av STEN HIDAL
För att få en djupare kännedom om Benedictus XVI, hans bakgrund och hans pontifikat, kan man gå till Peter Seewalds nya bok Benedikt XVI. Ein Leben. Det är förvisso en svårläst bok, men svårigheten ligger ingalunda i innehållet, som tvärtom är välskrivet, lättläst, mycket informativt och bitvis spännande. Problemet är endast formatet: det är verkligen inte lätt att hantera en bok på nästan 1 200 sidor. Förlaget skulle ha gjort läsaren en tjänst om den delats upp på två volymer eller varför inte tre: professorn, prefekten, påven.
Men nu är det som det är. Kanske kommer en folkupplaga så småningom i nerbantad version. Att det kommer översättningar till andra språk torde också vara självklart.
Författarens kompetens för en så väldig uppgift kan inte ifrågasättas. Han är visserligen inte teolog utan journalist, men har efter att ha gett ut flera intervjuböcker med föremålet för biografin vunnit en sådan kunskap om Benedictus tänkesätt, att nog ingen hade kunnat göra detta bättre. Det citeras ibland ur dessa intervjuböcker, men inte särskilt mycket. Biografin i sin helhet är ett helt nytt verk.
Källmaterialet i övrigt utgörs av påvens omfattande författarskap och intervjuer med personer som står honom nära. Här framträder två med namnet Georg: brodern Georg Ratzinger, nyss avliden domkyrkokapellmästare i Regensburg, och påvens sekreterare ärkebiskop Georg Gänswein. Brodern Georg har varit av stor betydelse, den utförliga skildringen av barndomen och uppväxten i Bayern hade inte varit möjlig att skriva utan hans medverkan. För tiden som påve har Gänswein varit en viktig källa. Däremot förefaller inte Seewald ha använt sig mycket av de cirka 30 000 brev som finns i Benedictus XVI:s arkiv. De brev som mest citeras är riktade till en Ester Betz, som den unge Ratzinger lärde känna under studieåren, då hon var sekreterare hos en av hans lärare.
Några större nyheter får vi inte ta del av. Joseph Ratzingers liv är redan väl känt och dokumenterat, det nya är sammanställningen och vissa detaljer som kommit fram under Seewalds arbete. Formen är som väntat kronologisk: vi får följa den unge bayrarens uppväxt på olika orter, där fadern haft polistjänst, hans skolgång och hans studier i teologi. Joseph var tolv år när kriget bröt ut, och som för de flesta tyskar av den generationen har det varit en grundläggande erfarenhet. När han valdes till påve gick genom pressen en uppgift om att han varit med i Hitlerjugend. Alla tyska pojkar över en viss ålder måste vara med i Hitlerjugend, men dessa ”plikt-HJ” ansågs inte värdiga att bära uniformen och deltog inte i mötena. Däremot tjänstgjorde Joseph i armén som så kallad Flakhelfer, vilket innebar att han var i luftvärnet en kortare tid, men inte i något stridande förband.
Kriget tog slut och studierna började. Bröderna Ratzinger läste samtidigt, och kamraterna skilde dem åt genom att kalla Joseph Bücher-Ratz, Georg Org-Ratz. Joseph satt alltid lutad över sina böcker, Georg satt vid orgeln. Deras framtida inriktning var redan klar. Som väntat var Joseph en exemplarisk student. Han deltog inte i några upptåg, slog inte sönder några krogmöblemang, utan satt sober vid sina kyrkofäder och sitt latin. Resultatet av denna flit lät inte heller vänta på sig.
Redan vid den här tiden dyker två adjektiv upp hos Seewald som karakteriserar Ratzinger: schüchtern och zart. De tyska orden översätts lämpligen med ”blyg” och ”spröd, bräcklig”. Ratzinger var inte av den robusta typen. Han beskriver sig själv som enstöring, hade svårt för att leva i internat och att delta i lagsporter. Det var böckernas värld som drog. Det innebar inte att han var ointresserad av människor, men han undvek stora sällskap.
