Vår solidaritet med Öst-timor

När detta skickas till redaktionen för Signum, som bett mig att skriva en artikel om dramat i Sydostasien, råder ännu stor förvirring. Vad var det som hände på Östtimor de tumultartade dagarna efter folkomröstningen om självständighet den 30 augusti? När resultaten tillkännagavs den 4 september, var ögonblicket av glädje kort. Snart utbröt vad som samstämmigt betecknats som ett helvete. Det kommer dock att krävas lång tid innan alla händelser kan beskrivas, dokumenteras och analyseras. I denna stund har vi vad som tycks bekräftade uppgifter om minst 20 dödade präster, seminarister och ordenssystrar. Siffran på de människor som fallit offer på ön pendlar mellan några tusen och flera tiotusen, och antalet deporterade beräknas just nu till mellan 150 000 och 200 000, och människor som lämnat sina hem till 600 000. FN-trupperna är ännu på inmarsch, och alla ögonvittnesskildringar ger uttryck för sin fasa. Rykten med horribla detaljer cirkulerar. Mycket kan komma att dementeras, men risken finns också att verkligheten visar sig vara ännu värre än vad som anades. Vad som är rimligt att skicka till Signum just nu den 29 september kan bara bli några reflektioner, vilka riskerar att senare bli irrelevanta.

En begravning

Östtimors situation blev egentligen uppenbar för världen först efter den 12 november 1991, då indonesisk militär brutalt mejade ner deltagarna i en sorgeprocession på Santa Cruz-kyrkogården i Dili. Minst 271 människor dödades direkt, och många av de skadade som fördes till sjukhus blev mördade dagarna närmast efter. Den brittiske fotografen Max Stahl lyckades emellertid filma händelsen, gömma videofilmen på kyrkogården och sedan smuggla ut den. Redan några veckor senare fick TV-publik världen över se vad som hänt.

Santa Cruz-massakern är också huvudhändelsen i den australiske journalisten John Pilgers film Death of a Nation från 1993. Det i mina ögon allra mest upprörande i den filmen är vad som visar omvärldens behandling av Östtimor. Trots att Indonesiens annektering av Östtimor 1976 aldrig hade erkänts, annat än av Australien, och trots att uppgifter om de 200 000 dödsoffren sedan invasionen 1975 – en tredjedel av befolkningen – är väl bekräftade, offrades det lilla landet av omvärlden. Indonesien var en intressant handelspartner, till vilken många nationer sålde mängder av vapen: USA, Storbritannien – och Sverige. Indonesien betraktades som en pålitlig allierad i det kalla kriget, en antikommunistisk stat i Sydostasien. Visserligen hade Amnesty år efter år i sina rapporter klassificerat landet som ett av de allra värsta när det gäller brott mot mänskliga rättigheter, men detta accepterade man under det kalla kriget då många länder med militärdiktatur och svåra övergrepp fick ekonomiskt och militärt stöd av USA, t.ex. i Latinamerika. Slutligen spelade oljefyndigheterna i Timorhavet, vilka utvinns av Indonesien, Australien och USA gemensamt, en viktig roll. Det smutsiga spelet mellan stormakterna skildras i Pilgers film i bjärt kontrast mot det lilla fattiga folkets lidanden, på ett sätt man aldrig kan glömma.

Det finns numera en omfattande litteratur om Östtimorfrågan. De aktuella händelserna i Östtimor är en fortsättning på decenniers svåra övergrepp. Dessa har varit väl kända, men trots allt starkare protester, från timoreser som biskop Belo och exilledaren dr José Ramos-Horta och från en allt större skara enskilda och grupper i många länder, har det internationella stödet varit svagt. Vi är många som måste dela den skulden.

En aspekt som kommer att behöva fördjupas när händelserna på Östtimor skall utredas på allvar är förhållandet mellan den s.k. milisen och den indonesiska militären. För dem som inte är insatta i frågan kan det verka obegripligt att på TV-skärmarna se unga skjutande män, som inte kan uppfattas som något annat än gangstrar, arroganta och osannolikt grymma. Hur skall man förstå deras roll? Formellt var Indonesien ansvarigt för säkerheten under och efter folkomröstningen, men mot milisen ingrep man inte. Däremot hjälpte man dem, enligt många vittnesmål.

Den 24-åriga indonesiska ockupationen har innehållit de flesta av de ingredienser som vi känner till från andra länder med militärdiktatur. Människor förflyttades från sina ursprungliga boplatser till s.k. strategiska byar, där de kunde bevakas. I Östtimor visade mig mina värdar – präster som körde mig över hela ön – alla militärförläggningar, inte alltid tydliga för en utomstående. Misshandeln, tortyren, de många morden och försvinnandena under alla år är synnerligen väl dokumenterade. Inte minst kvinnor har fått utstå svåra lidanden från de indonesiska militärernas sida, alltifrån våldtäkter till fångenskap som sexslavar.

