Bibel 2000

Hösten 1999 får Sveriges kristenhet en ny bibelöversättning. Nu framläggs resultatet av ett kvartssekels mödor med Gamla testamentets grundtext. Tillsammans med NT 81 och den 1986 pub-licerade översättningen av GT:s deuterokanoniska böcker eller apokryfer innebär det att vi får en ny helbibel.

Inte endast kristenheten får glädje av detta. En ny bibelöversättning är en kulturhändelse av format, något som manifesterades på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Den festivitas och den tacksamhet som på olika sätt tar sig uttryck under hösten är väl motiverad. Här har många länge väntat på något gott. Tacket går till Bibelkommissionen i Uppsala, som till skillnad från sin företrädare (1772–1917) gjort ett snabbt och säkert arbete. Tacket går till regering och riksdag, som ställt resurser till förfogande. I tider av en allt knappare inställning gentemot kulturen, har denna inställning inte varit en självklarhet. Det är ovisst om arbetet skulle ha kommit igång idag.

Beklagligt är att Bibel 2000 inte kommer att innehålla noterna, vilka publiceras senare. Frågan är om en antik text av detta slag med framgång kan läsas utan förklarande noter. Här har Bibelkommissionen fått arbeta under tidspress. Vi får hoppas att den fullständiga versionen, när den kommer, uppmärksammas lika mycket som Bibel 2000.

Givetvis saknas inte kritik. Att alla kristna med förtjusning skulle kasta sig över en ny bibelöversättning finns det naturligtvis ingen anledning att vänta sig. Det religiösa språket är konservativt till sin natur. Redan Hieronymus fick uppleva hur Augustinus – i många stycken en framåtblickande teolog – ogillade den nya översättningen som under namn av Vulgata skulle bli en mäktig och enande religiös och kulturell faktor under åtskilliga sekler.

Det måste dock medges att den kritik som hittills har gjort sig hörd har haft svårt att ge goda skäl. En sak är diskussion om textkritiska val och enstaka svenska ord och uttryck: där måste uppfattningar kunna divergera. Där kan det beklagas att recensionerna i pressen nästan alltid väljer att behandla den svenskspråkiga sidan. Ibland verkar man inte ha helt klart för sig att det faktiskt rör sig om översättningslitteratur. En översättning till svenska av en engelsk roman bedöms rimligen endast av en som kan både engelska och svenska och åtminstone har möjlighet att gå till originalet. Men en bibelöversättning får bedömas av alla.

När den nya versionen i sin helhet och delvis obesedd förkastas med hänvisning till att den hyllar ”bibelkritik” och inte är utförd av enbart troende människor (varvid ”tron” påfallande enkelt kan definieras), då finns det anledning att undra. Den nya översättningen är givetvis inte felfri, någon sådan översättning av en så komplicerad text finns över huvud inte. Men den uppfyller alla de rimliga krav som kan ställas på en bibelöversättning till svenska år 2000.

Alla stora kyrkor och samfund i Sverige verkar gå in för Bibel 2000, liksom man redan har accepterat NT 81. Det är ett gott val. De önskemål om en katolsk bibelöversättning som sporadiskt har gjort sig hörda bör inte föranleda någon åtgärd. Bibel 2000 är en omsorgsfull översättning av en svår grundtext, gjord med tillgång till alla ade-kvata vetenskapliga hjälpmedel. Den måste i likhet med NT 81 kunna fungera utmärkt i en katolsk liturgi. Det gäller inte minst Psaltaren.

Från sina håll har förhoppningar om en bibelväckelse framförts. Kombinationen av millennieskifte och en ny översättning är dock ingen garant för att bibelläsningen ökar. Goda hjälpmedel finns och flera kommer, men inte heller det räcker. Problemet är snarast att bibeln inte står högt i kurs bland många av dem som har till uppgift att predika över dess texter. Då är det svårt att inse hur de skulle kunna stimulera till ökad bibelläsning och bibelkunskap.

På förfrågan har präster i tre av Svenska kyrkans stift fått uppge vilken typ av fortbildningskurser de önskar sig. Bland dessa önskemål kommer bibeln mycket långt ner. Vad som önskas är identitetsförstärkande kurser, vilket ofta innebär en inriktning på den prästerliga tjänstens terapeutiska sida. Att få mera kunskap om de texter som alltid varit en del av kyrkans identitet och så möjligen kunna utlägga dem bättre, anses inte vara något värt att prioritera.

På de teologiska fakulteterna slår detta synsätt igenom. Antalet som väljer bibelvetenskap med språklig inriktning har minskat markant de senaste åren. Det går att förstå studenternas val, när de från stiften kan få höra repliker i stil med denna: ”Läs inte mera bibliska språk än nödvändigt, det glömmer du ändå.” Exegetik är förvisso inte endast en fråga om de bibliska språken, men de är en nödvändig del av kyrkans och vetenskapens arbete med texterna och har varit det alltsedan fornkyrkans dagar. Kyrkans relation till judendomen är till en inte ringa del beroende av att Gamla testamentets yttre sida tas på allvar.

Bibeln är av stor ekumenisk betydelse. Den omständigheten att de flesta kyrkor och samfund kan enas om att använda en och samma översättning, är redan det ett stort ekumeniskt framsteg. Måtte den nya översättningen få utgöra en självklar grundval för ekumeniska samtal, när festyran kring Bibel 2000 lagt sig. Måtte den nya översättningen framför allt läsas av alla som anar eller upplevt sanningen i Hieronymus ord: ”Den som inte känner Skriften, känner inte Kristus.” Den förtjänar en sådan uppmärksamhet.