Den svaga tron

Vattimos bok är en av de mest intressanta reflektioner av en filosof i teologiska frågor jag läst på länge, och denna glädjande möjlighet att läsa den har givits mig och andra som inte läser italienska genom den nyutkomna danska översättningen. Två böcker av Vattimo finns sedan några år på svenska, bland annat hans introduktion till Nietzsche, men dessa är mer strikt filosofiska, både till form och innehåll. Vad är då Vattimos teologiska tes?

Enligt Vattimo i Jeg tror at jeg tror har senmoderniteten förlorat modernitetens oskuldsfulla tro på de experimentella vetenskapernas objektiva sanning och förnuftets framåtskridande mot den fullständiga upplysningen. Avmystifieringen av världen har vänt sig mot avmystifieringen själv och förklarat denna för ytterligare en myt. Rationalismen, som visserligen många håller fast vid fortfarande, är trots allt inte längre en given förutsättning och det finns därför inte längre starka skäl att vara ateist. Anledningen till att Vattimo kan påstå detta är att han tolkar moderniteten med hjälp av Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger som ett uttryck för metafysikens slut.

Tänkandets begränsning

Vad menar Vattimo med metafysikens slut? Enkelt sagt är metafysik – enligt den tolkning som förs fram av Vattimo och hans filosofiska läromästare och som skiljer sig radikalt från hur metafysikens klassiska företrädare förstått sig själva – ett tänkande som reducerar själva varat till ett föremål eller ett objekt. Från Heidegger hämtar Vattimo nämligen tanken att metafysikens historia är historien om filosofins förfall, ett förfall som inleddes redan hos Platon (de försokratiska filosoferna är ett undantag, enligt Heidegger). Hela den västerländska metafysiken är en objektifiering av varat, menar Heidegger, ett försök att finna en säker grundval för all kunskap. Först med Nietzsche börjar filosofin vakna upp ur sin törnrosasömn, och inse sina dogmatiska förutsättningar. Moderniteten kan ses som metafysikens slutpunkt, eftersom den på ett fundamentalt sätt betraktar allt som finns till som i princip möjligt att väga, mäta och beräkna genom vetenskap och teknik. Enligt Nietzsche och Heidegger är emellertid denna varats manipulerbarhet i själva verket inte en struktur nedlagd i verkligheten själv, utan en manifestation av ”viljan till makt” som förberetts genom metafysikens historia. Varat blir en ”produkt” av viljan, snarare än ett objekt som viljan relaterar till. Resultatet blir en ”nihilism”, ett ord som för Vattimo betecknar en positiv möjlighet snarare än ett hot. I en sådan situation måste tänkandet inse sina begränsningar. Tänkandet är inte en objektiv, neutral blick på ett objekt, utan radikalt beroende av sitt sociala och historiska sammanhang. Vattimo förespråkar vad han kallar ”det svaga tänkandet”, ett opretentiöst tänkande som gör avkall på alla storslagna visioner om att avspegla verkligheten själv, vare sig denna verklighet kallas för Gud, materia eller rationella strukturer.

Sekulariseringen infogad i frälsningshistorien

Det är här Vattimo talar om sin ”upptäckt” som han ibland omtalar som nästan allt för bra för att vara sann. Han hävdar nämligen med stöd hos den franske litteraturvetaren och antropologen René Girard att detta svaga tänkande kan ses som en omskrivning av den kristna läran om inkarnationen. Inkarnationen innebär, enligt Vattimo, den metafysiske Gudens död, dvs. dödsfallet av den gud som uppfattas som ett transcendent, auktoritärt och allsmäktigt väsen. Inkarnationen visar i stället på en Gud som ödmjukar sig själv (Vattimo hänvisar till Fillipperbrevets tanke om Guds kenosis), en Gud som är radikalt delaktig i människans tillvaro och som inte härskar över människorna som en despot, utan som i stället är såväl vänlig som vän-lik. Det kristna budskapet mynnar ut i en ”sekularisering” av människans tillvaro, en utveckling bort från alla föreställningar om en auktoritär och våldsam sak-ralitet, och därför kan västerlandets sekularisering ses som en följdriktig fortsättning av den kristna frälsningshistorien. Nu vill Vattimo vara trogen sin tes om metafysikens slut, och han menar därför att denna tolkning av det svaga tänkandet och sekulariseringen som en konsekvens av Guds inkarnation inte skall förstås som ytterligare ett metafysiskt försök att säga ”hur det är”, utan snarare som en riskfylld tolkning av ett arv eller en appell som kan vara trovärdig för oss här och nu.

