Kristna imperativ för en politisk ordning

Inledning

Inför 25-årsminnet av den brasilianska biskopskonferensens tillkomst och vid tioårsdagen av Populorum progressio önskar vi brasilianska biskopar, såsom Guds folks herdar, sammankomna till vår 15:e generalförsamling, fastän medvetna om våra begränsningar och svagheter, att såsom vår rätt och plikt förmedla våra övertygelser till detta folk, emedan vi alla fått oss förelagt att bygga en nation som är än mer rättfärdig, än mer broderlig och därför än mer kristen. Vi har talat frimodigt

vid andra svåra tillfällen. Också nu, så menar vi, bör vi tala ut och redogöra för etiska och kristna principer som kan underlätta och utvisa vägen till kristna lösningar för de problem som plågar vårt land. Såsom kyrkans herdar avser vi bara att våra ord, inspirerade endast och allenast av den kärlek som förenar oss med Gud och i Gud med våra bröder, skall vara broderliga, klara och rättvisa vid formuleringen av de kristna imperativen för en politisk ordning.

Den frälsning som säkerställts genom Kristus

”Guds Ord . . . den fullkomliga Människan, inträdde i världens historia genom att ikläda sig och sammanfatta den i Sig . . . På ett hemlighetsfullt sätt finns hans rike här på jorden redan nu. Det kommer att nå sin fulländning när Herren återvänder.” (Gaudium et spes, nr 38, 39.)

1. ”Sedan Gud på många sätt talat till människan, har han på ett särskilt sätt gjort det genom sin egen Son” (Heb. 1:1,2), som blev vår broder. Inkarnationens mysterium förlänar sålunda alla människor, utan åtskillnad, en ny och omistlig värdighet: alla är kallade till ett evighetsmål, förebådat genom Jesu uppståndelse.

2. Genom identifikationen av Jesus Kristus med mänsklighetens historia blir hela mänskligheten delaktig av Guds frälsningsavsikt. Frälsningen blir sålunda det enda grundläggande sammanhanget. I så måtto är allt ont detsamma som synd eller följden av synd och allt gott lika med nådens verk. Allt mänskligt handlande har därför en objektiv referenspunkt till frälsningen.

Kyrkans uppgift

”På det sociala området har kyrkan alltid strävat efter att lösa en dubbel uppgift: för det första att upplysa människorna . . . och för det andra att göra en konkret insats och att utbreda evangeliet och meddela dess kraft till människorna . . .” (Octogesima adveniens, nr 48.)

3. Jesus befallde att kyrkan skulle tillkännage och offentliggöra nyheten om frälsningen. I sin fullhet kommer frälsningen att förverkligas i Faderns hus. Men den borde redan börja här på jorden med att manifestera sina verk i kärlek och broderskap. 1 fullgörandet av sin uppgift i Kristi efterföljd måste kyrkan identifiera sig med hela mänskligheten, särskilt med de fattiga (Matt. 11:5, Luk. 4:18), vilkas ömkliga tillstånd vältaligt vittnar om den synd som har omtöcknat människans hjärta och upplöst samband såväl inom den egna varelsen som gentemot andra människor och hela skapelsen. (Gaudium et spes, nr 13.)

4. Vid fullgörandet av sin uppgift söker kyrkan rätta sig efter trons kriterier, som kompletterar rationella utgångspunkter och den mänskliga naturen. Den framställer människosläktets och världens yttersta mening i ljuset av Kristi uppståndelse, som är den definitiva manifestationen av historiens mening. För kyrkan bör tron reglera människans hela liv och alla hennes aktiviteter, inbegripande dem som är relaterade till den politiska ordningen.

5. Den politiska ordningen är underställd den moraliska ordningen. Kyrkan bemödar sig att, upplyst av tron, med ökande klarhet definiera de imperativ som den moraliska ordningen anvisar åt den politiska ordningen. Vi, herdar, är övertygade om att vi icke överskrider vårt uppdrag när vi tillkännager dessa krav och när vi uppmanar de kristna att åtaga sig en verksam del i uppbyggnaden av samhället i samstämmighet med dessa principer.

