Bibeln – Guds röst eller litterärt kulturarv?

På uppdrag av en arbetsgrupp utsedd av Svenska Bibelsällskapet har Gunnar Hansson, professor i litteratursociologi vid universitetet i Linköping, gjort en undersökning med litteraturvetenskaplig bakgrund om hur texter i NT 81 blir förstådda av olika grupper människor. En första redovisning med flera tänkvärda frågor gick ut till svenska massmedia i form av en stencilerad rapport som publicerades i Svensk Pastoraltidskrift 1985:44 och i Svensk Kyrkotidning, enligt Gunnar Hansson själv: ”en liten biprodukt från planeringen av undersökningar om hur texter ur NT blir förstådda. Hittills har vi gjort en förundersökning, som nu är under bearbetning och förhoppningsvis kan publiceras under året, medan de större undersökningarna kommer att göras under det kommande läsåret.” Men den framkallade knappast någon debatt – med ett undantag i SPT 1985:50. Det förefaller därför vara angeläget att här behandla vissa principiella frågor. Professor Hansson skriver bl.a.:

Vad innebär det att ”förstå” en bibeltext, exempelvis en liknelse eller en berättelse i den senaste översättningen av Nya testamentet (NT 81)? Om olika människor förstår och tolkar texten på olika sätt, kan man då säga att en tolkning är riktig och en annan oriktig? … Jag har närmat mig de här frågorna och försökt få ett grepp om dem efter att under många år ha sysslat – praktiskt och teoretiskt – med liknande frågor inom litteraturvetenskapen …

Mot den litteraturvetenskapliga bakgrunden var det naturligt att utgå ifrån att de flesta svaren på frågorna om bibelförståelsen skulle vara desamma som svaren på motsvarande frågor om litteraturförståelse. Samtidigt tyckte jag att det var naturligt att vänta sig, att bibelförståelse åtminstone i något grundläggande avseende skulle betraktas som någonting annat och mer än litteraturförståelse. I varje fall borde, tyckte jag, bibelförståelse betraktas så av dem som är troende kristna eller som har mottagit kallelsen att tolka och förkunna Guds ord i kyrka och församlingar.

Till min förvåning fann jag emellertid ganska snart att den dimensionen – som vi kan kalla för Guds röst eller den av Gudsordet normera de innebörden – antingen helt saknades i diskussionen eller var närmast omöjligt att få någon att yttra sig om …

Detta är anledningen till att jag vill ställa den kanske utmanande frågan: Tror de troende i Sverige inte längre att det är Guds ord som talar ur Bibelns text? Ar det inte längre Guds ord utan människors ord som förkunnas i kyrkor och församlingar?

Vi förbigår för ögonblicket frågan i vad mån prof. Hanssons sistnämnda fråga är berättigad eller ej. Oberoende därav inställer sig emellertid några principiella frågor som Gunnar Hansson nyligen preciserade i SPT 1986:7 ”Mer om Guds röst och människors”:

l. Hur hörs Guds röst i Bibeln? Denna fråga kan kanske formuleras på följande sätt: I vilken mening har Bibeln genom den heliga Andens inverkan (inspiration) Gud till upphov så att vi däri kan höra Guds röst?

2. Vem är skickad i dagens pluralistiska samhälle att uppfatta och höra denna Guds röst i Bibeln? Man kan visserligen betrakta Bibeln endast som intresseväckande litteratur och som ett kulturarv som bör vårdas, men i så fall har den förlorat sin karaktär av att vara Guds röst. Frågan blir aktuell när bibeltexten löses ur sitt kyrkliga sammanhang och presenteras exempelvis av en statlig bibelkommission.

3. Vem är slutligen legitimerad att tolka Bibeln med dess olika tolkningsmöjligheter, dvs. vilken auktoritet har kyrkan när Bibeln skall tolkas i olika situationer?

Vi måste här inskränka oss till den – första och andra frågan, men vårt ställningstagande kommer givetvis att ha implikationer även för den tredje frågan.

