paulus VI personligen kan tillskrivas denna utveckling. Men vad som är säkert, är att han med sin tvekan och försök att dämpa och hålla samman, bedömde situationen bättre än många ville tro i slutet av 60-talet. Jubelåret 1975 blev ett slags bekräftelse att Rom och påvestolen hade gått igenom de värsta prövningarna. Pilgrimerna kom i mycket större skaror än någon förutsett, och endast små traditionalistiska grupper uttryckte öppet missnöje med kyrkans ledning och kurs.

Men bilden av Paulus VI som påven som övertog ett ovanligt besvärligt arv, och som trots tvekan och vad som syntes vara brist på frimodigt ledarskap, ändå till slut red ut den värsta stormen kyrkan upplevt på hundratals år, är inte den fullständiga. I vissa hänseenden har han förvandlat påvens roll, inte minst med de många och långa resorna under första delen av sitt pontifikat. Till en del har de avsett att visa den Heliga stolens engagemang i de stora internationella organisationerna som FN och ILO. Resorna till Afrika och Asien/Australien har pekat på kyrkans närvaro också utanför västvärlden.

Och ekumeniken? Det är lätt att i efterhand tänka sig, att den oväntade och snabba utveckling som Johannes XXIII inledde redan före konciliet, har dämpats och hindrats av Paulus VI. Men detta är delvis en synvilla; alla de viktiga stegen på väg mot de kristnas försoning och återförening har faktiskt tagits under innevarande pontifikat. Den viktigaste delen av denna utveckling är sannolikt den som vi haft minst anledning att intressera oss för i Sverige, den mellan katoliker och ortodoxa. Det kan knappast hävdas, att det idag skulle finnas en allmän och mäktig opinion bland de katoliker som varit delaktiga i ekumeniskt arbete, att kyrkan borde gå raskare och mera oförbehållslöst fram på den inslagna vägen.

Vare sig man lägger tonvikten på påvens förmåga att utjämna och finna kyrkans väg mellan blindskären eller på hans förstånd att hålla tillbaka och vänta ut tiden, är det alldeles klart, att omdömena om hans gärning som kyrkans överhuvud i dag är mer positiva än tidigare. När detta skrives och läses är biskopssynoden samlad i Rom, så som sker var tredje höst. Omdömena om denna nya representation för världskyrkan har hittills varit något växlande. Det har hävdats att synoden aldrig fått befogenheter, som gjort den till ett slags senat som kunnat utgöra en motvikt till kurian, vilken återvunnit inflytande och delvis ledning i kyrkan.

Men biskopssynoden är dock ett viktigt forum för kyrkans främsta ledare att lära känna varandra och kan omvandlas till ett organ med inte enbart rådgivande funktioner. I år är temat katekesundervisning, både för ungdom och vuxna. Många menar också att synoden kommer att vara det tillfälle, då de viktigaste kandidaterna vid nästa påveval kan komma att avteckna sig.

Den naturliga uppmärksamhet som ägnas kyrkans högsta ledning vid ett påvejubileum, får inte fördölja det självklara att kyrkans förnyelse inte kan komma endast uppifrån.

Ingen påve har nog ställts inför så komplicerade historiska situationer som Paulus VI. Samhället har förändrats med svindlande fart. Alla människor måste bemästra sin egen ängslan och oro inför omvärldens djupa förvandling och dess återspeglingar i hans eget inre. Hur skulle en så känslig påve kunna vara opåverkad av allt detta? Av sin företrädare fick han överta ett koncilium i full gång och därmed en jäsningsprocess i hela kyrkan. Den första tidens pionjäranda, med dess poesi och hänförelse, går snart över. Det kommer en tid då allt måste genomföras, stegvis och med takt, en tid för nyorganisering, reformer, restaurering och nybygge. Det kommer en tid när de framträngande djärva visionerna måste harmonieras med det tålmodiga, millimeterexakta, avvägda planerandet. En tid då man måste brottas både med strukturfanatiker och strukturallergiker. Detta var den uppgift Paulus VI fick överta. Han måste ta över rodret i en tid av våldsamt motsträvande kast framåt och bakåt. Det är den bild man ser när man betraktar hans fjorton år på Petri stol.

Romeo Panciroli