Vad får ett sådant återvändande till den kristna tron för konsekvenser, enligt Vattimo? Kanske blir konsekvenserna tydliga om man låter dem framträda mot Vattimos två polemiska fronter. Å ena sidan är han mån om att avvisa en ”metafysisk” kristendom som anser sig tala om tillvarons strukturer genom att tala om en transcendent Gud som är ”själva existensen” och en ”naturlig lag” som ett universellt påbud om hur människor skall leva. Kort sagt blir en sådan kristendom, inklusive dess moraliska och dogmatiska påståenden fattade som tidlösa konstanter, avnaturaliserad och historiserad. Kristendom blir en fråga om ständig nytolkning av evangeliets kärna, nämligen Guds kärlek till männi-skan, människans kärlek till Gud och den mänskliga kärleken till nästan.

Å andra sidan avvisar Vattimo också en ”existentialistisk” eller ”tragisk” teologi och exemplifierar bland andra med Karl Barth. Denna teologi betonar distansen mellan Gud och världen och det radikala språnget bortom förnuftet som tron utgör. Vattimo erkänner den kritiska hållningen hos detta slag av kristen teologi, men menar att konsekvensen av denna kritiska hållning endast blir en negativ avbild av den ”metafysiska” kristendomsuppfattningen. Gud blir någon fjärran från människornas angelägenheter, och tron något som av princip ter sig oförnuftigt och svårt för en modern människa att svälja. Förståelsen av Gud och tron i en ”existentialistisk” kristendomstolkning blir därför, paradoxalt nog, lika metafysisk som den metafysiska, eftersom den inte gör upp med metafysiken som sådan utan endast förutsätter dess moderna variant som en negativ utgångspunkt. Den mynnar därför ut i en fundamentalism omöjlig att förnuftigt ifrågasätta.

Vilken tolkning?

Vägen till kunskap såväl som vägen till frälsning går i vår tid genom tolkning, menar Vattimo, och han hävdar att hermeneutiken av goda skäl ses som modernitetens filosofi. Vad kristen tro är, är inte en gång för alla givet, utan här har vi var och en ett personligt ansvar för att tolka och gestalta Skriftens och Jesu budskap i våra liv. Vattimo vill med detta inte hävda någon superprotestantisk, individualistisk skriftprincip, utan menar att denna personliga tolkning sker i de troendes gemenskap. Udden är snarare riktad mot en institutionalisering av tolkningen till kyrkans auktoritet. Tolkningsgemenskapen är för Vattimo inte vertikalt konstituerad utan horisontellt. Gränsen för varje tolkning – varje sekularisering av det kristna budskapet – är kärleken till nästan. Här tar Vattimo upp en närmast augustinsk tolkningsprincip. Uppenbarelsen är något som fortskrider i historien, och Vattimo motiverar detta med att Jesus inte själv menade sig vara den slutgiltiga uppenbarelsen, utan lovade att sända den heliga Anden. Det ständigt nya mottagandet av det kristna budskapet om kärleken till nästan är ett pneumatologiskt skeende och här är Vattimo inte fjärran från samtida teologers pneumatologiska resonemang.

Vattimo, som i sin ungdom var aktiv katolik, har skrivit en bok som myllrar av tankar. Han är starkt kritisk mot mycket i dagens kyrka, av naturliga skäl främst den romersk-katolska kyrkan i Italien, och vill klä av varje form av auktoritet – vare sig det rör sig om moraliska regler, dogmer eller påvar – dess metafysiska legitimitet. Trots detta är tonen i Jeg tror at jeg tror positiv snarare än fylld av ressentiment. Vattimo har verkligen återupptäckt något som är betydelsefullt för honom, och han skriver därför sin bok i första person, om än med viss tvekan, för att undvika att söka skydd bakom ett förment oengagerat och neutralt skrivsätt, något som han med Kierkegaard betraktar som oärligt i frågor som handlar om något så allvarligt som tro. Nu beskriver Vattimo sin tro som en ”halvtro” eller också med formuleringen ”jag tror att jag tror”.

Ironin är, så vitt jag kan förstå, främst riktad mot en tvär-säker tro.

