Longo Mai

I december 1972 arrangerade ungdomar från ett tiotal europeiska länder en kongress i Basel, till vilken man inbjöd en mängd väst- och öst-europeiska ungdomsorganisationer. Av de 600 inbjudningar som utsänts accepterades elva bl.a. av belgiska kristna arbetarungdomar, unga gruvarbetare från Liege, franska studenter. Initiativtagarna, lärlingsorganisationen Hydra från Basel och Spartacus från Wien befann sig vid konferensens slut åter ensamma. Alltför utopisk kan den officiella europeiska ungdomsrörelsens slutkommuniké tyckas:

”I Europa finns det å ena sidan ekonomiskt utdöende avfolkningsregioner och å andra sidan en ungdom utan gemensamt ideal som söker sin väg genom livet. Ungdomar från tio länder i Europa har när man konfronterats med dessa problem beslutat att förvärva det land som ligger i träda i Europas hotade regioner och där grunda pionjärsamhällen. Vi skall själva utforma vårt liv och genom vårt arbete i jordbruk, hantverk och industri på kamratskapets grund sörja för vår utkomst och på nytt ekonomiskt och kulturellt levandegöra bygden. Det viktigaste målet för detta projekt är att genom den vänskapliga och produktiva samexistensen mellan ungdomar och vuxna från Europas alla folk skapa experimentella zoner i ett solidariskt fredligt och demokratiskt Europa.”

Av idén blev snart verklighet. Det första europeiska kooperativet kom till stånd i Haut Provence där 300 hektar land låg i träda. I juni 1973 arbetade 30 ungdomar i ”Longo Mai”, som journalisterna, efter ett gammalt provensalskt hälsningsord, kallade det hela.

Landet vid Forcalquier i Haute Provence påminde om sina romanska katedraler: det var uttorkat och öde, prisgett åt turister och termiter. Snart nog märktes den smygande regionala depressionen. Bagaren i Limaus hade stängt sin butik. Det fanns inte längre någon skola. Byn hade nu bara 50 invånare. Landskapet som förvandlats till ödemark låter oss ana något av sin forna storhetstid. Ännu håller stenmurarna stånd, som unga bönder byggt upp före första och andra världskriget. De återvände aldrig och så förföll landet. Där tidigare stora familjer kunde leva kan idag endast fåren finna sin föda, och de å sin sida ger uppehälle åt ett fåtal gamla bönder. De unga har för längesedan utvandrat till Marseille och Fos-sur-Mer och packat ihop sig i gråa hyreskaserner och där utökat antalet arbetslösa och skaffat tjänstemännen än mer bekymmer. När ungdomarna från Longo Mai började sitt arbete förhöll sig traktens bönder avvaktande. Kollektiv och religiösa sekter kände man alltför väl.

Men ungdomarna från Longo Mai hjälpte bönderna med skörden, lyssnade helt anspråkslöst och lät sina agronomer lära sig fåravel av herdarna i trakten. De ställde sina traktorer till småbrukarnas förfogande och efter några månader köpte bönder och Longo Mai gemensamt den första skördetröskan. Idag är det svårt att dra gränsen mellan det europeiska kollektivet och traktens bönder. Hela trakten bildar en stor gemenskap och de gamla har snabbt adopterat sina nya söner.

Den franska regeringen betraktade länge Longo Mai med misstro. Knappt var den första skörden bärgad förrän åtta medlemmar av Longo Mai fick utvisningsorder med motiveringen att den franska armen hade en raketbas i närheten på Plateau d’Albion. Företrädare för kyrkor, fackföreningar och andra organisationer intervenerade då hos den dåvarande regeringen Pompidou till förmån för Longo Mai. Fallet är ännu inte avslutat men det förefaller som om det skulle lösa sig så att utvisningen återkallas – uppenbarligen har fåren från Longo Mai lämnat tillräckliga bevis för politisk neutralitet.

Utvisningen och svårigheterna hjälpte Longo Mai till en oanad om än förhastad publicitet. Tusentals ungdomar och i allt större antal arbetslösa kom till Longo Mai för att jobba med. Man ställdes inför ett avgörande: att avvisa ungdomar eller att öppna nya kollektiv. Longo Mai valde det senare alternativet och erhöll snabbt ideell och ekonomisk hjälp från evangeliska präster och så småningom även från katolska. Idag finns förutom Longo Mai i Limaus ytterligare flera kollektiv i Frankrike, Västtyskland och Schweiz samt ett sekretariat i Basel. Jurister arbetar på att finna en europeisk status för Longo Mai.

Av de tusentals aspiranter som sökt sig till Longo Mai har 150 blivit kvalificerade pionjärer. Livet i kollektivet är mycket hårt och urvalet sköter sig självt. Endast de ungdomar som har en djupare motivation stannar kvar.

Antalet pionjärer kommer säkert att öka markant under de närmaste åren. Den ihållande ungdomsarbetslösheten och bristen på gångbara alternativ hos sociala myndigheter och kyrkliga och privata ungdomsorganisationer kommer att ge de europeiska kollektiven problem med tillströmningen av ungdomar som söker en ny existens i Longo Mai. Å andra sidan behöver man nya medarbetare. Projekt med skogsbruk och fårskötsel kräver förstärkning liksom även de franska spinnerierna.

