av MARIE DEMKER
Inget parti hade en lägre andel stabila väljare i valet 2018 än Kristdemokraterna, bara 34 procent. Partiet är således beroende av att vinna en stor andel av de flytande väljare som blir allt fler i den svenska politiken. Antologin Kristdemokrati – människosyn, etik, politik med förre KD-riksdagsmannen och doktorn i idé- och lärdomshistoria Per Landgren som redaktör är nog inte i första hand ämnad för att vinna dessa väljare. Sanningen att säga redovisar och diskuterar boken en politisk idéströmning som, trots namnet, är svår att skönja i det parti som Kristdemokraterna blivit. Men det förhållandet är också vad som gör boken relevant.
Läsaren möter ett bildat samtal på en nivå som få populärvetenskapliga böcker med fokus på politiska partier och ideologier kan leva upp till. Möjligen är detta förhållande också ett problem då målgruppen för boken är lite vag. Kristdemokraternas väljarkår var en gång mer välutbildade än genomsnittet men den profilen har partiets väljare inte längre. Landgrens antologi framstår som en symbol för en svunnen del av den svenska kristdemokratin, men kan också tjäna som en bättre ingång till vad kristdemokratin som idéströmning står för än det parti som bär dess namn. I ett antal kapitel, organiserade i två sammanhållna delar, tecknas först kristdemokratins europeiska historia, dess filosofiska rötter och de politiska konsekvenserna. Den första delen diskuterar både partiernas interna utveckling och partiernas roll i en bredare europeisk kontext. I den andra delen tas några grundläggande ideologiska byggstenar upp; som förvaltarskap, naturrätt och subsidiaritet. Generellt är det en antologi som uppfyller högt ställda krav på kunskapsförmedling, förståelse och fördjupning inom ett politiskt område som fortfarande är ganska okänt i vårt land.
Inför valet 2022 känns det särskilt angeläget att läsa om hur Europa historiskt har präglats av den kristna kyrkans arv i fråga om utbildning, statsrätt och välfärd. Religion och politik kan inte definieras som åtskilda med mindre än att man gör våld på det ena eller båda dessa fenomen som Kjell O. Lejon skriver i sitt kapitel. På samma sätt är det hälsosamt att följa en saklig redogörelse för hur den katolska traditionen i Europa gav liv åt en social rörelse som uppfattade den politiska rollen som självklar. Hugo Fiévet lyfter fram hur nykterhetsfrågan, bostadsfrågor och utsattheten i den växande arbetarklassen under 1800-talet engagerade kyrkan och i förlängningen ledde fram till den påvliga encyklikan Rerum novarum 1891.
Min invändning är att antologin borde ha inletts med kapitlen om partiets historia och den europeiska historien eller kapitlet om religion och politik. De filosofiska resonemangen i inledningen hade då fått en tydligare tolkningsram. Författarna tenderar också att behandla samma eller liknande teman, men med lite olika tolkningar och perspektiv. Sådana olikheter kan vara nyttiga och fördjupande, men i boken tycks de inte vara medvetet genomförda utan är möjligen ett tecken på den blandning av nyskrivet och uppdaterat som redaktören redogör för. Boken lämpar sig utmärkt som en form av uppslagsbok för den som vill fördjupa sig i specifika delar av kristdemokratin, och vissa kapitel utgör en god ingång till exempel för presumtiva studenter liksom för hugade journalister som skall bevaka svensk politik.
Bokens viktigaste bidrag är att den utgör en kvalificerad och fördjupande publikation, men också att den beskriver kristdemokratins ideologiska grunder på ett sätt som står i bjärt kontrast till de politiska utspel den nuvarande partiledningen ägnar sig åt. Författarna bidrar genom sina texter till en implicit analys av det kristdemokratiska partiet i Sverige. Partiet som ju inte alls började sin resa inom en tydlig kristdemokratisk ideologisk ram men som hittade hem med medlemskapet i Europeiska unionen. Men också ett parti som i dag sällan betonar de kristdemokratiska ideologiska utgångspunkterna – exempelvis förvaltarskapet, personalismen och ofullkomligheten. Kristdemokratin är en i europeisk kontext central ideologisk strömning med en särskild och tänkvärd syn på relationen mellan religion och politik. Men hur stark kopplingen mellan den ideologiska strömningen och det svenska partiet med samma namn är, det ger inte boken något svar på. Den är läsvärd ändå.
Marie Demker är professor i statsvetenskap och dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 5/2022, s. 60–61.