Kyrka i Andens kraft

Ett årtionde har förflutit sedan den engelskspråkiga publiken fick i sin hand Jörgen Moltmanns Theology of Hope. Den följdes 1974 av The Crucified God och nu senast av The Church in the Power of the Spirit. Den anklang de bägge sistnämnda väckt bottnar inte bara i deras betydelsefulla bidrag till korsets teologi och frågan om vad kyrkan innerst är, utan beror minst lika mycket på åskådliggörandet av förvecklingar i Moltmanns eget tänkande över den fråga kring vilken all teologi rör sig: Guds väsen och hans sätt att handla med människorna.

Jörgen Moltmann, professor i systematisk teologi i Töbingen, är en av de mest lästa och allmänt debatterade evangeliska teologerna. Med anledning av att hans stora teologiska ”trilogi” nu föreligger på engelska (Harper & Row) presenteras huvuddragen i hans tänkande, som säkert kommer att uppmärksammas alltmer också i Sverige, av John J O’Donnell, som doktorerar på Moltmanns teologi i Oxford.

Moltmanns första bok var en maning till kristenheten att återupptäcka sin eskatologiska grundbeskaffenhet. Läran om de yttersta tingen är inte ett inslag bland andra i den kristna tron, snarare utgör den varpen. Till skillnad från andra religioner är kristendomens Gud ingalunda någon evighetsversion av de hedniska naturgudarna och på intet sätt en gudomlig borgenär för världen i föreliggande skick, utan istället är han den Gud som motsäger den hittills kända verkligheten genom sitt löfte om den framtid han avser att skapa. Israels och kristendomens Gud är den Gud som skapar av intet, uppväcker de döda till liv, gör allting nytt. Med ett uttryck lånat av den marxistiske filosofen Ernst Bloch vågar Moltmann rentav säga att Guds väsentliga tillvarosätt är framtiden.

Huvudbegreppet för kristet tänkande är därför ”löftets” kategori. Löftet varslar om ankomsten av en ännu icke existerande verklighet och framkallar en inre spänning mellan det som är och det som kommer att vara. De främsta löfteshändelserna enligt den judisk-kristna traditionen är uttåget ur Egypten och uppståndelsen. Dessa löfteshändelser skapar historia, ty de håller historien igång genom hoppet. Framtiden skapar nutiden genom att tillkännage historiens efterlängtade avslutning och fullbordan.

Utan tvivel vidrörde Moltmann därmed livsnerven i den kristna tron. Mot slutet av 1800-talet återupptäckte den tyska forskningen eskatologins centrala plats i Jesu tänkande, men ansåg att moderna kristna måste avstå den som överviktsbagage, oförenligt med samtidens världsåskådning. Senare har i vårt eget århundrade Karl Barth, med tillämpning av Kants kategorier, och Bultmann, anlitande existentialistiska begrepp, sökt spränga in urkristendomens eskatologiska perspektiv i teologin, men märkesmannen bland dem är just Moltmann med sin målmedvetna strävan att utifrån Jesu och urkyrkans klara budskap presentera kristendomen i fräscht skick.

Debutverkets med svikt och fart verkställda djuplodningar hindrade inte kritiken från att fyra av ett batteri av invändningar. Vad skall det sålunda betyda att en kristen yttrar som sin mening att Guds väsentliga tillvarosätt är framtiden? Detta må vara begripligt tal för en ateistisk filosof som Bloch, men är det det för en troende? Anmälare undrade om inte Moltmanns betoning av framtiden avhyste Gud från nutiden. De frågade på vad grund man skulle hoppas, ifall det inte finns några närvarande, förnimbara Gudserfarenheter som föregriper framtiden. Vidare riktades anmärkningar mot löftets kategori. Hur vet man när Guds löften har gått i uppfyllelse? Israel nödgades oavlåtligen jämka med sina förhoppningar, och kristendomen nygestaltade fullständigt judendomens hopp. Är löftet ett så smidigt begrepp att det gäckar empirisk prövning? Och betänkligast av allt: var hoppets teologi mest en sortimentsanpassning inför en ny våg av optimism? Tog den tillräcklig hänsyn till livets avgrunder och uppståndelsebudskapets frånsida, nämligen korset?

