av CHRISTOFFER SKOGHOLT
Kan en filosofisk bearbetning av det ondas problem vara existentiellt hjälpsamt? Det menar Rainer Carls i sin omfångsrika bok Gud och det onda. Carls delar i sin framställning upp problemet i tre huvudfrågor:
- a) Vad är det onda egentligen?
- b) Hur uppkommer det?
- c) Hur skulle man kunna bota det?
Detta motsvarar tre av bokens fem huvuddelar. De två andra är ”Guds godhet och det onda” samt ”Det moraliskt onda som synd”. Det ondas problem är alltså inte identiskt med teodicéproblemet – huruvida det onda i världen är förenligt med en allsmäktig, allgod Gud – som dock utgör en central del av det ondas problem för en teist. Men för både teister och ateister utgör det onda en filosofisk och existentiell problematik.
Boken är mycket fyllig och vittnar om en djup och omfattande kunskap i ämnet. Särskilt värdefulla är de många detaljerade referenserna till olika primärkällor. Boken lider dock ibland av en tematisk upprepning. Eftersom den är så omfattande så är det inte på det utrymme som här medges möjligt att ge en heltäckande sammanfattning av innehållet. Jag kommer därför att nöja mig med att presentera några framträdande drag i boken.
En bärande del i boken är den så kallade privationsteorin om det onda. Denna innebär att det onda inte har en egen självständig existens utan ontologiskt bör analyseras som en frånvaro av något gott som borde finnas hos ett visst ting eller sammanhang: en frånvaro av något tillbörligt gott. Att det onda inte är något ”i sig” visar sig till exempel av att vi inte kan tala om något ont, om det inte finns något gott som drabbas eller förstörs.
En jordbävning på en planet som saknar liv är inte ond. Det onda är en relationell egenskap: ont för eller i relation till något värdefullt. Kan det finnas något ont om det bara finns växter? Carls menar att det onda kräver medvetet liv: varelser med en viss grad av medveten subjektivitet, som kan erfara att de drabbas av det onda. Graden av medvetenhet förstärker också möjligheten till lidande. Människan som är själv-medveten och alltså inte bara erfar det onda utan är medveten om sitt lidande och sin dödlighet är den som kan lida i ordets fulla mening, menar Carls.
Det ”naturliga onda” uppstår när naturliga processer förstör eller hindrar (medvetna) levande varelsers liv och hälsa. Det ”moraliskt onda” är den typ av handlingar som moraliskt fria varelser kan utföra som åsamkar andra lidande eller förluster. Det moraliska onda har att göra med fria varelsers beslut och deras villighet eller ovillighet att ”låta sig skapas” som Carls säger.
Genom att säga nej till det goda förminskar man förekomsten av något tillbörligt gott i världen och blir en delorsak till det onda i världen. Samtidigt betonar Carls att människan är påverkad av sociala, biologiska och psykologiska krafter som hon inte har full kontroll eller överblick över. Det innebär att hennes beslut att inte ”låta sig skapas” i en viss situation inte alltid behöver förstås som en så allvarlig synd, i betydelsen att den inte är så klandervärd som den skulle ha varit i en situation av fullständig frihet. Den allvarligaste synden är inte enskilda moraliska snedsteg, utan att inte bejaka sin grundläggande orientering mot Gud som den fullkomliga sanningen och kärleken.
Då och då antyder Carls att det moraliska onda (hos änglar och människor) skulle kunna utgöra en förklaring till det naturliga onda. Änglarna tolkas här som ”ordnande världsprinciper” och vissa av dessa kan tänkas ha vägrat att fylla sin roll i skapelsen, vilket då skulle ge spår i naturen.
Eftersom människan som art uppkommer sent i universums historia och det naturliga onda består i samma naturliga (fysiska, kemiska och biologiska) processer som fanns före människan är detta ett radikalt förslag. Dessutom riskerar det att föra in en dualism i synen på naturens processer.
Ett mer hjälpsamt perspektiv på frågan om det naturliga onda finns, menar jag, hos de ”naturvetar-teologer” (exempelvis John Polkinghorne) för vilka det naturliga onda är ett uttryck för att Gud respekterar skapelsens grundläggande natur. Om Gud vill skapa världen genom att förläna agens, genom sekundärorsaker, måste Gud skapa en regelbunden värld som är kreativ. Den bibliska skapelseberättelsen kan förstås som att Gud förlänar agens åt skapelsen – något som får sin kulmen i att människan bjuds in att bli Guds förvaltare och medregent. Men redan jorden ges agens, i att ”frambringa olika arter av levande varelser” (1 Mos 1:24) och solen och månen inbjuds att ”härska” över dag och natt (1 Mos 1:16).
Många av de processer som orsakar det naturliga onda är den ena sidan av ett mynt som har två sidor: en kreativ och en destruktiv. Genetiska mutationer är ett uttryck för att biologiska processer inte är helt deterministiska och de möjliggör både uppkomsten av nya organ, men också missbildningar.
Jordbävningar är en effekt av kontinentaldriften som är nödvändig för att jorden ska hålla en livsvänlig temperatur och den ger upphov till det magnetiska fält som bevarar jorden från skadlig solstrålning – samt ser till så att jordens ytskikt får näring från dess inre. Kort sagt så är många av de processer som orsakar det naturliga onda samtidigt upphov till det naturliga goda: de blir onda först när medvetet liv uppkommit som kan skadas av dem.
I bokens sista del diskuterar Carls hur det mänskligt onda skulle kunna botas. Carls menar att detta har att göra med föreningen med Kristus och att bli delaktig i treenighetens liv. Här blir hoppet från allmänfilosofiska till specifikt teologiska reflektioner väl stort: en existentiell och filosofisk diskussion av detta hade varit önskvärd. Att detta är ett adekvat svar på lidandets allmänmänskliga problem kan ju antydas genom att människan tycks kännetecknas av en längtan efter det fullkomligt goda, efter Gud.
Likaså borde man här kunna tala om att detta hopp genom ”längtans dop” omfattar alla dem som Jesus benämner som saliga, alla som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet” och inte bara dem som är döpta och bekänner sig till den kristna tron. Den kristna förståelsen av frälsningen har två aspekter, som Carls diskuterar, men hade kunnat betona ännu tydligare: den är, eftersom den består i en relation, inte helt under vår kontroll. Vi kan inte nå den genom en teknik. Den är, liksom alla relationer, en gåva.
För det andra kännetecknas det kristna frälsningsdramat inte av en rörelse från all brist och allt lidande utan av att Gud träder in i vår situation. I många tankesystem har man separerat det gudomliga från det skapade och ofullkomliga och tänkt sig frälsningen som en rörelse bort från skapelsen. Men i den kristna tron förenar sig Gud med det bristfälliga och utsätter sig för det. Som Paulus säger: ”härlighetens herre har blivit korsfäst” (1 Kor 2:7). Det visar att det kristna svaret på det ondas problem i slutändan inte är ett teoretiskt svar utan en existentiell erfarenhet av att Gud möter oss i vårt lidande och därmed, åtminstone till slut, förvandlar det inifrån, tillsammans med oss.
Christoffer Skogholt är doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2022, s. 61–63.