Bibeln som Guds röst

Frågan är i stort behov av en närmare förklaring. Den har i Sverige senast behandlats på officiell nivå i Bibelsyn och bibelbruk (Lund 1970) på uppdrag av Svenska kyrkans Biskopsmöte. Men ganska snart påpekades från olika håll, att frågan om Bibelns inspiration skulle ha förtjänat en fördjupad analys.(1) Detta krav framstår nu än aktuellare. I nära anknytning till en artikel av Walter Vogels i Biblical Theology Bulletin (1985) ”Inspiration in a linguistic mode” försöker vi i följande framställning visa, hur man med hänsyn till dagens vetenskapliga rön kan uppfatta Guds röst i Bibeln.

Frågan förutsätter givetvis att Gud uppenbarat sig, dvs. det faktum att Gud har meddelat sig i sin frälsningsplan för oss människor i GT:s gudsfolk och slutligen i Jesus Kristus, och att detta budskap har fått ett trovärdigt uttryck i Bibeln som kyrkan läser inte bara som en rad enskilda texter och böcker utan i hela sitt trossammanhang under den heliga Andens ledning.

Men Skriftens inspiration innebär mer: Själva Bibeln är Guds ord på grund av att den har sitt upphov i Gud och därför kan vi höra Guds röst i Bibeln.

En sådan trosutsaga låter sig inte förklaras enkelt. Låt oss därför behandla frågan i fyra steg och börja med att framställa problemet (1). Sedan skall vi granska bibeltexten och se den kommunikationsprocess i vilken Gud uppenbarar sig för oss människor och här måste såväl skrivandet som läsandet beaktas (2). Utgångspunkten är hur Guds inverkan kan förstås dels vid bibeltextens tillkomst och vid dess läsande (3). Slutligen skall vi med Gunnar Hansson fråga: Vem är skickad att uppfatta och höra Bibeln som Guds röst? Eller mera konkret uttryckt: Kan en ickekyrklig utgåva av Bibeln garantera att vi hör och uppfattar Guds röst (4)? Frågan är av särskild betydelse just i Sverige.

1. Problemet

Kyrkan har under alla tider hållit fast vid tron att Gud själv talar till oss i Gamla och Nya testamentets skrifter. Därför inte bara innehåller och vittnar Bibeln om Guds ord. Den är Guds ord, skrivet under den heliga Andens ingivelse (inspiration) med Gud själv som upphov. Men Guds ord faller inte ner från himlen. Det når oss genom mänskliga ord. Att Gud är den heliga Skriftens upphov utesluter därför inte alls utan medför tvärtom nödvändigtvis att den heliga Skrifts böcker har människor som författare. Dessa människor har givit uttryck för Guds ord med hjälp av sin tids och kulturs språk och använt sin tids litterära framställningsarter.

Här uppstår emellertid problemet hur denna Guds inspiration skall kunna förklaras vid tillkomsten av den heliga Skrifts böcker. Den moderna exegetikens nya vetenskapliga rön har visat hur komplicerad den heliga Skrifts och dess enskilda böckers tillkomsthistoria har varit. En alltför enkelspårig förklaring av inspirationen har alltså visat sig vara otillräcklig. Den har till exempel alltför litet beaktat skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Senare hermeneutik och litteraturvetenskap har dessutom framhävt hur texter kan få skiftande innebörd i olika tider. När en text läses kan den få betydelser som inte utan vidare svarar mot författarens intentioner. Även textens mottagande och läsande måste beaktas när vi söker en förklaring till Bibelns inspiration.

2. Bibeltexten som grundval för en kommunikationsprocess

När man läser en text vill man lära känna författarens intentioner. Att läsa en sådan text innebär följaktligen att söka upptäcka denna intention. I synnerhet i gamla texter som de bibliska skrifterna är detta emellertid inte lätt. Den historisktkritiska exegetiken hoppas ändå kunna överbrygga klyftan mellan dagens läsare och författarna som levde för många århundraden sedan genom att rekonstruera de historiska betingelser som förelåg vid textens tillkomst. Den moderna synen som placerar in en text i en kommunikationsprocess nödgar oss emellertid att även ta mottagandets och läsandets betingelser i beaktande.

Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation

Det finns en väsentlig skillnad mellan det talade och det skrivna ordet. I den enklaste formen för muntlig kommunikation finns bara två faktorer: den talande och den hörande. Båda står i omedelbar kommunikation med varandra. Medan den ene talar lyssnar den andre och svarar. De kan ställa frågor till varandra, förklara vad de menar och rätta varandra. Annorlunda är den skriftliga kommunikationen. Här tillkommer en tredje faktor: texten som finns mellan den skrivande och den läsande. Här sker alltså kommunikationen genom två aktiviteter – skrivandet och läsandet – och dessa båda aktiviteter är inte omedelbart knutna till varandra.

Därtill kommer ett annat moment. Skrivandet är inte en enkel sak. Meningar som man har skrivit behöver ofta förbättras. Men i ett visst ögonblick måste den skrivande lämna ifrån sig texten, exempelvis skicka den till tryckeriet och på så vis överlämna den till läsaren. Han förlorar därmed makten över texten och kan inte längre rätta eller förbättra den. Den skrivande är givetvis medveten om sin intention. Men själva texten återger kanske inte utan vidare denna intention. Man gör exempelvis erfarenheten efter det att man har skrivit ett brev till en vän, att denne inte riktigt har förstått brevet. När man sedan återigen läser sitt eget brev måste man medge: mitt brev säger inte riktigt det som jag egentligen ville säga. Som läsare kan jag eventuellt också göra motsatt erfarenhet. Jag läser ett brev från en vän och kommer till resultatet att det skrivna inte är det som min vän egentligen ville säga. Kanske har han glömt några ord eller satt dem på fel ställe. Allt detta visar att det finns en skillnad mellan den skrivandes intentioner och själva texten. När texten en gång är skriven lever den s.a.s. sitt eget liv.

Läsandets betydelse

En skriven text blir levande först genom läsaren, dvs. den meddelar sitt budskap först när den läses. Läsandet är därför en väsentlig del i kommunikationsprocessen. Att läsa en text betyder att väcka den till liv. Varje text har en viss inre struktur som ger den en mening. Men samtidigt kan läsaren – efter personliga omständigheter – ge den olika tolkningar. Man kan illustrera företeelsen med ett ”klassiskt” exempel: På Jefferson-Memorials vägg i Washington D.G. står följande mening: ”Alla människor är skapade lika.” Den kom även att ingå i USA:s författning. President Jefferson menade, när han präglade den, att det amerikanska folket inte var förpliktat att vara underdånigt den engelska kolonialmakten, ty ”alla människor är skapade lika”. Engelsmän står inte över amerikaner. Det kan verka chockerande när man får veta, att Jefferson hade svarta slavar. Det dröjde även länge innan man principiellt erkände jämlikheten mellan svarta och vita. Ytterligare kan tillfogas att katoliker och protestanter i USA inte alltid haft samma chanser. Det var en stor händelse när katoliken J.F. Kennedy blev president. Vidare är det något ganska nytt som fenomen att man blivit medveten om att män och kvinnor särbehandlas. Hur skall alltså en amerikan idag läsa texten i USA:s författning? Jefferson menade därmed: ”Alla vita protestantiska vuxna män är skapade lika.” Dagens läsare torde däremot förstå texten på följande sätt: Alla (vuxna?) människor utan åtskillnad av ras, religion eller kön har samma värdighet och samma rätt.

Exemplet visar att en text alltid är öppen för nya tolkningar. Läsandet är på så sätt en skapande företeelse. Visserligen kan man inte läsa in vad som helst i en text. Den har en inre struktur som sätter gränser för tolkningen. Så kan man exempelvis inte förstå Jeffersons ord som att djur har samma rättigheter som människor. Texten säger inte att alla varelser är lika, utan att alla människor är lika. Själva texten sätter vissa gränser för tolkningen.

Sammanfattningsvis kan man alltså fastslå tre ting: Förr i tiden betonades främst textens författare. Nyare undersöknings- och betraktelsesätt ägnar större uppmärksamhet åt själva texten. Den är resultatet av skrivandet. När detta har skett förlorar författaren makten över texten som nu utlämnas till läsaren. Men vid läsandet har texten förmågan att gång på gång ge impulser till nya infallsvinklar. Dessa lingvistiska perspektiv ger anledning till ytterligare frågor.