Den korsfäste Guden

Svaren på dessa frågor avtecknade sig något skarpare i den följande boken The Crucified God. Därmed undanröjde Moltmann alla misstankar om någon glättad framstegstro i kapprock; hans ärende gällde i själva verket en korsets eskatologi – eschatologia crucis. På första bladet fastspikar han där sin otvetydiga grundavsikt: ”Alltsedan jag började läsa teologi, har jag sysslat med korsets teologi. Detta lär ha undgått dem som tog till sig min bok om hoppets teologi från 1964 i jämförelse med mina kritiker; ändå tror jag att den har tjänat som ledstjärna för mitt teologiska tänkande.”

The Crucified God gav vid handen att Moltmanns tänkande rymmer en dialektisk enhet av kors och uppståndelse. Denna dialektik kommer till förtätat uttryck i den tvåfaldiga formeln: den korsfästes uppståndelse och den uppståndnes kors. Vad som vidmakthåller enheten mellan dem är Jesu personliga identitet. Uppståndelsen av denne korsfäste Jesus riktar vår blick mot hans framtid och inger oss hopp att vår framtid finns upptagen i hans. Likafullt är det just denne uppståndne Jesus som upptar passionens märken på sin förhärligade kropp, och sålunda finns det inget äkta kristet hopp som inte också utgör åminnelsen av hans död.

Dessutom är det åminnelsen av hans död som tvingar oss att revidera våra begrepp om Gud. Kristi kors ställer oss ofrånkomligen inför frågan: Vem är Gud när Kristus på korset överges av Gud? Moltmann svarar att korshändelsen endast kan förstås utifrån Treenigheten. Upplevelsen av korset nödsakar oss att urskilja distinktioner inom Gudomen. En restlös monoteism räcker inte längre till, ty offrandet på korset är en händelse vari Fadern överlämnar sin Son och Sonen övergives av Fadern, allt under det att de likafullt är ett i en enhet som är Anden vilken utflödar från korset för att omfamna de nödställda och elända, nämligen hela skapelsen och historien. Med ett citat från Adrienne von Speyr framhåller Moltmann: ”De gudomliga personernas förhållningssätt till varandra är så vidöppet att det kan rymma hela världen.”

Den beslutsamma omfördelning av tonvikten Moltmann alltså gör med sin bok nummer två – inriktningen gäller nu inte längre den Gud vars väsentliga tillvarosätt är framtiden utan istället ”Guds trinitariska historia” – är mycket betecknande för hans apologetik: han skaffar sig därmed en plattform för en dialog med den moderna ateismen liksom med befrielserörelser världen över. Dessa bägge är knådade av samma deg, ty den ateism som Moltmann håller för mest representativ är den som han kallar ”protestens” ateism och som gör gemensam sak med offren för rättsskipning och förtryck. Den verkliga utmaningen till tron är de hjälplösas rop på rättfärdighet. Teismen – denna lära om en oberörd Gud – har här ingenting att komma med, men Guds trinitariska historia ger åskådligt belägg för att Gud och lidandet inte längre är oförenliga – såsom i teismen och ateismen – men att Guds varande är i lidandet och att lidandet är i Guds varande, emedan Gud är kärleken.

Johannes Metz har en gång betecknat minnet av Kristi lidande som oroande, och skälet ligger i öppen dag. Ur korshändelsen och uppståndelsen (fattade i sin inbördes enhet) framgår Anden, den Ande som ställer sig på linje med de förtrampade och fattiga, motsätter sig den innevarande tidsålderns gudlöshet och orättfärdighet och strävar fram emot det tillkommande riket. Det är denna Ande och ingen annan – visserligen den uppståndne Herrens men likaväl för alltid förknippad med det oroande minnet av passionen – vilken för till livet det nya folk som utgör kyrkans gemenskap.