Man visste att den som hamnade på en polisstation blev misshandlad. Men i detta finns ett mönster som är särskilt framträdande i Östtimor: hjärntvätten. Ett typiskt sådant fall är just milisgruppen Aitaraks ledare Eurico Guterres. Han hade som fyraåring fått se sin far dödas framför sina egna ögon och sedan blivit en hängiven anhängare till Fretilin, befrielserörelsen, tills han hamnade i fängelse. Därifrån kom han ut som en fanatisk motståndare till självständigheten.

Överallt i Östtimor fick jag höra samma historier om människor som först misshandlats illa och sedan, när de bytt sida, fick pengar. Ständigt manade de präster och ordenssystrar jag talade med: ”Akta dig! Säg ingenting! Du kan inte lita på någon! Det finns informatörer överallt.” Det verkligt tragiska, sade alla, är att på detta sätt har det skapats splittring inom det timoresiska folket. Ja, det påstås att det även inom kyrkan finns kollaboratörer.

Omständigheterna kring folkomröstningen bekräftar denna splittring: Det var till att börja med imponerande att nästan alla röstberättigade registrerade sig. Ännu mer imponerande var att 98,2 procent av de registrerade röstade den 30 augusti, trots all terror och alla skrämselattacker. En triumf för FN, sade man. Alla väntade att segern för självständighetsanhängarna skulle bli överväldigande. Den blev 78,5 procent. Stor – men var den överväldigande?

Att utplåna ett folk

Jag har tänkt mycket på de här siffrorna. Var femte östtimores har inte röstat för självständighet, trots 24 års kvalificerat svåra förhållanden. Vilka ville behålla banden till Indonesien? Jag kan föreställa mig att majoriteten av dessa människor var sådana som vi under den tyska ocku-pationen av Danmark och Norge kallade för samarbetsmän. Det var folk som gjorde affärer med och innehade tjänster hos ockupationsmakten. Men somliga var hjärntvättade och köpta överlöpare. Förrädare om man så vill. Olyckliga personer som tvingats in i en omänsklig situation. Det är inte svårt att föreställa sig deras rädsla inför ett fritt Östtimor.

Det är nu helt klart att dessa unga män användes som ett instrument av den indonesiska militären. Redan i oktober förra året kom de första rapporterna om hur vapen systematiskt delades ut till milisgrupperna. Men jag tror att det finns ytterligare en viktig ingrediens i den här frågan. Vi har sett samma bilder på TV, hört och läst samma uppgifter om de skjutande och mördande ungdomarna. Men nästan allt detta kommer från Dili, huvudstaden. Hur såg det ut i det övriga Östtimor? Och hur såg det ut i Dili på de ställen där inga journalister fanns? Nu har vi tillräckligt många vittnesbörd, främst från kyrkfolk, som visar att den indonesiska militären var direkt ansvarig för och delaktig i massakrerna; i många fall uppträdde de dock ej i uniform. Uppgifterna om att de skulle vara drogpåverkade är inte osannolika, med hänsyn till de erfarenheter vi har från andra krig och genom vittnesmål från torterade fångar.

De värsta övergreppen sker nu, sedan Interfet, de fredsskapande styrkorna, börjat komma på plats i Västtimor. Där har 35 fångläger upprättats, där de deporterade östtimoreserna hålls som gisslan. Männen har skilts från kvinnor och barn. Nu har, enligt East Timor International Support Center i Australien den 28 september, fas två börjat, sedan militären lämnat Östtimor efter att ha bränt, plundrat och förstört det mesta. Denna andra fas kallas ”Operation Combing” och innebär att Östtimors folk skall utplånas. Därför har man speciellt utvalt ofödda foster och spädbarn, en symbol för Östtimors framtid, till att slaktas.

Tonårspojkar skickas till träning som milis, för att kunna återvända till Östtimor och ta upp kampen mot Interfet. Kvinnor våldtas, avhuggna huvuden sätts upp på pålar. Andra uppgifter gör gällande att tusentals timoreser förts iväg på fartyg och sedan kastats i havet. Man kommer inte att finna några massgravar.

Kyrkans roll

Det är värt att lyssna till biskop Belos tolkning av händelserna. Han är timores, men med lång tids erfarenhet från Portugal och Rom. Belo hade som 35-åring utsetts till biskop i Dili. Förhoppningen var att han skulle hålla en lägre profil gentemot Indonesien än sin föregångare. I-stället kom han att framträda som sitt lands ledare, andligt, moraliskt och därför också politiskt. I likhet med andra stora kyrkoledare i vår tid, såsom Oscar Romero, drog han självklara slutsatser av sin trohet gentemot evangeliet. Själv har han karaktäriserat sina biskopsår som sitt Golgata. Biskop Belos första uttalande efter folkomröstningen kom från Darwin i Australien, dit han tvingats fly sedan man bränt hans bis-kopsgård: ”Detta är inget inbördeskrig. Det är inget uppror. Det är en statskupp.” Vad denna statskupp innebär, vilka intriger det finns inom den indonesiska militären, vad som kan tänkas utspela sig när det indonesiska parlamentet och en ny president skall utses i oktober/november – vågar jag inte ha någon som helst uppfattning om. Indonesien befinner sig i en djupt instabil situation efter den stora ekonomiska kris som drabbade Asien för två år sedan. Äntligen vågade människor protestera mot president Suhartos korruption så att han tvingades avgå. Hans efterträdare Habibie gör ett svagt intryck. Motsägande rykten cirkulerar.

