Katoliker i Israel

När vi hör ordet katolik, tänker nog de flesta på romerska katoliker. Men i Det heliga landet vimlar det av olika slags katoliker: greker, romare, syrier och andra. De är alla katoliker i ordets ursprungliga mening av ”helig, allmännelig kyrka”. De vill vinna hela världens folk enligt Jesu missionsbefallning.

De romerska katolikerna är varken äldst eller flest. De kallas inte ens katoliker i dagligt tal utan ”latinare”– efter sitt språk i mässan.

– Jag träffade nyligen en kardinal, som besökte oss på karmelit-klostret i Haifa, berättar en känd katolsk präst i Israel, fader Daniel. Kardinalen lyckades med konststycket att aldrig nämna namnet Israel utan talade hela tiden om Palestina. Detta kan alltså hända snart trettio år efter staten Israels upprättande. Det är nästan som när jag var jude och inte fick ta Jesu namn i min mun.

Fader Daniel växte upp i ett traditionellt judiskt hem i Polen, utgav sig under kriget för att vara polack och kunde därigenom som tolk åt en tysk polisprefekt rädda hundratals judars liv. När han avslöjades lyckades han fly till ett nunnekloster, där han för första gången i sitt liv läste Nya testamentet, kom till tro på Jesus och lät döpa sig. Efter kriget kom han så småningom till Israel. Högsta domstolen avslog hans ansökan att betraktas som jude enligt lagen om återvändande, eftersom han övergått till katolicismen. Fader Daniel fick nöja sig med att naturaliseras som israel efter några års väntan liksom andra icke-judar, som vill bli israeliska medborgare.

Fader Daniel bor idag i karmelit-klostret på Karmelberget ovanför Haifa och arbetar i den latinska församlingen nere i stan. Han är en stillsam, liten man med grånande hår och glasögon. Hans klädsel understryker enkelheten i hans yttre. När han inte arbetar som själasörjare, läser och funderar han mycket för att försöka finna en syntes mellan judendom och kristendom.

– Jag kom till Israel som övertygad polsk katolik för att döpa judar! ler fader Daniel. Snart fann jag, att jag som kristen inte hittade något gemensamt språk till judarna fast jag tyckte, att jag kom till dem med en judisk religion. Kristendomen var ju från början en gren på vårt gemensamma judiska stamträd. Jag förstod inte, varför dialogen mellan kristendom och judendom var så svår . . .

– Har du kommit svaret på spåren?

– Jag hoppas det. Det fanns en gång en jude-kristen kyrka, som hade möjlighet till dialog med judendomen, eftersom den behöll åtskilliga judiska bruk.

– Varför var det så viktigt?

– Jo, därför att judendomen är en vardagsreligion med stark tonvikt på lagens och rättens regler. En jude frågade alltid: vad ska jag göra för att komma till himmelriket? Medan en kristen frågade: hur ska jag tro?

Fader Daniel menar, att de kristna gradvis lade tyngdpunkten mer vid religionens andliga sida. De blev ortodoxa, renläriga, i sin tro mer än i sitt liv. Följden blev ständiga splittringar inom den kristna kyrkan, eftersom alla inte kunde tro på samma sätt.

– Men samma splittring borde väl kunnat uppstå inom judendomen – det är väl inte lättare att leva än att tro som alla andra? invänder jag.

– Judendomen har i alla fall klarat av att leva med en mångfald i det praktiska livet, som inte lett till olösliga motsättningar om läran! svarar fader Daniel och gnider fundersamt sin skäggiga haka. Ta till exempel rabbi Hillel, som tillät mannen att överge sin fru av nästan vilken anledning som helst – om hon luktade illa ur munnen eller lagade dålig mat med mera. Rabbi Shammai däremot tillät skilsmässa bara efter äktenskapsbrott – ungefär som i de kristna evangelierna . . .

– Båda var stora rabbiner, fortsätter fader Daniel. Den ene ordförande i Högsta domstolen och den andre medlem av det judiska stora rådet, Sanhedrin, ändå kunde de lära så olika saker utan att judendomen splittrades. De kristna skulle aldrig ha klarat en sådan motsättning mellan olika lärofäder utan att splittras. Enligt vår kristna utgångspunkt kan bara en ha rätt, men judarna har lyckats leva med sina olika uppfattningar om det dagliga livet..

Fader Daniel menar också, att de kristna måste lära sig att se juden Jesus och inte bara Gudasonen.

– Jesus var ju en människa, som levde i sin judiska miljö – inte på månen! betonar fader Daniel. Vi kristna har ryckt loss Jesus ur hans naturliga miljö och gjort honom till Guds Son, som kom obefläckad från himlen med ett färdigt budskap. Så länge vi inte ser juden Jesus, kan vi aldrig nå samförstånd med judarna!

