Om kyrkans och statens gränser

Diskussionen om de förändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan har kommit igång innan det slutgiltiga förslaget lagts fram. Både kyrkoministern och den sittande arbetskommitteen har bidragit med förhandsinformationer som på sina håll har uppfattats både som oroande och lugnande.

Det behöver knappast påpekas att det finns ett gemensamt kristet arv och ett gemensamt kristet ansvar här i landet. Inget samfund kan vara likgiltigt inför de förändringar i stat-kyrkorelationen som börjar skönjas. Den första och grundläggande insikten borde vara att alla kristna samfund sitter i en och samma båt, och ingen kan vara likgiltig inför det som händer i ett annat betydelsefullt samfund. Inför de växande svårigheterna att överhuvudtaget i ett pluralistiskt och sekulariserat samhälle artikulera en kristen livssyn bör man minst av allt underskatta de ”mönsterbildande” effekter som utgår från ett stort samfunds syn på sig självt och dess ställning i samhället. Till detta kommer en för framtiden viktig punkt: de kristna samfundens inbördes relationer, – de ekumeniska aspekterna.

Det har sagts (Lars Lindberg i Expressen den 21 september), att kyrkosituationen i Sverige är bisarr. Man behöver inte ha mycket kontakt med folk från andra kyrkliga ”miljöer” för att konstatera att uttalandet inte är tilltaget i överkant. Det finns verkligen anledning både för stat och kyrka att söka åstadkomma de förändringar som ter sig alltmera självklara.

I den fria världen i övrigt har utvecklingen gått därhän att stat och kyrka lever som två fria och från varandra oberoende storheter i mer eller mindre intimt – ibland t.o.m. ett nödvändigt – samarbete.

Statlig neutralitet

inom de evangeliska frikyrkorna och den katolska kyrkan finns en månghundraårig erfarenhet av religiös frihetskamp under vilken den moderna iden om en fri kyrka i en suverän stat utbildats: i princip är staten och kyrkan fria och oberoende på var sitt område. Att dra klara gränser för den statliga och kyrkliga verksamheten betyder därför att respektera varandras egenart.

Det kan kanske löna sig att påminna om ett dokument, som under ett årtusende varit vägvisande i den av kristendomen präglade enhetsvärld som tog slut med medeltiden. År 494 skrev påven Gelasius I till kejsaren Anastasius: ”Två ting finnas, vördnadsvärde Kejsare, som främst styr denna värld: den heliga biskopsmyndigheten och den konungsliga makten.” I en värld i vilken kyrkan och staten uppfattades som två makter i ett enda samhälle slår påven här fast, att kejsarens makt och myndighet inte är detsamma som påvens auktoritet: de har var sin uppgift och sitt ansvar. – Efter den medeltida enhetsvärldens sammanbrott tog sig polariteten ett annat och nytt uttryck. Den moderna toleransiden föddes ursprungligen som en religiös och kyrklig ”frihetskamp” på 1500 och 1600-talet.

De nya religiösa samfund som tillkom efter reformationen – ofta i motsats till de rådande statsintressena – krävde att fritt få utöva sin religiösa tro och att staten skulle avstå ifrån allt tvång och förmynderi. M.a.o. krävde de nya samfunden att staten ”tolererade” dem. Innerst inne vägrade man att låta sig dirigeras av staten. Här föddes ett helt nytt medvetande: nämligen friheten från staten. Vägen till den moderna uppfattningen om religionsfriheten hade därmed börjat. – Ett tredje exempel från modern tid: I slutet av 1800-talet var (den katolska) kyrkan tvungen att markera sin självständighet från staten. Den amerikanske teologen J C Murray (vars avgörande insats under Andra vatikankonciliet för dekretet om religionsfriheten är känd) skrev 1953 i en intressant artikel om Leo XIII:s kamp mot den totalitära demokratien i Frankrike, att Leo betonade skillnaden mellan stat och kyrka som två till sin natur åtskilda gemenskaper. ”Det finns här på jorden två högsta gemenskapsformer: det borgerliga samhället . . . och den religiösa gemenskapen.” Men kyrkan står inte utanför historien. Trots en skilsmässa från staten finns det inget totalt åtskiljande. Båda har samma konkreta människor som medlemmar (civis idem et christianus).

