av FREDRIK HEIDING
Alla medborgare måste räkna med att bli kränkta, eftersom rätten att skymfa är grundläggande. Den uppburna yttrandefriheten avspeglar ett fritt och demokratiskt samhälle. Den är gränslös och varje inskränkning går i riktning mot en totalitär stat. Så kan man sammanfatta budskapet i boken Inget är heligt av Sakine Madon. Hon är liberal opinionsbildare och politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning. Boken behandlar huvudsakligen förhållandena i Sverige, men är internationellt förankrad historiskt och innehåller samtida exempel också från andra länder.
Problemet är, menar Madon, att det fria ordet är hotat. Identitetspolitik och cancel-kultur jämte islamism eller mer generellt islam förstör den öppna kommunikationen. Hjälten i berättelsen är konstnären Lars Vilks som kläs med adjektivet modig. Flera andra kontroversiella fall beskrivs i bokens första kapitel. Det följs av en idéhistorisk redogörelse för bakgrunden till tryckfrihetsförordningen 1766 och för utvecklingen i England, med John Stuart Mill genom boken Om friheten från 1859 i spetsen. Denna berättelse om en lång kamp för det fria ordet fungerar som ett bra stöd för tesen i boken. Urvalet av information är samtidigt mycket selektivt. Författaren framhäver gärna den katolska kyrkans olyckliga hantering av Galilei som sattes i husarrest för sina astronomiska rön. Däremot talar Madon tyst om blodet från tusentals katolska martyrer genom historien vars förkunnelse de betalat dyrt för. Kristendomen generellt uppträder i skildringen mest med sin förbudsmentalitet. Att den skulle ha lagt grunden för akademisk bildning i västvärlden framgår inte.
Innebörden i bokens slagfärdiga titel kan läsaren ana, men begreppet ”helighet” definieras aldrig. Faktum är att det ordet inte alls förekommer mellan pärmarna, vilket får anses vara en brist eftersom det inte är självklart i vår tid vad som menas därmed. Med tanke på bokens religionskritiska tongångar tycks ”heligt” underförstått vara något som fundamentalister [extremister] kräver respekt för.
Om man läser mellan raderna verkar själva beredskapen att samtala och utbyta idéer vara helig i någon mening. Madon tar upp det som kallas cancel-kultur, det vill säga att en arrangör antingen ställer in ett redan inbokat evenemang eller principiellt portar en person på grund av hens åsikter. Ett ironiskt exempel på detta är teaterregissören och författaren Stina Oscarsson som bemödat sig om att ta debatter med meningsmotståndare i syfte att föra dialog med oliktänkande ytterligheter. Hon själv har avbokats av just den anledningen; att hon har skapat en kommunikativ plattform där alla kan yttra sig. Madon nämner flera andra exempel på cancel-kultur men kunde gärna ha analyserat detta djupare.
Ett annat fenomen som i författarens ögon stör rätten att uttala sig fritt i ett demokratiskt samhälle är identitetspolitik. Hon definierar det som ”politik baserad på gruppidentitet” samt ”en metod för förtryckta och marginaliserade att uppmärksamma orättvisor”. Olika minoriteter är relevanta i sammanhanget. Madons position är att marginaliserade grupper ibland otillbörligt kräver skydd mot verbala angrepp. Det blir ett slags maktspel där gruppidentiteten sätter gränser för det fria ordet. I stället borde alla grupper i samhället ge och ta. Från en liberal utgångspunkt ska ingen kunna vädja om positiv särbehandling. Boken avslutas med ett tiopunktsprogram som följaktligen bland annat innehåller förslag på att slopa lagen om hets mot folkgrupp samt uppmaningen att stå upp för likabehandling.
Utan syfte att lägga fram ett argument ad hominem, mot personen, vill jag ändå poängtera Sakine Madons kurdiska bakgrund och uppväxt i Turkiet, något som hon själv redovisar. Under hennes barndom på 1980-talet torterades och mördades närstående till hennes familj. De tvingades fly på grund av såvitt jag förstår såväl familjens vänsterorienterade fackliga engagemang som deras kurdiska tillhörighet. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå den entusiasm och hängivenhet som författaren uppbringar i ärendet att försvara yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. Personer med en annan biografi kan lättare identifiera dilemman där yttrandefriheten faktiskt kolliderar med andra värden, exempelvis religionsfriheten och näringsfriheten. Utifrån sin tyska horisont har ärkebiskop Antje Jackelén i en debattartikel i Upsala Nya Tidning kritiskt bemött Madons försvar av koranbränning med hänvisning till obehagliga minnen av bokbål i Tyskland samt till att heliga skrifter just är heliga.
Det är, vill jag pröva som en hypotes, möjligt att lägga regionala perspektiv på rättigheter som uppfattas som universella. Behovet av att sjunga yttrandefrihetens lov kan vara olika stort globalt sett. Enligt pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser fastställer varje år är det helt grönt i Skandinavien, Grönland, Irland, Portugal samt Costa Rica. Situationen är däremot svår eller till och med mycket allvarlig i flera asiatiska och afrikanska länder. I vår del av världen kanske det är viktigare att kultivera sättet på vilket man uttalar sig än att betona rätten att få göra det. Det finns ju tecken på att samtalen har blivit mer hätska och polariserande, ja hatiska.
Mer av problematisering hade stärkt Madons agenda och gjort hennes position mer trovärdig. Hon kunde åtminstone ha förhållit sig till olika typer av invändningar. På senare tid har akademiker börjat ifrågasätta den förment självklara korrelationen mellan yttrandefrihet och demokrati, som om de vore tvillingssyskon. Den amerikanske professorn i juridik, Richard Hasen, gör i boken Cheap Speech gällande att desinformation och andra problem eskalerat när ekonomiska spärrar och andra trösklar har försvunnit i och med internet. Yttrandefriheten måste sättas in i en kontext, menar Hasen. Den blir meningsfull beroende på sammanhanget och är knappast alltid och överallt helig på samma sätt.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2022, s. 58–59.