6. I det att vi slår vakt om den rättmätiga autonomi som tillkommer jordiska realiteter, erkänner vi som ett faktum att det icke är på sin plats att vi vidtar direkta åtgärder med avseende på de föreliggande strukturerna, men det ankommer på oss att bringa dem fram i trons belysning och att forma människosläktets samvete. Vi håller fast vid övertygelsen att vi har en plikt att fylla och en tjänst att göra genom att formulera de moraliska imperativen, genom att framhålla motsägelserna mellan dessa krav och verkligheten, och – utan att våga oss på någon vinst- och förlusträkning över verkligheten – genom att fästa uppmärksamheten på riskerna, befordra allt som är gott och positivt och stimulera ansträngningarna hos alla som är sysselsatta med att skapa modeller som är närmare inriktade på den moraliska ordningen.

Människan som samhällsvarelse

”Människan är en samhällsvarelse och bygger upp sin tillvaro i en rad särgrupper . . . som behöver vara en del av ett större samhälle . . . det politiska samhället.” (Octogesima adveniens, nr 24.)

7. Människan, Guds skapelse, är en samhällsvarelse av naturen. Hon behöver förena sig med sina medvarelser för att skapa de tillgångar som är oundgängliga för hennes normala utveckling.

8. En del av dessa gåvor tillförsäkras henne genom släktgruppen eller familjekretsen; andra görs tillgängliga genom olika institutioner eller sammanslutningar som hon frivilligt har skapat för att tillgodose sina ekonomiska, sociala, kulturella och religiösa behov.

Det politiska samhällets ursprung

9. Vid sidan av dessa angivna behov, erfar enskilda, familjer och institutioner angelägna behov av mera allmän natur, såsom behovet av fred grundad på rättvisa, av säkerhet, ordning och inspiration för det normala fullgörandet av sina aktiviteter i relation till det allmänna bästa.

10. För att tillgodose dessa behov av mera allmän natur samlas män och kvinnor i mera omfattande gemenskaper och skapar ett politiskt samhälle, företrätt av staten, som sedan är ansvarigt för den allmänna välfärden eller för enskildas, familjers och institutioners allmänna välgång.

11. Staten, såsom den uppfattas i modern tid, såsom en organisation med politisk myndighet, är något relativt nytt i mänsklighetens utvecklingshistoria; långt innan dess fanns personer, familjer och institutioner med bestämda skyldigheter och ansvarsområden och med naturliga och oförytterliga rättigheter.

Modellerna

”Man har föreslagit olika (demokratiska) samhällsmodeller. Några prövas i praktiken; ingen av dem är helt tillfredsställande, och sökandet fortsätter . . .” (Octogesima adveniens, nr 24.)

12. Ingen enstaka modell är fulländad eller slutgiltig, därför skall alla ifrågasättas och behöver fortlöpande fullkomnas. Sann dialog utgör ett hinder när regimer inbillar sig att de är höjda över allt ifrågasättande och lämnar ur räkningen varje som helst reform utom dem som de härskande själva sanktionerar. Därför kan kyrkan inte finna sig i anklagelsen för orättmätig inblandning eller för statsfientlighet, när den i fullgörandet av sin evangeliserande uppgift fördömer synd, ifrågasätter de etiska aspekterna av ett system eller en modell och gör människorna uppmärksamma på farorna i ett system som för egen del lägger sig till med nationens själva existensberättigande.

13. Kyrkan åtager sig inte genom sin hierarki funktioner som icke tillkommer den, icke heller föreslår den strategier eller alternativa modeller, utan snarare tillkännager den en del grundläggande principer som syftar till att förbättra modellerna. Samtidigt kan tron inte göras till instrument för en ideologi, icke heller kan man reducera kristendomen till ett kulturellt fenomen genom att påstå sig tala i namn av kristna värden för att rättfärdiga doktriner som står i motsats till den i ideologi eller praktik.