– Hur starkt påverkad är du av din egen bakgrund, tror du, när du betonar behovet av kristet samförstånd med judarna? – Jag vet inte, jag är ju ingen judekristen i ordets ursprungliga mening. Judekristna var egentligen de, som behöll de judiska lagarna – men jag äter svinkött och arbetar på sabbaten. Så jag är judisk kristen, men inte judekristen. Och inom den katolska kyrkan är jag ingen judisk nationalist. Jag arbetar för att döpa judar, även om det ses med mycket onda ögon på sina håll i Israel!

– Hur många döpta judar finns det i din församling här i Haifa?

– Inte många, vi räknar med omkring 30.000 döpta ickearaber i Israel – romerska katoliker, ortodoxa och protestanter. Av dem har vi kontakt med kanske var tionde.

– Varför når ni inte fler?

– Judar är vana att leva i minoritet, men inte katoliker. De blir chockade, när de kommer hit. Många orkar inte leva som kristna i ett judiskt land utan låter sig omvändas till judendomen!

– De katoliker och andra kristna, som du arbetar bland, kommer väl från en rad olika länder?

– Javisst, de kommer från flera olika länder i Öst- och Västeuropa. Vi har hebreiska som gemensamt språk och gudstjänstspråk. Många östeuropéer tål det knappt, eftersom hebreiskan för dem är synagogans språk.

– Missionerar ni bland judar?

– Nej, men vi söker upp dem, som vill få kontakt med oss. Många judar kommer till oss för att bli döpta och sedan sändas ut ur landet. Det går vi inte med på, för det vore inga äkta omvändelser. Sådana handlingar skulle också göra oss till statens fiender. Israel bygger ju på, att judar skall invandra hit – inte utvandra härifrån. Vi vill bygga en kyrka, som kan leva i hebreisk miljö! Annars har vi ingen framtid i detta land!

– Många kristna vill numera sluta med all judemission och bara ägna sig åt dialog med judendomen. Men du är alltså inte emot att döpa judar?

– Nej, då skulle jag såga av grenen, jag själv sitter på! skrattar fader Daniel. Jag är ju själv döpt jude. Om jag vore emot dopet, då vet jag inte, om jag själv vore kristen längre!

De latinska församlingarna i Israel hör formellt under patriarkatet i Jerusalem, som också omfattar Jordanien och Cypern. Jag undrar, vari fader Daniel tycker om sin patriark?

– Han talar ju bra arabiska! ler fader Daniel. Men jag tycker, han är för arabvänlig. När det Andra Vatikan-konciliet skulle anta förklaringen om kyrkan och judendomen, var han en av dem, som starkast motsatte sig detta. Han var rädd att inte få återvända till östra Jerusalem, som då ännu var jordanskt!

Patriark Beltritti är inte den ende kristne kyrkoledaren i Jerusalem, som är rädd att stöta sig med arabregeringarna och sina arabiska församlingsbor. De flesta kristna i Det heliga landet är araber som bor på västbanken och i gazaremsan och räknar sig som Palestina-flyktingar. Det kan inte undgå att påverka de kristna kyrkorna i området i Israel-kritisk riktning. Så uppstår den slående klyftan mellan de ofta okritiskt Israel-vänliga kristna pilgrimerna, som kommer till Jerusalem, och de lokala kristna kyrkorna, som ofta är starkt Israel-kritiska under ytan.

Många kristna i Det heliga landet ser de grekiska katolikerna som landets ”riktiga katoliker”. De är fortfarande grekiskortodoxa i sitt gudstjänstliv, fast de förenat sig med Rom. Kyrkans ledare är inhemska araber och gudstjänstspråket är arabiska.

Jag söker upp det grekisk-katolska patriarkatet i närheten av Jaffa-porten. I ingången ligger en orientalisk bokhandel, som säljer litteratur om olika östkyrkor på flera språk, allt från behändiga broschyrer för en spottstyver till tjocka standardverk, som bara bibliotek har råd att köpa. Bokhandeln säljer också ovanliga grammofonskivor och kassettband med liturgisk musik från de olika östkyrkorna.

Patriarkatets kyrka är en av de vackraste jag sett i Jerusalem. Ikonerna målades häromåret av en ortodox konstnär från Rumänien. En katolsk kyrka med ortodoxa ikoner – det tar tid att vänja sig vid de unierade kyrkornas egenart!

Grek-katolikernas tillförordnade överhuvud i Jerusalem, Lutfi Lahham, tar emot på sitt ämbetsrum. Han är från Damaskus, var länge munk i Libanon, innan han doktorerade i Rom på en avhandling om östkyrkornas teologi. Sedan grundade han den första tidskriften på arabiska om östkyrkor och kristet samarbete och blev professor vid ett katolskt universitet i Libanon, innan han häromåret sändes till Jerusalem. Jag ber honom först förklara, varför hans samfund omväxlande kallas grekisk-katolskt och melkitiskt.