Ratzingers första bok, som kom 1954, handlar om kyrkan som Guds folk hos Augustinus, där han kan visa att kyrkosynen hos denne bestäms minst lika mycket av tanken på Kristi kropp som på Guds folk. Intresset för Augustinus har sedan följt honom under hela livet. Den andra boken, vilken skulle medföra vad som i Tyskland kallas habilitation, ungefärligen motsvarande docentur hos oss, handlade om historieteologin hos Bonaventura. Däremot har han aldrig i monografiform skrivit om Thomas av Aquino och alltid markerat en viss distans mot de stora skolastikerna under medeltiden.
Den största inspirationen vid denna tid hämtade han i stället från den teologiska riktning som brukar kallas la nouvelle théologie. Den omfattade ett antal främst franska teologer, men också en schweizare som Hans Urs von Balthasar brukar räknas dit. Man vände sig bort från den nyskolastiska syntes som då präglade den teologiska undervisningen, och hävdade vikten av att återgå till källorna, alltså främst Bibeln och kyrkofäderna. Henri de Lubac var ett stort namn inom riktningen, och Ratzinger har vittnat om att ingen teolog vid denna tid betydde så mycket för honom som de Lubac.
Joseph Ratzinger framstod helt klart som en modern teolog. När han vid 31 års ålder blivit professor i Bonn sökte han främst kontakt med progressiva teologer. Han visade också ett ekumeniskt intresse, som inte var så vanligt vid den tiden. Den lutherske exegeten Heinrich Schlier hörde till hans vänner. Under arbetet med en stor kommentar till Efesierbrevet kom Schlier att konvertera till den katolska kyrkan. Men också intresset för kultur i alla former, främst musik (Mozart) och skönlitteratur odlades. En författare han satte högt var Antoine de Saint-Exupéry, författare till bland annat Lille prinsen. Ett ord av honom som han gärna citerade var detta: ”Man ser tydligt endast med hjärtat. Det väsentliga kan inte ses endast med ögonen.” Här kan nämnas att han från barndomen troget har fört med sig en älskad nallebjörn (”Teddy”) till sina olika bostäder.
Ratzinger hade i juni 1951 prästvigts i Freisings domkyrka tillsammans med 43 (!) andra diakoner, däribland sin broder. Han hade också gjort en kort församlingstjänst, men det var tydligt att hans framtid låg vid akademien. Nu inleds en odyssé mellan olika universitet, något som är ett karakteristiskt inslag i den tyska universitetsvärlden. Början gjordes vid Bonn, där han tydligen trivdes bra. Hans syster Maria följde med honom, skötte hushållet och renskrev manus utifrån hans svårtydda handskrift. Denna syster Maria förtjänar ett äreminne. Hon följde med ända till tiden som prefekt i Rom, och utan hennes medverkan hade nog Ratzinger haft svårt att skriva så mycket som han gjorde. Sammanhållningen mellan syskonen verkar ha varit mycket stark.
Från Bonn gick färden vidare till Münster och därifrån till Tübingen. Teologerna där var lärda men konfliktglada. Att Ratzinger kom till Tübingen berodde i hög grad på Hans Küng, som i fakulteten kraftigt gick in för honom! Redan fanns det en skillnad mellan de båda teologerna, men den upplevdes ännu inte som så stor. Men det skulle förändras, och relationen till Küng (i boken ofta kallad ”schweizaren”) blir ett ledmotiv hos Seewald. Samma gäller om Karl Rahner. Ännu kunde Ratzinger och Rahner ge ut böcker tillsammans (t. ex. Episkopat und Primat, 1961), men snart skulle Ratzinger skriva att Rahner och han levde på olika planeter i fråga om teologi.