Statens rättigheter och skyldigheter

”Den politiska makten . . . måste ha till ändamål att arbeta för det allmänna bästa. Den måste respektera individens, familjens och subsidiära gruppers rättmätiga friheter . . .” (Octogesima adveniens, nr 46.)

14. Det är inte staten som beviljar dessa rättigheter till enskilda, familjer och mellanliggande grupper. Åt staten, såsom ett instrument grundat i mänsklighetens sociala natur, är anförtrott förverkligandet av det allmänna bästa vilket folket som sådant inte är i stånd att åstadkomma och som därför utgör statens raison d’etre.

15. Med avseende på målsättningar är staten upprättad för att tjäna den enskilde. Individen, såsom förtjänt av naturliga oförytterliga rättigheter, är samhällets ursprung, centrum och ändamål. För att denna målsättning skall uppnås underordnar människorna sig staten, som har myndigheten att yrka på alla medborgares samarbete i en gemensam ansträngning. På grund av denna myndighet, som har sitt berättigande i Guds planer, emedan människan är ”av naturen en samhällsvarelse” (Gaudium et spes, nr 12), har staten rätten att åstadkomma allt detta, och endast det som är erforderligt och nyttigt för uppnåendet av det allmänna bästa.

skattskyldigheter och erkännandet av lagligt inrättade myndigheter och den därav följande skyldigheten att respektera och lyda dem. Staten kan emellertid icke fordra skyldigheter som inkräktar på en persons grundläggande rättigheter.

16. Det är statens skyldighet att respektera, försvara och främja folkets, familjens och institutionernas rättigheter. Varje aktivitet som staten utövar över dem borde baseras på den rättighet som reflekterar sin ansvarighet för det allmänna bästa.

17. Makten i statens auktoritet baseras på denna rätt. All makt som utövas utanför och i utkanten av denna rätt är våld. En rättsstat karakteriseras därför av en stadgad rättslig situation i vilken individer, familjer och institutioner åtnjuter sina rättigheter och har konkreta möjligheter och lagliga garantier som är mäktiga att försvara dem och att lagligen skydda dem.

18. På samma sätt som kyrkan borde respektera de naturliga och inneboende rättigheter som tillkommer en stat som är lagligt inrättad, har sålunda även staten skyldighet att respektera folkets religiösa frihet lika väl som den gudomliga rätt som kyrkan har att förkunna evangeliet utan att antaga rollen som domare över renlärigheten i den lära som förkunnas av kyrkan.

Folkets skyldigheter mot staten

”Bland dessa (skyldigheter för alla medborgare) måste man hålla i minnet skyldigheten att göra staten de materiella och personliga tjänster som det allmänna bästa erfordrar.” (Gaudium et spes, nr 75.)

19. I förhållande till sina rättigheter, och så vitt de har garanterats av staten, har individer och grupper också medborgerliga och moraliska skyldigheter mot den politiska gemenskapen såsom den representeras av staten: sådana skyldigheter finns närvarande i alla befogade krav från statens sida för ombesörjandet av det allmänna bästa, såsom politiska skyldigheter, skattskyldigheter och erkännandet av lagligt inrättade myndigheter och den därav följande skyldigheten att respektera och lyda dem. Staten kan emellertid icke fordra skyldigheter som inkräktar på en persons grundläggande rättigheter.

Det allmänna bästa

”Det allmänna bästa inbegriper den helhet av betingelser för socialt liv vilken tillåter människorna att i familjer och i sammanslutningar . . . förverkliga sin egen fullkomlighet.” (Gaudium et spes, nr 74.)