Mot denna bakgrund ter sig kyrkominister J Antonssons uttalanden som en halvlösning. Enligt SKT nr 35 sade han om Svenska kyrkans framtida ställning: Ett av de viktigaste villkoren för ett eventuellt reformförslag är att Svenska kyrkan garanteras möjlighet till rikstäckande kyrklig verksamhet. Vidare bör kyrkans tjänster stå öppna för alla medborgare. Svenska kyrkans karaktär av en öppen folkkyrka måste bevaras. För att stärka ett bredare kyrkligt medborgareengagemang bör kyrkans interna organisation demokratiseras. (Kurs. här.) 1 vår Kyrka nr 37 kan man läsa en förtydligande kommentar: ”Dess (dvs Svenska kyrkans) status av öppen folkkyrka får inte äventyras. Kyrkans tjänster skall vara öppna för alla oavsett krav på personligt engagemang. Dess religionsverksamhet, dess service skall vara landsomfattande.” Samma krav ställs inte på andra kyrkor, som i motsats till Svenska kyrkan kallas ‘bekännelsekyrkor’.

Det skall inte betvivlas att herr Antonsson som ansvarig politiker söker bevara ett historiskt arv ”med de omistliga etiska värden den svenska folkkyrkan representerar”. Men kan det vara meningen med Antonssons uttalande att landets politiker nu ämnar skapa någon form av grundläggande lagstiftning även för framtiden, där moderna statliga nyckelbegrepp som ”medborgare” ”folk”, ”demokrati” blir grundstenar i kyrkobilden i framtiden? Att vara svensk medborgare innebär grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter. Är det meningen att varje medborgare nu i kraft av sitt medborgarskap kan kräva kyrklig service?

Respekten för statens egenart såväl som kyrkans självaktning kräver nu att staten – i vårt land lika väl som i den övriga fria världen – avstår från att uppsätta direktiv för Svenska kyrkans fortsatta verksamhet.

En folkkyrka för framtiden

Vad gäller Svenska kyrkan så innebär en skilsmässa en hel rad svårlösta detaljfrågor. En kyrka som praktiskt taget sedan sin tillkomst enbart har varit en i staten integrerad kyrka saknar av naturlig anledning erfarenhet av att ha fria och självständiga relationer till staten. Att i nuläget – när ett pluralistiskt och sekulariserat samhälle inte kan erbjuda henne en självklar plats – förändra relationerna innebär ett ansvarsfullt arbete som ju inte får resultera i att Svenska kyrkan inte kan stå på egna ben. Det hör till realiteterna att det här också är frågan om handfasta organisatoriska och ekonomiska frågor. Det borde vara självklart att staten erbjuder en smidig övergång inför en förändringsprocess, vars konsekvenser idag inte kan planeras och förutses.

Inte ens den bästa ekonomiska trygghet innebär någon garanti att hon kommer att ”överleva” som kyrka. Den upplysningsanda som hela västerlandet fascineras av ifrågasätter mer än någonsin kyrkornas existensberättigande. Allt flera livsområden, som hittills ansetts vara kyrkans domän tycks få en rationell förklaring. Kyrkorna förpassas därmed till historien. Människorna känner sig myndiga nog att ta sitt öde i egna händer. Kyrkornas trovärdighetskris är mer än ett billigt tal av illvilliga och oförstående intellektuella. Den borde tas på allvar.

Det är här som Svenska kyrkans gränser och hennes profil kommer in i bilden. Vilken uppfattning har Svenska kyrkan egentligen om sig själv? I den svenska situationen blir det allt viktigare att hon teologiskt tänker igenom sin situation. I klartext är den en missionssituation, en diasporasituation, i biblisk mening (1 Petr. 1:1).

Den brist på kyrklig teologi, som gör det så svårt att tala om kyrkans särart, har skapat ett tomrum. Risken finns att kyrkan får sin profil definierad av de politiska instanserna. Den ofta omtalade folkkyrkan blir då -politikernas folkkyrka: en efter demokratiska principer uppbyggd kyrka, med den konsekvensen att kyrkans liv och ordning inte är uttryck för en medveten teologi utan för en vag demokratisk ideologi. Detta kommer att ställa henne inför de krav som antyds i ord som ”Svenska kyrkan”, ”rikstäckande”, ”öppen folkkyrka”, som gör det tveksamt om hon kan göra troligt att hennes existensberättigande härrör inte från beslut, fattade i god demokratisk ordning, utan i sista hand – från Gud. En bekännelse innebär alltid en gränsdragning, som är ett uttryck för kyrkans egna positiva övertygelse.