3. Hur kan Guds ingivelse vid tillkomsten och läsandet av Bibeln förstås?

För att kunna få frågan besvarad måste vi främst vara medvetna om hur komplex de bibliska böckernas tillkomsthistoria är.

Länge ansåg man att profeterna och apostlarna själva varit de bibliska skrifternas författare. Inspirationens gåva har därför setts som en profetisk karisma. Gud talar till profeten som sedan ger det gudomliga ordet vidare till folket med hänvisningen: ”Så talar Herren.” Israeliterna lyssnade på profeten Jesajas ord och hörde därvid Herrens ord. Likadant tänkte man sig de bibliska skrifternas tillkomst: Gud talar till någon som sedan skriver ned dessa ord.

Detta betraktelsesätt uppmärksammar emellertid inte skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Människorna på Jesajas tid hörde profetens förkunnelse. Idag läser vi boken som härstammar från profeten Jesaja eller tillskrivs honom. Dessutom tolkades ingivelsen som en speciell företeelse med just profeten som modell, vilket resulterar i att man tänker sig att Gud dikterat direkt för författaren. Gud lägger sina egna ord i Jeremias mun (Jer 1:9), han uppfordrar Hesekiel att äta upp bokrullen (Hes 2:83:11). Enligt denna förklaring var den mänskliga författaren emellertid inte längre någon verklig författare.

Därför har man sökt en annan förklaring och utvecklat teorin om en ledsagande inspiration, där Gud såtillvida är författare att han begagnar skrivaren som verktyg och denne behåller sin mänskliga begåvning och egenart. Denna instrumentella teori har blivit en klassisk förklaringsmodell. Såväl Gud (den heliga Anden) som ”hagiografen” (den helige författaren) är ansvarig för hela texten.

Saken blev emellertid mycket mera komplicerad när den historiska forskningen kunde visa hur mångfasetterad de bibliska böckernas tillkomsthistoria har varit. I de flesta fall kan deras tillkomst inte tillskrivas enbart en enda författare, utan många har bidragit till texten i dess föreliggande skick. Vilken av dessa medverkande är då den inspirerade författaren? Många menade att den siste skrivaren, den som gav texten dess slutgiltiga form, skulle vara den inspirerade författaren. Andra menade att alla medverkande var inspirerade. Så talade man om en successiv inspiration. Men även om man anförde en lång rad medverkande skulle man därmed inte kunna göra rättvisa åt de bibliska texternas tillkomst. Ty dessa skrifter bygger på en muntlig trostradition som fanns i GT:s gudsfolk och i den kristna urkyrkan. Bibliska texter har inte tillkommit genom att någon beslöt sig för att skriva i avsikt att väcka församlingens tro. Snarare upptäcker vi i dessa texter hur gemenskapen ger uttryck åt den tro som redan finns och som en eller flera sedan försöker formulera skriftligt för att bevara den för framtiden. I detta betraktelsesätt blir gemenskapen viktigare än författaren eller författarna. Många teologer talar därför idag om en inspiration hos den gemenskap som har frambragt boken.

En sådan social modell för inspiration – en konsekvens av den historisk-kritiska forskningen – är onekligen bättre än den profetiska modellen. Men även den behöver kompletteras.

Dessa olika förklaringar betraktar inspirationen utifrån textens tillkomst. Författaren står då i förgrunden. I ett lingvistiskt perspektiv borde vi däremot säga: Skriften tillkommer ur och skrivs av den kyrkliga gemenskapen och läses i den.