20. Det allmänna bästa består i att förena konkreta villkor som tillåter alla personer att uppnå levnadsnivåer överensstämmande med mänsklig värdighet. Det väsentliga kännetecknet på det gemensamma bästa är just att det är inom räckhåll för var och en, utan några kulturella, sociala, religiösa, rasmässiga, ekonomiska, politiska eller partimässiga åtskillnader.

21. I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen tillkommer det staten att uppmuntra intermediära grupper och att inte intaga deras plats eller att begränsa deras initiativ försåvitt de icke motverkar det allmänna bästa. Utan förmedling av dessa institutioner skulle människorna lätt bli utsatta för godtycklig behandling från statens sida, vilket sålunda skulle förstöra institutionerna eller reducera dem till rollen av rena överbringare av ett systems krav och ideologi.

Marginalisering såsom negation av det allmänna bästa

”Det kan inte tillåtas att de rika blir rikare och de mäktiga ökar sin styrka, medan de befäster de fattigas elände och ökar de förtrycktas slaveri.” (Populorum progressio, nr 33.)

22. Förefintligheten av fenomenet marginalisering inom vidsträckta regioner är ett tecken på att det allmänna bästa inte förverkligats; bland andra orsaker tenderar marginaliseringen att öka när avgörande beslut fattas för att gynna klassers eller gruppers intressen och inte för att befordra hela folkets intressen.

23. Marginaliseringenäruppenbarisituationersom favoriserar privilegierade förmånsinnehavare på bekostnad av andras ihärdighet och förtvivlan. Att bli marginaliserad är att hållas utanför, vid samhällets marginal; att få orättfärdiga löner, att vara berövad utbildning, medicinsk vård och ekonomisk kredit; att gå hungrig, att leva i smutsiga skjul, att vara berövad mark genom oriktiga lantbruksstrukturer. Att vara marginaliserad är framför allt att inte kunna befria sig från dessa situationer. Att vara marginaliserad är att inte kunna deltaga obehindrat i den kreativa process som möjliggör ett folks inhemska kultur. Att vara marginaliserad är att vara utan verksam representation för att bekantgöra sina behov och strävanden på beslutsfattandets nivåer; det betyder att betraktas icke som en som har rättigheter, men som ett föremål för ynnestbevis beskärda vid behov för att minimera förfäktandet av rättigheter; det betyder att bli manipulerad genom propaganda. Att bli marginaliserad är att inte ha någon möjlighet till delaktighet. Det är att vara berövad tillerkännandet av den värdighet som Gud förlänat människan.

24. Det är en uppgift inte bara för den offentliga förvaltningen utan också för alla institutioner som kan bidraga till folkets utbildning att rätta till dessa missförhållanden.

Delaktighet

”Två krav kommer allt starkare till uttryck ju mer upplysningen och utbildningen förbättras: kravet på jämlikhet och kravet på medbestämmanderätt, bägge uttryck för människans värdighet och frihet.” (Octogesima adveniens, nr 22.)

25. Det är statens ursprungliga skyldighet att stimulera medveten och ansvarig delaktighet i de politiska, sociala, kulturella och ekonomiska processerna. Denna delaktighet utgör ett av de väsentliga elementen i det allmänna bästa och en av de grundläggande formerna för nationell strävan. Folkets utbildning är en nödvändig förutsättning för deras aktiva och medvetna delaktighet i den politiska ordningen. På grund av sitt gudomliga uppdrag har kyrkan rätten och plikten att medverka i denna uppgift.

26. Delaktighet förutsätter och erfordrar rätten att samla och bilda sammanslutningar lika väl som ”att bevilja dessa sammanslutningar det system som tycks vara det mest ändamålsenliga för deras medlemmar med avseende på de målsättningar mot vilka de strävar” (Pacem in terris, nr 23), förutsatt att de icke inkräktar på det allmänna bästa.

27. Politisk delaktighet är en av de ädlaste formerna av engagemang i andras och det allmänna bästas tjänst. Omvänt skulle brist på politisk utbildning och avpolitiseringen av ett folk, och i synnerhet ungdomar, varigenom de reducerades till rätt och slätt åskådare eller skådespelare i en delaktighet som är helt och hållet symbolisk, förbereda och befästa avhändandet (alienation) av folkets frihet till ett systems teknokrater.