Irland är ett av de länder som har engagerat sig mest, vid sidan av Portugal, den forna kolonialmakten, och Australien, grannen med sin moraliska skuld. Irland är ett litet katolskt land, som varit ockuperat, lidit svårt av övergrepp och som är en delad ö. Det har varit intressant att se hur Östtimor rapporteras i irländska massmedia. Där berättar man på ett helt annat sätt än hos oss om kyrkans roll, t.ex. om den gripande mässa som en australisk jesuit firade i avgångshallen på flygplatsen inför den påtvingade evakueringen av FN-personal och flyktingar den 10 september.

Kyrkan har egentligen varit den enda kraft som har stått emot förtrycket i Östtimor, och dess roll är helt avgörande för förståelsen av det som sker. När Indonesien annekterade Östtimor var bara 30 procent av dess befolkning katoliker, trots 400 års portugisisk kolonialhistoria. Befolkningsmajoriteten levde sitt eget liv i det bergiga lilla landet med ett trettiotal språk; religiöst brukar de betraktas som animister. Men som indonesisk medborgare måste man tillhöra en av fem godkända religioner: islam, buddhism, hinduism, katolicism och övrig kristendom. Det stora flertalet valde att bli katoliker och kyrkan fick ett stort arbete med katekesundervisning och dopförberedelse. Jag talade med en gammal präst som kom till Timor redan på den portugisiska tiden. Han sade att timoreserna var ”naturliga katoliker”: de hade lätt att förstå vad det innebar att vara kristen. Jag diskuterade också detta med en timores, Manuel Abrantes, Justia et Pax-kommissionens generalsekreterare på Östtimor. Han menade att en viktig förklaring var att den animistiska religionen också var en höggudstro. Man hade en skapargud, Maromak. En av biskop Belos viktigaste insatser var att som gudstjänstspråk införa tetum, det inhemska språk som kom att fungera som ett slags lingua franca på ön istället för indonesiska eller portugisiska. På tetum är Maromak just ordet för Gud.

Det finns många kristna kallelser i Östtimor: seminarister som lever under logementliknande förhållanden, i största enkelhet och många unga systrar. Dessa infödda är starkt besjälade av tanken på sitt lands frihet, av kampen mot våld och förtryck. Biskop Belo själv är ytterligt noga med att hålla demonstrationer utanför ärkebiskopens område för att fungera som andlig ledare, inte politisk.

Men kyrkan kan inte leva isolerad från den verklighet som alla dess medlemmar lever i. Belo har många gånger sagt sanningen om övergreppen från den indonesiska ockupationsmakten. Naturligtvis har detta använts mot både biskopen och prästerna, bl.a. i Indonesien. Man har spritt rykten och försökt svärta ner biskopen. Samtidigt har han blivit omåttligt beundrad, speciellt efter Nobelpriset. Förväntningarna har ibland verkat orimliga. Varför blev han inte martyr, en ny Oscar Romero, utan lät sig flygas ut från sin brinnande ärkebiskopsgård till Australien? Förutom sitt outtröttliga arbete för Östtimor i alla tänkbara internationella sammanhang har biskopen haft en annan, svårare uppgift: att verka inom det möjliga utrymmet inne i Östtimor för att rädda människoliv, få ut människor ur fängelser, trösta och stödja de många drabbade. Man skall varken idealisera eller helgonförklara denna kämpande människa. Det är Gud som utser den som är ämnad att bli martyr, det väljer man inte själv. Uppgiften att vara kvar i livet och fortsätta arbetet kan vara ännu viktigare.

Östtimor är ett av de intressantaste testfallen på solidaritet just nu. Hur långt kommer de olika länderna att sträcka sig när det gäller moral, att avstå från lönande handel eller våga stå emot en stark militärmakt? Hur ser Sveriges moral ut? Vi har tjänat pengar på vår vapenexport till Indonesien. Nu börjar vi njuta frukterna av en begynnande högkonjunktur. Hur mycket är vi beredda att avstå, nationellt och enskilt? Minst lika viktigt: Hur länge kommer vi att hålla ut i att följa händelseutvecklingen? Och som kristen och katolik: här är det fråga om en djupare solidaritet som går längre än en romantisk beundran av karismatis-ka människor som man så lätt hänförs av.

När dimmorna skingras kommer vi att få kunskap om stor nöd, om mod och uppoffrande kärlek, men kanske också om hämnd och svek. Vår solidaritet måste räcka också för detta.