I och med att Longo Mai lyckades med att åter öppna en textilfabrik i Cautemerle Briancon skapades 30 arbetstillfällen och dessutom en modell för utvecklingshjälp till hårt drabbade bergsregioner i Europa. Denna fabrik som tidigare direkt och indirekt gett arbete åt en hel trakts befolkning hade sedan sex år drivits på sparlåga med tre anställda. Bygdens existens var starkt hotad. Efter en del tvekan beslöt Longo Mai att försöka förvärva fabriken. Ekonomiska medel saknades. Hitintills hade Longo Mai varit självförsörjande. I detta läge grep kyrkan in och man lyckades genom katolska och evangeliska insamlingar uppbringa de 300 000 SF som krävdes. Utmaningen med textilfabriken i Briancon antogs av de kristna och som en följdföreteelse har Briancon i blivit en mötesplats för kristna av alla konfessioner.

I februari 1975 överfölls en kristen bostadskorporation i Jejui, Paraguay, av en specialenhet på 70 man ur den paraguayanska armen. Området inringades och bostäder och ekonomibyggnader sattes i brand. Åtta bönder försökte fly men blev nedskjutna. Man trängde in i kyrkan och profanerade sakramentet. Longo Mai genomförde omedelbart en solidaritetsaktion för kamraterna i Jejui. Ett upprop utsändes, där man bl.a. skrev: ”När vi i Longo Mai hörde om överfallet i Jujui avbröt vi arbetet på fälten. Beväpnade förbrytare i tjänst hos en alltigenom korrumperad regering hade vågat trampa ner ett fredligt bondekollektiv. De sköt på präster, dödade bönder, tog kvinnor och barn till fånga, och vi såg vårt land förstört och våra vänner i fara. I det mest efterblivna och ekonomiskt mest korrumperade landet i Latinamerika har bönder byggt upp sitt liv på jämlikhet och broderskap, gemensamma beslut och gemensamt arbete. De har satsat sina sista ägodelar och röjt urskog i övergivna trakter. Deras bosättning och organisation till självhjälp är det enda realistiska icke-våldsalternativet för dem och för alla i deras prekära situation. Vi i Longo Mai vet vad det vill säga att bryta land tillsammans, uppföra hus och utvinna skördar. Som fria producenter i vårt europeiska kollektiv skall vi göra allt som står i vår förmåga för att förhindra att det som paraguayanska bönder byggt upp förstörs.”

Longo Mais solidaritetsaktion fick en oanad framgång. Från alla religiösa och politiska läger kom underskrifter till resolutionen. Uppsatta kyrkoledare, politiker och fackföreningsmän från Tyskland, Schweiz och Frankrike anslöt sig.

Ytterligare solidaritetsaktioner har genomförts av Longo Mai. Småbrukare i Sydtyrolen och Frankrike som drabbats av torka 1976 kunde erhålla hjälp från bättre lottade områden genom den internationella ”höbank” som öppnades i Basel på Longo Mais initiativ.

Longo Mai är varken katolskt eller evangeliskt eller försvuret åt någon speciell politisk riktning. Ändå blir alltfler präster och troende övertygade om att de europeiska kollektiven representerar en av de få genuina kristna företeelserna under de senaste åren på vår kontinent.

Longo Mai har tagit upp kampen mot flykten från landsbygden och likgiltigheten för följderna härav, konkret och i handling, inte bara med ord. På uppdrag av FAO och i samarbete med berörda myndigheter inom EEC och Europarådet försöker man göra en inventering av alla ännu räddningsbara europeiska avfolkningstrakter för att säkra människornas överlevnad i dessa områden. I samband med detta kommer man kanske att nå många invånare i städerna och på landsbygden med diverse angelägna frågor. Stadsbefolkningen måste då göra klart för sig att de bokstavligen lever av landsbygden och att man i kristider är hänvisad till den reserv som bergsjordbruken utgör och som det gäller att bevara gentemot artificiella marknadskrafter och kortfristigt lönsamhetstänkande.

Bergs- och landsbygdsbefolkningen måste besinna sitt ansvar gentemot städerna. Detta förhindrar dem att resignera och inbjuder dem att av alla krafter anstränga sig för att säkra den minimala infrastruktur som är nödvändig för landsbygdens mikroekonomi. De behöver inte imitera stadslivets mönster och livsrytm utan kan självständigt återupptäcka de gamla värden, som ligger i egendomsgemenskap och kollektivt samarbete. En mycket klar kyrklig strategi bör därför sättas in så att inte de allra bästa och yngsta krafterna dras från landsbygden och pressas samman i storstäderna, där kyrkan och kristendomen i många avseenden misslyckats. Kanske skall detta hjälpa de kristna att komma ifrån det inomkyrkliga navelskådandet till stort gagn för dem själva. Kanske kommer de då också att kunna göra effektivare motstånd mot mestadels ekonomiskt dikterade tendenser i dagens samhälle, t.ex. när storindustrin utvandrar till kusttrakterna eller till den tredje världen och därmed prisger stora delar av Europa ekonomiskt och agrikulturellt. Eller när människorna packas ihop ovanpå varandra i storstäder och förstäder så att det för invånarnas själsliga jämvikt krävs två socialarbetare och en polis per person.

De kristna måste lära sig att inte följa strömmen eftersom de har andra värden att försvara än de stora företagens intressen. Det europeiska kollektivet Longo Mai har gripit sig an dessa problem med stort allvar och personligt engagemang. Det är viktigt att de kristna lämnar sitt specifika bidrag i frågor av så allvarligt slag som denna.

Information genom: Longo Mai, Totentanz 17, CH-4051 Basel.