28. Delaktighet borde genomföras och godtagas med lojalitet, t.o.m. när den genom att identifiera folkets längtan och dess grundläggande behov, fungerar som konstruktiv kritik.

29. Delaktigheten kan, ehuru mångskiftande, inte vara särskiljande, dvs. öppen utan inskränkningar för vissa grupper och sociala kategorier och likväl begränsad för andra kategorier såsom t.ex. studenter, intellektuella, konstnärer, arbetare, lantarbetare och folkledare.

30. Frihet att diskutera de viktiga nationella frågorna inom det demokratiska idealet är en grundläggande form av delaktighet i välordnade samhällen. Endast denna frihet garanterar oppositionens rätt till möjligheten till debatt rörande alternativen för en nations öde. Utan denna frihet blir själva rätten att tänka misstänkt som ett hot mot den allmänna ordningen, och ombildas till ett föremål för repressiva åtgärder. Godtycklig censur på detta fält skulle inte rättfärdigas av det allmänna bästas fordringar och skulle snabbt åstadkomma förlusten av trovärdighet för statens del såsom en laglig makt.

31. Endast ett folk som uppmanas deltaga i sin egen utvecklingsprocess godtar med värdighet de offer som krävs; i annat fall skapar dessa offer spänningar och sociala revolter, som förvärrar tillståndet, av våld, förtryck och korruption.

32. Delaktighet utövas genom den ansvariga användningen av friheten, som är en oförytterlig rätt och plikt för alla. Dess användning borde inte förväxlas med efterlåtenhet (permissiveness), vilken borde hejdas just i namn av friheten och den allmänna ordningen, emedan efterlåtenheten för människor och familjer till förnedrande former av moraliskt slaveri.

Frihet och säkerhet

”Det är fråga om att bygga en värld . . . i vilken frihet inte är ett meningslöst ord . . .” (Populorum progressio, nr 47.)

33. Säkerhet är ett oumbärligt element i det allmänna bästa i den utsträckning den utåt garanterar den nationella suveränitetens rättmätiga prerogativ och landets ekonomiska oberoende mot otillbörlig inblandning och inåt garanterar allmänt lugn, det offentliga livets normala rytm och personers, familjers och sammanslutningars åtnjutande av grundläggande rättigheter.

34. Kyrkan bestrider inte den moderna statens rätt att utveckla en policy för nationell säkerhet. En sådan policy kolliderar inte med kyrkans lära när säkerheten i själva verket arbetar för verklig FRED såsom en positiv konsekvens av samarbete mellan människor; när säkerheten bestämmer sina mål genom tillämpningen av nationell delaktighet; när, slutligen, säkerheten fullständigt överensstämmer med den politiska ordningens och den rättsliga ordningens imperativ.

35. När säkerheten står i samband med det allmänna bästa är det väsentligen ett moraliskt imperativ för nationens överlevnad som påkallar alla medborgares medvetna samarbete. När staten, i namn av detta imperativ, i stället godtyckligt inskränker personers grundläggande rättigheter, undergräver den själva grunden för den moraliska och rättsliga ordningen.

36. Säkerheten borde inte vara systems, klassers och partiers privilegier; den är statens ansvarighet till tjänst för alla. Därför kan den inte offra grundläggande rättigheter för att garantera privata intressen.

37. Säkerheten, såsom en nationell tillgång, är oförenlig med folkets varaktiga osäkerhet i form av godtyckliga förtrycksåtgärder utan möjlighet till försvar, i form av tvångsinterneringar, oförklarliga försvinnanden och förödmjukande rättegångar och undersökningar, i form av våldshandlingar begångna med den underjordiska terrorismens billiga tapperhet och med vanlig och nästan fullständig strafflöshet.