Det finns viktiga frågor att ställa till Vattimos tolkning av teologin – både den ”metafysiska” och den ”existentialistiska”. Träffar verkligen hans tolkning av den ”metafysiska” teologin den förmoderna traditionen hos Gregorios av Nyssa, Augustinus, Thomas av Aquino, med flera, och deras tolkning av Guds transcendens? Är det inte i själva verket så att Vattimo läser in en ”metafysik” i ovan nämnda mening i hela den teologiska traditionen, precis som Heidegger menade att ”metafysiken” kännetecknade hela den västerländska filosofihistorien från försokratikerna till Nietzsche? Är inte detta en tolkning av såväl teologi- som filosofihistorien utifrån kännetecken hos den typiskt moderna ”metafysiken” och inte en så total kategori som Vattimo med Heidegger tycks mena?

Vidare förstår Vattimo Guds transcendens som om den innebar en kontrast till människan, medan man mycket väl kan förstå den förmoderna teologins transcendensbegrepp som en betoning av Guds annorlundaskap. Guds annorlundaskap har betonats av vår tids filosofer och teologer, till exempel Emmanuel Lévinas och Jean-Luc Marion, men Vattimo avhänder sig den kritiska potentialen hos detta gudsbegrepp i förhållande till våra teologier såväl som till vår sekulariserade kultur. Riskerar han inte därmed att projicera sin (vår) tids förväntningar på Gud? Betoningen på Guds annorlundaskap har vidare föregripits av den dialektiska teologin och Karl Barth, men Vattimos tolkning av dessa är inte särdeles originell. Innebar den inte ett nödvändigt om än otillräckligt ifrågasättande av den moderna metafysikens förutsättningar på ett sätt som faktiskt föregriper även Vattimo? Som bekant var inte Heidegger främmande för vissa delar av den dialektiska teologins agenda.

Dogmerna – en grammatik

Ytterligare frågor som jag reser under läsningen av Jeg tror at jeg tror är om inte Vattimos förståelse av dogmernas betydelse är reduktiv. Om inte dogmerna endast uppfattas som tidlösa ontologiska påståenden, utan likaväl som vägledning för hur de troende orienterar sig i tillvaron, blir deras funktion annorlunda än i Vattimos resonemang. I denna betydelse kan även nästankärleken som Vattimos kritiska princip förstås som en dogm. Givet detta, är inte Vattimo i behov av ”dogmer” som ett slags allmänna tolkningsregler för den troende gemenskapen att fylkas kring i deras strävan att uppfylla kärlekens bud? Även de gamla trinitariska och kristologiska bekännelserna kan förstås som allmänna tolkningsregler – en grammatik – för det kristna livet inklusive dess förståelse av Gud. Vattimo återkommer flera gånger till att Skriften kan uppfattas som ett slags grundtext till hela den västerländska historien. Är inte dogmerna ett, visserligen bristfälligt och inte alls oföränderligt, men ändå nödvändigt sätt att försöka fånga grammatiken i den berättelse Skriften berättar om Gud och människan? Blir inte inkarnationen grammatiken för hur Vattimo själv läser frälsningshistoria och sekularisering? Är inte våra handlingar beroende av vilken den grundläggande grammatiken är hos den berättelse vi berättar?

Även om det således finns viktiga frågor att ställa till Vattimos kristendomstolkning har han ett angeläget ärende som vi inte får missa. Vad jag tror Vattimo framför allt reagerar mot i sin polemik är en kristendom som, vare sig den klär sig i ”metafysisk” eller ”existentialistisk” dräkt, av honom och andra uppfattas som auktoritär i förhållande till den övriga senmoderna kulturen, och detta på ett godtyckligt sätt. Jag vill mena att den godtycklighet som han reagerar mot måste förstås som en allvarlig uppmaning till teologisk besinning. Möjligen går det att i närhet till ”det svaga tänkandet” ge ett alternativt teologiskt sätt att övervinna metafysiken – eller de delar av den som bör övervinnas – utan att hamna i ren och skär godtycklighet. Men varje sådant försök skulle inte kunna undvika de viktiga frågor som ställs på drygt hundra sidor i Vattimos kärnfulla bok.

Gianni Vattimo, Jeg tror at jeg tror. Översättning: Finn Frandsen. Anis 1999 (dansk översättning av Credere di credere. Garzanti 1996).

Artikelförfattaren är docent i systematisk teologi och högskolelektor vid Teologiska högskolan i Stockholm samt forskarassistent vid Teologiska institutionen i Lund.