Nu var Vaticanum II i full gång. Ratzinger hade under tiden i Bonn följt med till Rom i sällskap med kardinalen i Köln, Joseph Frings. Från början var han inte officiellt peritus, men blev det snart. Och här börjar en viktig epok i hans liv. Det kan numera inte finnas så många kvar i livet som upplevt hela konciliet på platsen, men det har alltså Ratzinger. Men hur är det med hans inställning till konciliet? Enligt vissa har han gjort sitt bästa för att förvanska konciliets intention, ja, varit en förrädare av konciliet. Frågan gäller naturligtvis hur konciliedokumenten skall tolkas och tillämpas i kyrkans liv. Här är Seewald mycket klar: Ratzinger har hela livet varit en lojal uttolkare av Vaticanum II. Han står för kontinuitetens hermeneutik, som visserligen kan ifrågasättas, men väl i princip skall anses vara lika möjlig som den motsatta tolkningen.
Under tiden i Tübingen inträffade de händelser som förknippas med 1968. Ratzinger var dessutom dekanus för sin fakultet. Här är Seewald mycket angelägen att visa, att Ratzinger alls inte drabbades av ett trauma i samband med studentrevolten och att hans tänkande inte påverkades av den. Det ligger i linje med att Seewald gärna framhåller kontinuiteten hos Ratzinger. Ett viktigt argument i detta är att Ratzinger säger att han inte hade några problem med studenterna i samband med 1968. Det kan så vara, och det kan bero på att de studenterna slutade upp att gå på hans föreläsningar och seminarier. Men om man läser Ratzingers egen framställning i självbiografin Aus meinem Leben (1998) får man en annan bild. Det står att han upplevde händelserna ”hudnära” (hautnah) och att han bildade en allians med två kolleger i den evangeliska fakulteten för att komma igenom denna tid.
Studentrevolten var mycket häftigare i Tyskland än i Sverige. För en professor som var både blyg och spröd, måste dessa händelser ha upplevts som något fruktansvärt och ha framkallat minnen från 1930-talet. Men det innebär inte att Ratzingers tänkesätt i grunden förändrades, endast att vissa accenter kom att placeras annorlunda än tidigare.
Tiden i Tübingen blev inte lång. Nästa professur fick Ratzinger i Regensburgs ganska nyupprättade universitet. Det kom att bli den lyckligaste tiden i Tyskland. Han lät bygga ett hus med trädgård i en förort, där han bodde med systern Maria och där brodern Georg, som bodde i staden, ofta kom på besök. Men inte heller åren i Regensburg skulle bli många.
1977 träffades den påvlige nuntien i Tyskland och professor Ratzinger. När nuntien skall gå ger han ett brev till Ratzinger och säger: ”Det här kan ni läsa när jag har gått.” Det visar sig vara en utnämning till ärkebiskop i Freising München! Och efter ett år blev han kardinal, den sista kardinalsutnämning som Paulus VI företog. Karriären var rak och snabb. Att bli ärkebiskop i sitt hemland Bayern, det kunde uppfattas som ett livsmål och Ratzinger tycks ha trivts med sitt stift. Men den nye påven Johannes Paulus II, som lärt känna professor Ratzinger under konciliet, hade andra planer för honom. Påven gav honom flera erbjudanden om positioner i Rom, som dock avvisades. Till sist kommer ett uppdrag som inte kan avvisas: att bli prefekt för Troskongregationen i Rom. Ratzinger med systern Maria flyttar till Rom 1982 och ett nytt skede i hans liv börjar.
Troskongregationen är det ämbetsverk vid kurian som förr hette Sanctum officium och som är arvtagare till inkvisitionen. För dem som ogillade Ratzingers som de uppfattade konservativa framtoning, uppkom nu ett tacksamt objekt för polemik. ”Storinkvisitorn”, ”pansarkardinalen” och ”Guds rottweiler” var endast några av de mer välvilliga epitet som hopades på den nye prefekten. Särskilt Hans Küng var framgångsrik i variationens konst. Nästan varje dokument som kom från kongregationen skulle kritiseras och förlöjligas.