38. Säkerheten, såsom ett systems privilegium, skulle till sist framställa sig själv som rättens yttersta källa, som skapar, förändrar och upphäver juridiska normer i systemets eget intresse. Sålunda skulle en farlig klyfta åtskilja staten och nationen, en uppspaltning mellan staten identifierad med systemet och den icke-delaktiga nationen, eller den nation vars delaktighet skulle kunna tolereras endast i den mån den skulle bidraga till att stärka systemet. Denna separering finns i roten till alla totalitära regimer, de må finnas åt höger eller åt vänster, som alltid negerar det allmänna bästa och de kristna principerna.

39. Trots de bästa avsikter hos dem som ingår i en regering är det svårt för dem att frigöra sig från dess ideologiska principer. Det finns anledning att uppmärksamma påve Paulus VI:s uppmaning: ”När den kristne … närmar sig de olika ideologierna, bör han söka sig till trons källor och kyrkans undervisning för att där finna de nödvändiga principerna och lämpliga kriterierna, så att han inte blir inspärrad i ett system, som han i början har känt sig dragen till, men vars begränsningar och totalitära karaktär han först för sent upptäcker, om han inte gjort klart för sig att de ligger i själva ideologin” (Octogesima adveniens, nr 36).

Regimer i tider av kris

”Människans oförytterliga rätt till laglig säkerhet skyddad mot allt godtyckligt intrång är grundad på den rättfärdiga ordning som är Guds vilja.” (Pius XII, julbudskap 1942.)

40. Varje politiskt samhälle genomgår tidpunkter av kris som kan hota det med upplösning. Våldsamheterna i sådana situationer erfordrar under vissa omständigheter regimer med undantagsmässig auktoritet som kan återupprätta de normala funktionsbetingelserna för samhället som helhet. Dessa betingelsers inre samband kräver att undantaget inte blir en varaktig och obegränsad regel.

41. Sådana regimer tenderar att utbreda sig i det oändliga när de finner sin inspiration i en vision av den sociala ordningen uppfattad som en ständig seger över subversionen eller som en ändlös inre revolution. Sålunda förbiser man det faktum att endast fullständig (integral) utveckling tillhandahåller det oundgängliga medlet för skydd mot faror för den allmänna ordningen.

Utvecklingens utmaning

”Utveckling betyder inte ekonomisk tillväxt rätt och slätt. Sann utveckling måste vara alltomspännande . . .” (Populorum progressio, nr 14.)

42. Svaret på utvecklingens utmaning utgör en sammanfattning av de konkreta fordringar som förestavas av det allmänna bästa för utvecklingsländerna. Ett sådant svar innefattar uppenbarligen en omdaningsprocess. Denna process är emellertid underkastad etiska imperativ som underordnar utvecklingen det grundläggande ändamålet av en bättre existens för människan och för alla människor.

43. En utveckling som motsvarar det allmänna bästas fordringar är en alltomspännande utveckling, inte enbart ekonomisk utan social, kulturell och religiös. Erfarenheten visar att ekonomisk utveckling inte nödvändigtvis resulterar i social utveckling. Ekonomisk tillväxt till varje pris åstadkommer koncentration av inkomsten till begränsade geografiska områden och begränsade delar av befolkningen och utvecklar därvid inom samma nation kontraster av rikedom och fattigdom som i sig själva är en skymf mot rättvisa och jämlikhet.

44. Främjandet av utvecklingen utgör ett moraliskt imperativ som ställer en förpliktelse på var och en i samma utsträckning som det allmänna bästas fordringar. Ingen kan komma undan denna förpliktelse.

45. Utvecklingens utmaning pålägger offer som, utom i undantagsfall, inte spontant accepteras av nationen. Under dessa för hållanden kan en auktoritär regim, som beviljar mera initiativ till den verkställande makten och till hastigt beslutsfattande, motsvara det nödläge som skadar det allmänna bästa. Men för att en sådan regim inte skall duka under för risken att bli en totalitär regim, är det oundgängligt att friheten och integriteten hos de andra statsmakterna, den lagstiftande och den dömande, blir respekterad i utövandet av sina författningsenliga funktioner.