Vart tog teologin vägen?

Avsaknaden av en teologi som kan ge besked om kyrkans syn på sig själv och hennes syn på sitt förhållande till staten riskerar att få konsekvenser utanför Svenska kyrkan. Ingen kan förneka att de organisatoriska problemen är stora och viktiga. De djupare frågeställningarna har fått spela en mera underordnad roll, ett faktum som knappast kan ha stärkt kyrkans ställning. Man frågar sig därför med en viss oro vilka ideer som kommer att vinna överhanden i den framtida kyrkan. Var kommer ansvaret att ligga för en fristående kyrka som är byggd på bibeln och bunden genom sina bekännelseskrifter? Vem utlägger, vem tolkar, vem förklarar, vem lär ut den för hela kyrkan förpliktande tron, – vem bär ansvaret för kyrkans identitet, i trohet mot ursprung och i insikt om framtidens nya krav? Var bedrivs den teologiska reflexionen, var skall man söka de kyrkans män (och kvinnor!) som åtar sig att utifrån en genomreflekterad teologi möta samtiden? Frågorna kunde mångfaldigas.

Varken den heliga Skrift eller den evangeliska lutherska traditionen kommer att ha en automatisk reglerande verkan i den riktningen om det inte finns människor i en kyrka som har det tunga ansvaret att göra kyrkans förpliktande arv levande genom att tolka det både i teologi och i praxis för en ny tid. En teologisk nämnd på riksplanet – en ”panel” av sakkunniga i lärofrågor – kan aldrig ersätta den funktion som tillkommer en levande teologi, i samspel mellan forskning och predikoämbete. ”Enligt gudomlig rätt ha biskoparna . . . denna rätt: att meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror, som strida mot evangeliet” (Augsburgska bekännelsen, art. XXVIII ”Om den andliga makten”). Att vårda sig om kyrkan, om hennes lära och liv måste innebära vissa gränsdragningar. Detta betyder ingalunda att man fördömer oliktänkande, utan kyrkan har helt enkelt skyldigheten och uppdraget att tala om vad hon står för i en pluralistisk och sekulariserad värld. Hon måste profilera sig för att alls bli attraktiv.

Att vilja vara kyrka – Herrens församling – det betyder att man också är beredd att inte inneha en självklar ställning i kraft av allmän sed och tradition, utan att man tvingas ta ställning. Att en kyrka vill vara en öppen kyrka är i och för sig en självklarhet, bara man inte likställer denna öppenhet med stora medlemstal och höga procentsiffror som ett argument mot den egna rädslan att hamna i en minoritetssituation och att en vacker dag inte längre vara ”den stora självklara kyrkan”. Öppenhet innebär för många som minst av allt kan misstänkas för slapphet att den ”lilla, medvetna och bekännande kyrkan inte (är) något ideal”. Man tror inte ”att man genom kyrkliga åtgärder skall pressa på människor ett ställningstagande för eller mot . . .” ty ”den processen är i full gång genom omvärldens krav och livsmönster” (Sven Åstrand vid V -77).

Det är tveksamt om man skall spela ut mot varandra en bekännelsekyrka (dvs en kyrka som vet sig bunden vid en klar bekännelse och en teologi) och den ofta kännbara ”orkeslösheten” hos den moderna människan som konfronteras med allt för många krav och därför lockas till passivitet. En öppenhet som närmar sig den moderna kravlösheten och passiviteten innebär att man djupt missförstår meningen med och funktionen hos en kyrka och hennes medvetna ställningstagande. En bekännelse är till sin natur ett uttryck för något positivt: den visar kyrkans sanna och rena ansikte, den vill hjälpa att känna igen kyrkans annorlunda erbjudande, den vill formulera kyrkans identitet, den enda grunden för dess trovärdighet.

Om det är sant som det har sagts under Västeråsmötet ”att svensk kristenhet bär på en djup ångest inför en situation där Kristi församling är eller håller på att bli en minoritet” då förefaller det verkligen vara den stora uppgiften att med all kraft kunna peka på ett centrum, en i ordets vida bemärkelse klar teologi som bevarar kyrkans identitet inåt och utåt och som samtidigt är öppen för en dialog med kyrkans omvärld. Under förutsättningen att det finns en klar syn på hur kyrkan ser på sig själv och sin situation är öppenheten inget problem: Gud har många som kyrkan inte har – och kyrkan har många som Gud inte har (Augustinus).