Hoppets teologi

Moltmann utgår från denna uppfattning av Anden när han avser att bygga upp sin kyrkosyn, som därför i varje tum tillskäres efter mallen av hans ursprungliga ide i Theology of Hope – att helt lägga eskatologin till grund för kristendomens beskaffenhet. Moltmann menar att alla teologiska utsagor är eskatologiska utsagor, dvs. utsagor om människans förhoppningar. Detta gäller ecklesiologiska satser lika väl som kristologiska. Kyrkosynens stödjepunkt måste vara den Ande

som framgår ur den trinitariska historien: Gud på korset. Denna Ande är i grunden eskatologisk, förbindelselänken med Kristi framtid; i själva verket är Anden ingenting annat än den framtidsalstrande kraften.

Styrkan i denna ecklesiologi är att den kännetecknar kyrkan med avseende på dess sändning. Men kyrkans sändning bygger i sin tur på Kristi sändning, som för sin del är begriplig endast utifrån den trinitariska historien om Guds handlande med världen. I likhet med Hans Kung härleder Moltmann kyrkans sändning till Jesu förkunnande av riket i ord och tecken. Jesus kungjorde att hans sändning var att inleda Guds rike. Väl att märka: ett rike på nådens grund, icke på lagens, och sålunda tillgängligt t.o.m. för skatteindrivare och syndare. Genom att hävda makten att förlåta synder trotsade Jesus lagens överhöghet och blev dömd av sitt eget folk. Genom att relativisera varje världslig härskare blev han dömd av en samhällelig myndighet. Genom att han dog i övergivenhet ifrågasattes hans samband med den Gud vilken han tilltalade som ”Abba”, sin far.

Men genom att uppväcka Jesus från de döda tände Gud inte bara ett oövervinnligt hopp om hans rikes slutliga seger, utan lät också sig själv vara denne man som dog i övergivenhet som en fördömd hädare och upprorsman.

Kyrkan, gemenskapen av hans vänner, ställs sålunda inför denna tvåfaldiga uppgift: att i sitt eget liv skapa ett tecken på det kommande riket och att inrätta sig stick i stäv mot den innevarande tidsålderns orättfärdighet genom att göra gemensam sak med de fattiga och maktlösa. På detta sätt lever kyrkan av sina minnen av korset och i sina förhoppningar för den yttersta framtiden och avslutningen av Guds trinitariska historia. Kyrkan står alltigenom på ofri grund. Den skall förgå när dess uppdrag är fullgjort och Guds historia är fullbordad.

Låt mig kort antyda ett par av de mera utmanande implikationer som Moltmann lägger in i denna eskatologiska kyrkosyn.

För det första lanserar Moltmann en genomfört eskatologisk sakramentsuppfattning. Med utgångspunkt i Karl Barths tanke att Kristi inkarnation är det grundläggande sakramentet och Karl Rahners tanke att kyrkan är ursakramentet, hävdar Moltmann att givandet av den helige Ande – nämligen eskatologiskt fattat och trinitariskt förstått – är det ursprungliga sakramentet. Märk poängen: den mest tillämpliga kategorin för tolkning av sakramenten blir tidsbegreppet. Vill vi vända frågor om låt oss säga eukaristin på rätt bog, så får vi gå förbi rumsfrågan om vart man skall förlägga Kristi närvaro (exempelvis till de materiella elementen bröd och vin eller till gemenskapen av troende), och istället ta itu med tidsfrågan om att Han som skall komma är här nu. Med anlitande eskatologiska tankebanor kan vi uttrycka det så: tiden har i och med Kristus omvandlats, ”transformerats”, och strömmar ut ur hans förgångna genom hans närvaro in i hans framtid. Moltmann understryker: ”Vi måste lära oss att tänka på ett nytt sätt här, nämligen icke: Kristus är närvarande i firandet här eller där, utan istället: firandet sker i hans närvaro och bär dem som deltar i det in i den eskatologiska Kristus-historien, in i tiden mellan korset och riket vilken får sin karaktär av hans närvaro.”