46. All utveckling medför en social kostnad, men det är ett oundvikligt etiskt imperativ att denna kostnad skall vara rättmätig, att den skall utmätas opartiskt och tilldelas socialt. Ett sådant pris är inte rättmätigt när det inte finns någon likvärdighet mellan värdet av vars och ens bidrag till den gemensamma ansträngningen och hans delaktighet i det skapade välståndet. Det är inte opartiskt fördelat när det, utan något försvarligt skäl, ställer större krav på en del av nationen än på den andra. Det är inte socialt tilldelat när det, utan att bli översatt till proportionella förmåner som förbättrar folkets levnadsbetingelser, åstadkommer framväxandet av privilegierade klasser.

47. Fullständig (integral) utveckling, som motsvarar det allmänna bästas fordringar, kan inte mätas enbart genom kvantitativ tillväxt av mätbara värden; den mäts också och i första hand genom kvalitativa värden som inte är beräkneliga. Ett folk utvecklas när det tillväxer i frihet och i delaktighet; när det har sina rättigheter respekterade eller åtminstone har tillgång till självförsvarets elementära tillgångar, uttryckt i habeas corpus-akten; när det förfogar över system som disciplinerar och säkerställer förfaringssätt att kontrollera den verkställande maktens inflytande; när den kan räkna på respekt för representationen av intermediära gemenskaper och rätten till självorganisering av sociala institutioner sådana som politiska partier, arbetarföreningar och universitet; när dess rätt till information och spridningen av ideer inte begränsas genom godtyckliga former av censur; när det är i stånd till att fritt välja dem till vilka det delegerar auktoritet. Att utveckla sig betyder att vara rättvist delaktig i resultaten av vars och ens samarbete; det betyder att vara i stånd till att leva i fred och i broderskap; det betyder att vara i stånd att hysa hållbara förhoppningar om en ännu bättre framtid.

Den internationella gemenskapen

”Människans fullständiga utveckling kan inte förverkligas utan utveckling i solidaritet med hela mänskligheten.” (Populorum progressio, nr 43.)

48. Politiska beslut kan inte dikteras av ambitioner för hegemoni; inte heller kan de inspireras uteslutande av själviska intressen, intressen som förlorar ur sikte en övernationell rättvisas imperativ. I själva verket är världens alla nationer idag sammanbundna i en gemensam bestämmelse; antingen genom att kräva allt mer sofistikerade former av konsumtion eller genom att tillåta rovdrift på nationaltillgångar kommer de att leda mot ett globalt sammanbrott; eller genom att besluta sig för former av mänskligt förverkligande vid konsumtionsnivåer som är mera torftiga men mera jämlika kommer de att garantera mänsklighetens överlevnad.

När vi med uppriktig pastoral omsorg besinnar komplexiteten i vår jordiska verklighets problem, vänder vi samtidigt vårt hopp till Gud, ”ljusets Fader, från vars hand kommer varje välsignelse och möjlighet att göra gott” (Jak. 1:17), och till alla människor av god vilja, till alla som i de mest olika samhällsställningar och situationer arbetar, kämpar, lider och hoppas till förmån för en politisk ordning som är ännu mera kristen. Såsom biskopar av Brasilien önskar vi överbringa till var och en

vår solidaritet, vårt budskap och vårt hopp. Vi anropar Gud vår Herre i bön och i bot, och vi är säkra på att genom att se på Jesus Kristus, våra hjärtans Mästare och historiens Herre, och förenade med honom ”skall vi leva i enlighet med sanningen och växa i allting genom kärleken” (Ef. 4:15), under beskydd av Vår Fru, Nossa Senhora Aparecida, Brasiliens Moder, Drottning och Beskydderska.