– Melkiter kallades från början alla de, som förblev den romerska rikskyrkan trogna efter kyrkomötet i Kalcedon! ler Lutfi. Melkit kommer av ett gammalt ord, som på flera språk betyder ”kung”. Melkiterna ansågs ”kungatrogna”, eftersom rikskyrkan var nära förbunden med statsmakten. När sedan olika grupper började bryta sig ut ur de för-kalcedoniska kyrkorna och återförenas med Rom, kom även de att kallas melkiter. Vi har fått behålla namnet för att skilja oss grekiska katoliker från vår grekisk-ortodoxa moderkyrka!

Grek-katoliker och grek-ortodoxa har samma sakrament och teologi, liknande klosterliv, kyrkoinredning och gudstjänstliv, men grek-katolikerna lyder under Rom. De är ändå en arabisk folkkyrka med inhemska ledare. Vad betyder det politiskt?

– Det betyder förstås, att vi alltid känt ett särskilt ansvar för folkets och landets framtid, svarar Lutfi Lahham.

– Innebär det till exempel, att ni vill internationalisera Jerusalem?

– Nej, internationalisering skulle bara leda till ett svagt styre som ger fritt fram för narkotika och sex, smuggling och allehanda skumma affärer. Nej, arabiskt styre vore bättre ur kristen synvinkel. Men det viktigaste är att få bort det judiska kravet på överhöghet!

– Men den israeliska regeringen har väl gett alla tillträde till de heliga platserna, vilket den jordanska regimen inte alltid gjorde?

– Det är inte Israel eller judarna, som ger oss några privilegier. Det rådande läget, när det gäller de heliga platserna är ingen gåva från den israeliska regeringen, inte heller från den jordanska regeringen. Det bygger på den turkiske sultanens löften, som pressades fram av hela den kristna världen!

Lutfi Lahham är oroad över de kristnas framtid i Det heliga landet.

– Vi var 25.000 kristna i Jerusalem 1948, bara 15.000 ett knappt årtionde senare och nu är vi nere i 10.000 i StorJerusalem! hävdar han. Utvandringen av kristna från Jerusalem är mycket oroande – vare sig det sker av ekonomiska, politiska eller religiösa skäl. Därför är det så viktigt, att varje kristen pilgrim känner ett personligt ansvar. De borde komma inte bara som turister utan som levande vittnesbörd om tron på Jesus Kristus!

Den grekisk-katolska församlingen består i Jerusalem av 700 personer. I hela världen är den en miljonkyrka.

– Vi är en halv miljon i Mellanöstern, alltså i arabvärlden. Lika många har utvandrat till Nord- och Sydamerika, Australien och en del länder i Afrika och Europa.

Lutfi Lahham kom till Jerusalem för att ersätta ärkebiskop Helarion Capucci. Denne dömdes i december 1974 till tolv års fängelse för vapensmuggling. Han hade också träffat PLO-ledaren Jassir Arafats närmaste man, som leder terror-organisationen Svarta September. Ärkebiskop Capucci fick färdas fritt över gränsen till Libanon, där den grekisk-katolska kyrkan har sitt högsta överhuvud. Ärkebiskopen utnyttjade besöken till att smuggla vapen i sin bil. Han avtjänar nu sitt straff i den israeliska staden Ramle.

När ärkebiskop Capucci arresterades, förklarade hans överhuvud, patriark Maximus V i Beirut, att Capucci utsatts för en provokation av israelerna. Patriarkens påstående blev ordentligt uppmärksammat av internationell press som så många anti-israeliska uttalanden – befogade lika väl som obefogade. Men detta påstående borde ha stupat på sin egen orimlighet. Vad kunde israelerna ha att vinna på en rättegång mot en ärkebiskop?

– Inget! erkänner Lutfi Lahham. De ville kanske visa världen verkligheten, som de såg den. Men meningarna var delade – en del israeler ville nöja sig med att utvisa Capucci. Regeringen valde ändå att ställa honom inför rätta och låta honom avtjäna sitt straff.

Patriark Maximus agerande under årens lopp är intressant att följa. Han var klart Israel-vänlig under sina nästan tjugo år som den grekisk-katolska kyrkans överhuvud i Israel. Han gick i spetsen för sina präster in i den israeliska landsorganisationen Histradut för att få del av sjukförsäkringen och andra sociala förmåner. Inför sexdagarskriget 1967, uppmanade han sina trogna att ge blod för Israel.

Bara några år senare utsågs han till patriark och antog namnet Maximus, flyttade till Beirut och började göra allt mer antiisraeliska uttalanden. De senaste årens inbördeskrig i Libanon tycks ha givit honom en tankeställare. Han lär vara mer skeptisk mot de palestinska rörelserna och deras tal om en sekulär stat, där judar, kristna och muslimer skulle leva fredligt samman. Patriark Maximus har, såvitt jag vet, inte gjort några fler anti-israeliska uttalanden …

Sid. 122, 127–131, 131–135.