För det andra menar Moltmann att en eskatologisk infallsvinkel kan bidra till att lösa den segslitna frågan och kyrkans förhållande till judarna. Judendomen är den kristna gemenskapen till ständig förlägenhet därför att den utgör handgripligt bevis på att världen ännu är ofrälst. Å andra sidan är kyrkan en förargelseklippa för den judiska tron såtillvida att ”folkens” försoning – något som betecknar tidens slut – i och med kyrkan sker redan nu. Moltmann siar att denna spänning kommer att bestå intill Kristi slutliga tillkommelse. Israel har icke förlorat sin förbundskallelse. Dess bestämmelse är alltjämt gällande och har på intet sätt fråntagits folket genom kyrkan. Samtidigt finns kyrkan till jämsides med Israel och till Israels förmån. Den folkens försoning som nu fortgår betecknar dramats näst sista akt och ger anvisning om Israels slutliga förlossning, vilken kommer att sammanfalla med hela skapelsens återlösning.

Såsom redan framskymtat uppstår vissa svårigheter när Moltmann skall jämka samman kyrkans sändning med Guds rådslut för hela skapelsens återlösning. Ställd mot väggen när det gäller att bestämma kyrkans ort, återkommer han till sina eskatologiska perspektiv och bedyrar: ”Kyrkan är närvarande varhelst ‘Anden uppenbarar sig’ (1 Kor. 12:7).” Korteligen: där Kristus är, där är kyrkan. Hans vidhållande av att Kristi närvaro främst låter sig beläggas hos dem som lider hunger och törst, hos de nakna och fängslade var och vilka de än må vara, gör den nämnda principen mera problematisk än den i förstone kan synas. Försåvitt denna regel nämligen skall gälla, blir det ju omöjligt att ingärda kyrkan med anlitande av någon utsagd bekännelse att Kristus är Herre. För Moltmann är det emellertid vida angelägnare för kyrkan att identifiera sig med jordens fattiga än att utstaka gränserna för sitt omfång.

Den amerikanske teologen Avery Dulles behandlar i sin bok Models of the Church fem vägledande mönster för kyrkosynen, betecknade med nyckelorden: ”institution” ”gemenskap”, ”sakrament”, ”förkunnare” och ”tjänare”. Moltmanns ecklesiologi har rottrådar till samtliga dessa med undantag av ”institutionen”. Den luckan kan det vara skäl att sätta fingret på utifrån katolsk teologi. Mest träffande kunde väl kyrkan hos Moltmann beskrivas som en rörelse. Dess struktur är radikalt karismatisk till sin beskaffenhet. Moltmann skräder icke orden när han kritiserar det sätt varpå kristendomen historiskt sett blev identifierad med den officiella statsreligionen. Han fruktar att kyrkan utvecklas till en sorts välfärdsstat där medlemmarna bara håglöst låter sig betjänas.

Med all aktning för denna drabbande utmålning vill jag ändå beteckna Moltmanns angrepp mot kyrkans institutionella sida som ett slag i luften. Det framgår med önskvärd tydlighet av hans invändningar mot barndopet och prästgärningens livsvaraktighet, liksom av det fullständiga negligerandet av ämbetsfrågorna frånsett någon polemik i förbigående. Jag vill påstå att en aldrig så eskatologisk kyrkosyn också den har plats för en bipolär struktur med såväl en institutionell som en karismatisk brännpunkt. Låt mig här påminna om Karl Rahners betoning av att det just är Kristushändelsens eskatologiska räckvidd som påkallar behovet av en kyrkans läromyndighet. Genom att Kristus finns en gång för alla, måste han troget predikas på nytt i varje tidevarv. Kyrkans budskap sträcker sig in i både framtiden och det förflutna.

Moltmanns senaste bok sätter sista biten på plats i trilogin och bringar hans tänkande till mognad. Man övertygas tillfullo om Moltmanns oryggliga fasthållande vid sitt ursprungliga uppslag att eskatologin ger nyckeln till den kristna tron. Övertoningen mellan den Gud vars grundväsen är framtiden och Guds trinitariska historia skänker å andra sidan en jämnare avvägning åt hans tänkande. Den kristna tron kan inte låna sitt namn åt vare sig tinderögt svärmande eller himlande uppgivelse. Ty med Moltmanns ord: ”Såsom den eskatologiska framtiden har riket blivit den kraft som verkar på nutiden. Framtiden har redan börjat. Vi kan leva i ljuset av ‘den nya tidsåldern’ redan i ‘den gamlas’ förhållanden.”