Benediktinska initiativ till religionsdialog

Katrin Åmell, dominikansyster i Märsta och medlem i Signums redaktion disputerade vid Uppsala teologiska fakultet den 15 maj 1998 på avhandlingen Contemplation et Dialogue som är skriven på franska. En del av materialet är tillgängligt på svenska i Katrin Åmells tidigare publicerade arbeten.

Sedan 60-talet har religionsdialogen i dess olika former fått en allt större betydelse. På senare tid och i synnerhet efter mötet i Assisi har fler människor och även grupper engagerat sig i den religiösa erfarenhetens dialog. Efter att ha gett en översikt över katolska kyrkans missionsteologi med sikte på religionsdialogen efter Andra vatikankonciliet presenterar Åmell benediktinordens initiativ inom den religiösa erfarenhetens dialog. Jean Leclercq (1911–1993) och Thomas Merton (1915–1968) var pionjärer. Efter konciliet uppmuntrade den katolska kyrkan benediktinorden att stödja sig på munkarnas gemensamma erfarenhet tvärsigenom religionsgränserna för att bidra till den religiösa erfarenhetens dialog. Avhandlingen riktar särskild uppmärksamhet på den så kallade East-West Spiritual Exchange. Det var ju inte nog med att hålla tre stora kongresser om det benediktinska livet i Asien, i dialog med munkar i andra religioner. Man måste även dela med sig av den religiösa erfarenheten genom att gästa varandra, genom att vallfärda till varandra och med varandra. I detta syfte grundades Dialoge Inter Monastique (D.I.M.), i Nordamerika: Monastic Interreligious Dialogue.

Strukturen i East-West Spiritual Exchange är likartad varje gång. Man börjar med några dagars acklimatisering till den nya kulturen. I den delen kan även ingå några föreläsningar om den religion i vars kloster man befinner sig som gäst. De här utbytena är officiella till sin karaktär och ingår som en del i zenbuddhismens respektive katolska kyrkans officiella dialog. Det är inte bara några enskilda individer som odlar ett privat intresse. Av den anledningen ingår även besök vid officiella instanser någon gång under ett utbyte. Under huvuddelen av tiden är man uppdelad på smågrupper om två, tre eller fyra personer som försöker att för några veckor integrera sig i den andra religionens klosterliv. Man deltar då i allt, religiösa ceremonier, dagligt arbete, kontemplation eller zazen som är den zenbuddhistiska termen för den formen av andlig övning.

Eftersom jag har haft privilegiet att delta i ett av dessa utbyten (1990) och även i arbetet med utvärderingen av Contemplation et Dialogue 1993, kan jag utan vidare intyga att Katrin Åmells presentationer och reflexioner ger läsaren en adekvat bild av denna monastiska andliga dialog (inom de ramar som bestämmer och begränsar denna form av dialog).

Avhandlingens tredje del (Det japanska bidraget) utgör i viss mån ett nytt inslag. Vi möter här tre japanska teologer som inte tillhör det monastiska livet och som i stort sett inte deltagit i East-West Spiritual Exchange, fast två av dem har bidragit med råd. Dessa tre teologer (Okumura Ichiro Augustine, Kadowaki Kakichi Johannes, Oshida Shigeto Vincent) närmar sig den kontemplativa dialogen från ett helt annat håll än både benediktin- och zenmunkarna. De är ju japaner som blivit kristna och därefter anslutit sig till en katolsk orden (karmelit-, jesuit- och dominikanorden). I deras fall blir det då särskilt tydligt att den interreligiösa dialogen har sin grund i en ofrånkomlig och oavbruten intrareligiös dialog. Även om de distanserar sig från ordet inkulturation lever de sitt liv som japaner som öppnar sig för den kristna traditionen och som kristna som öppnar sig för de japanska traditionerna. Detta sker samtidigt genom andliga övningar och teologiska reflexioner. Det som är mycket intressant, rentav fascinerande är att deras vägar, deras utveckling och sökande tar sig så skilda uttryck. Enkla, ”billiga” lösningar möter vi definitivt inte här. Allmänna förklaringar, snabba uttalanden som trots allt fortfarande förekommer, även från högre ort, bleknar i jämförelse med dessa djupdykningar – och deras arbeten utgör väl ännu en början.

Även den som har försökt följa dessa tre pionjärers sökande känner tacksamhet för Katrin Åmells bemödanden. Dessa tre vittnen är mycket återhållsamma med att skriva och de gör det ofta på japanska. Genom att noga läsa det som är tillgängligt och intervjua dem vid flera resor till Japan ger Katrin Åmell oss en kvalificerad inblick i deras verkstad.

På grund av sin sällsynta väg från zenbuddhismen till karmelitorden och sin teologiska noggrannhet är Okumura Ichiro nog den jag önskar bli mera känd i Europa. För honom står det klart att kyrkans möte med andra religioner kommer att alltmer framkalla behovet av en djup revidering av de egna traditionerna – ”kristendomen”. Kristus visar sig i detta perspektiv mer och mer ta en plats bortom religionerna.

Vi måste få rätt insikt om relationerna mellan homo religiousus, Buddha och Kristus. Kristna och buddhister möts där människan blir ett mysterium för sig själv. För att komma vidare och närma sig andra folk, andra kulturer, behöver kristna se Kristus även med buddhisternas ögon. Detta betyder inte minst att ge större plats åt ”den mörka natten”, åt den ”apofatiska” dimensionen som förlorat sin plats i den västerländska kristendomen.

Kadowaki och Oshida lyfter fram även andra bortglömda dimensioner, inte minst kroppens plats i det andliga livet. Det börjar bli känt att inte så få i den västerländska världen (i synnerhet kontemplativa kloster som D.I.M. noga dokumenterat) genom att öva sig i zenmeditation har fått erfara ett förnyat böneliv och förankrat sin vandring i den stora apofatiska mystiska traditionen (Eckhart, Johannes av Korset, Molnet, etc.).

I stillheten kommer munken (kristen eller buddhist) allt närmare sig själv, allt närmare den djupa brunnen som alla dricker av. Inom D.I.M. betonar man allt oftare att den religiösa erfarenhetens dialog inte ”berikar” utan gör deltagarna, pilgrimerna, mer ”fattiga”, fattiga i anden.