Det var tydligt att den nya rollen i Rom inte riktigt passade Ratzinger. Han var van vid det akademiska seminariets samtalsformer, där kritiken visserligen kunde vara skarp, men där man ändå tog intryck av sakliga argument. Nu var tonen en annan. Prefekten verkar också ha påverkats av vad han uppfattade som betänkliga företeelser i kyrkan, inte minst i samband med befrielseteologin. Helt naturligt önskade han också få mera tid för eget författarskap.
Liturgin har alltid stått i centrum för Ratzinger. Teologin kan inte bedrivas utan att få sin näring ur liturgin, liturgin å andra sidan kan aldrig vara enbart en skrivbordsprodukt. Med tiden blev han allt mera övertygad om att den liturgireform som föddes ur Vaticanum II hade gått för långt. Själv var han anhängare av den liturgiska förnyelsen, men motsatte sig att det blivit ett abrupt brott i den liturgiska utvecklingen genom att Missale Romanum av år 1962 helt sonika förbjöds. Liturgin måste präglas av kontinuitet, inte av tvära kast. Att Ratzinger känslomässigt är helt bestämd av barndomens bayerska fromhet är uppenbart.
Följden blev att han inte mindre än tre gånger bad att få bli befriad från detta uppdrag, något som påven inte gick med på. Annars var samarbetet mellan dem mycket gott, och det är lätt att peka på hur påvens marianska fromhet påverkat Ratzinger. Från sin tyska miljö hade han med sig en något mera reserverad inställning, så till exempel avrådde samtliga katolska fakulteter i Tyskland från dogmatiseringen av Marie upptagelse 1950. Men det fanns också sådant där de hade olika uppfattningar.
Påvens hälsa började att dramatiskt försämras. Ratzingers var inte heller den bästa; han hade artros, fick en pacemaker inopererad och synen på vänster öga var starkt försvagad. Likväl var det tydligt att han skulle framstå som en huvudkandidat vid konklaven som samlades 2005. I en av historiens kortaste konklaver valdes han till påve och antog namnet Benedictus XVI.
Med sin bakgrund som journalist är Seewald mycket bra på att följa mediala kommentarer till det nya pontifikatet. Han kan den tyska pressen utan och innan och har själv arbetat på både Spiegel, Stern och Süddeutsche Zeitung. Bortsett från en initial och patriotisk glädje över valet (”Wir sind Papst!”) fortsatte och skärptes den kritiska inställningen. Tydligt är att den tyska pressen på ett ännu mer markant sätt än i Sverige präglades av en kyrkofientlig vänsterinställning. Men även pressens reaktioner utanför Tyskland beskrivs av Seewald.
Det var alltså inte under de bästa auspicier som den nye påven tillträdde. Hans lärdom betvivlades av ingen, inte heller hans erfarenhet av kyrkans organisation. Men hur skulle han klara av jämförelsen med sin store företrädare, som under hela 27 år kommit att prägla påverollen? Det gick bra, visade det sig. I sin bok Helgon och syndare redogör Eamon Duffy på ett mera komprimerat och överskådligt sätt för detta, medan Seewald fyller på med detaljer. Klart är att Benedictus själv efter en tid uppfattade sitt nya ämbete som en befrielse jämfört med rollen som prefekt. Detta motsäger i viss mån hans egna ord om att ”en fallbila” föll ner över honom.
Också det som numera kommit att bli en central roll för påven, nämligen resorna, fungerade bra. Den nya påvens lite blyga och försynta framtoning kunde upplevas som en omväxling efter företrädarens mera teatraliska framträdande. Särskilt en resa till USA i april 2008 blev en framgång, likaså världsungdomsdagen i Köln i augusti 2005, där mässan samlade över en miljon deltagare, den största religiösa begivenheten någonsin i Tyskland.
Likaså togs påvens första encyklika Deus caritas est välvilligt emot. Han återvände där till ett centralt tema hos Augustinus. Påvens pedagogiska förmåga visade sig också i alla de predikningar och tal som han höll, varvid hans stora språkbegåvning och försynta, vinnande sätt kom till sin rätt. Men idyllen skulle inte förbli länge.
En stor del av Seewalds skildring av påvetiden upptas av ett antal kriser. De skall inte redogöras för här. Författaren tycks fästa största vikt vid Williamson-krisen, alltså den kris som uppstod i samband med att exkommunikationen av tre biskopar upphävdes i samband med försöken att få till stånd en bättre relation till det schismatiska S:t Pius X:s brödraskap. Bland biskoparna befann sig Richard Williamson, som tidigare i en intervju i det svenska tv-programmet Uppdrag Granskning hade förnekat Förintelsen. Hela krisen avslöjade också Vatikanens tafatthet i hanteringen av massmedia.
Att Benedictus lagt ner stor omsorg på de sexuella övergreppen inom kyrkan är väl känt. Den pastorala omsorg som ligger bakom detta kommer att förbli ett bestående minne av hans tid som påve. Redan som prefekt för Troskongregationen uppmärksammade han denna varböld, och som påve har han, särskilt i samband med resorna, oupphörligen återvänt till det. Här har skett en klar förbättring i förhållande till det förra pontifikatet.
Seewalds bild av påven är klart positiv men saknar inte kritiska inslag. Särskilt gäller detta personalpolitiken. Valet av Tarcisio Bertone som statssekreterare är Seewald inte ensam om att kritisera. Helt utan diplomatisk erfarenhet och med dåliga språkkunskaper fick denne vän från Troskongregationen ersätta kardinal Sodano. Som en påven närstående person sade: ”Har påven en gång visat förtroende för någon, har han sedan mycket svårt att skilja sig från denne.” Georg Gänswein: ”Han behåller för många alldeles för länge.”
Till sist blev det för mycket. Påvens redan svaga hälsa tog ut sin rätt. Det vänstra ögat gjorde inte längre någon tjänst. Under dessa förhållanden är det närmast ett mirakel att han kunde slutföra sin Jesusbok i tre delar, även om den påbörjats under tiden som prefekt. Benedictus vilja att göra en syntes av historisk-kritisk exeges och katolsk teologi har här fått ett tydligt avtryck, och enligt min mening kommer boken att räknas bland hans mest betydande verk.
Ett konsistorium med kardinalerna hölls den 11 februari 2013. Det gällde ett par helgonförklaringar, men sedan detta avklarats läste påven upp ett meddelande på latin, enligt vilket han till följd av sviktande hälsa skulle avgå den 28 februari kl 20. Detta slog ner som en bomb. Inte på många sekler hade en påve frivilligt avgått. Seewald redogör utförligt för vad som hände denna dag, timme för timme, fram till de epokgörande orden. Och viktiga var de förvisso, men det skulle vara orättvist att se detta som det väsentligaste innehållet i Benedictus tid som påve.
Seewalds biografi är ett storverk. Den som söker en ingående analys av de teologiska tankarna hos Benedictus får gå till andra verk, ty som undertiteln anger står livet här i centrum: Ein Leben. Det hindrar inte att författaren, trots att han inte är teolog av facket, likväl redogör omsorgsfullt för påvens teologi. Möjligen har arbetet ibland gått väl snabbt, kanske för att bli färdig med det hela under Benedictus livstid. Några småfel i latinska citat och – en gång – i hebreiskan, betyder inte så mycket. Men det heter att Ratzinger valts in i Franska akademien. Så är det inte, och den rätta informationen finns i Aus meinem Leben, dessutom illustrerad av tre foton. Han valdes 1992 in i Académie des Sciences Morales et Politiques, där han efterträdde atomfysikern Andrej Sacharov.
En förteckning över Ratzingers viktigaste skrifter, åtminstone böckerna, hade underlättat. Sekundärlitteraturen dyker upp i de 50 sidor omfattande noterna, men här saknas åtskilligt som får sökas på andra ställen.
Det måste vara en märklig upplevelse att i sin hand få en biografi över sig själv på mer än 1 000 sidor. Det kan inte ofta ha skett. Vi får hoppas att påven läser boken om sig själv med behållning och instämmande. En sak är säker: jag har gjort det.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 7/2020, s. 13–18.