Bibeln och den kyrkliga gemenskapen

Den bibliska texten är först och främst inspirerad på grund av att den har skrivits med den heliga Andens särskilda bistånd. Den heliga Skrift ger uttryck åt den kyrkliga gemenskapens tro. Åt dessa församlingar har skänkts den heliga Anden, varvid den enskilde troende som lem i denna gemenskap har fått olika karismer (1 Kor 12): den apostoliska och profetiska karisman, en karisma för att bevara, utveckla och vidareförmedla förkunnelsens ord i kyrkans tro och liv, men också den särskilda karisman att skriftligt formulera och bearbeta texten. Den inspirerade texten är på så vis resultatet av en lång process i den kyrkliga gemenskapen under Andens ledning och med hjälp av vissa författare.

Den andra väsentliga aktiviteten är läsningen av texten. Utan läsare skulle texten bli ett dött dokument, ett museiföremål. Om en inspirerad text kan man bara tala när det finns läsare som också uppfattar den som sådan. Vi kan göra en enkel jämförelse: Vad gör en tavla, en musikalisk komposition, en film till ett ”mästerverk”? Det beror inte bara på konstnären. Det hänger ihop med att människor tilltalas och på ett utomordentligt sätt stimuleras av ett sådant verk. De får den spontana uppfattningen att de står inför ett mästerverk. Samme konstnär skapar kanske andra verk som av publiken inte erkänns på samma sätt som ”mästerverk” även om konstnären tror sig ha skapat ett verk av liknande rang.

Bibeln har därför också privilegiet att vara inspirerad på grund av att det finns en gemenskap av troende läsare som under den heliga Andens ledning finner sin tros identitet i Bibeln. Den uppfattar alltså Bibeln som inspirerad inte därför att författaren förklarar att hans text skulle vara inspirerad utan därför att själva texten låter gemenskapen uppfatta den som inspirerad. Den har på grund av sin särskilda tillkomst en kvalitet som ger den förmågan att under århundradenas lopp väcka och stimulera läsarnas tro. Samma Ande som varit verksam i den gemenskap som genom författare har frambragt Skriften verkar även i den gemenskap som ger Skriften nytt liv för nya läsare.

Gud i läsandets process

För att förklara inspirationens hemlighet har man ofta sagt att Gud som huvudorsak har anlitat mänskliga författare. Om man anser att denna förklaring är riktig borde man emellertid tilllämpa den också på läsandet av Skriften. Andra vatikankonciliet syftar uppenbart härpå i konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen: ”Gamla och Nya testamentets böcker … hålles på grund av apostolisk tro av kyrkan för heliga och kanoniska … därför att de, upptecknade under den heliga Andens ingivelse har Gud till upphov … Till att författa dessa heliga böcker utvalde Gud människor som han lät begagna sig av sin förmåga och sina anlag, för att de såsom verkliga författare skulle i skriftlig form fixera allt och enbart det som han själv, verksam i och genom dem, ville ha uttryckt” (Dei Verbum nr 13).

Denna utsaga som talar bara om en aktivitet borde onekligen utvidgas även till själva läsandet. Den skulle då kunna formuleras: ”Gamla och Nya testamentets böcker … läses under den heliga Andens ingivelse … Människorna i kyrkans gemenskap som läser den heliga Skriften begagnar sig under Guds ledning av sin egen förmåga och sina egna anlag så att de under Guds bistånd som verkar i dem och genom dem som äkta läsare tolkar dessa skrifter inom kyrkans gemenskap så och enbart så som Gud vill det.”

I en sådan läsande gemenskap får Skriften ständigt nya betydelser, ty Bibeln som text är öppen för ständigt nya insikter. Liksom Jeffersons text har fått en fördjupad innebörd under det amerikanska folkets utveckling så har även den heliga Skrift fått fördjupad betydelse under kyrkans historia. Det som gör något till ett verkligt ”mästerverk” är ju förmågan att göra intryck på människor från helt olika kulturer och tider och att kunna tala till dem. Skriften är ett sådant dokument. Den öppenhet för oerhört rika betydelser som Skriften mer än andra texter tycks ha bekräftar dess särskilda karaktär och låter oss ana Andens verksamhet.(3) Detta skall inte förstås som om Anden skulle ha nedlagt någon bestämd betydelse i texten utöver den mening som de mänskliga författarna har nedlagt i texten, utan varje mänsklig text är öppen för nya betydelser som författaren själv inte åsyftat. Detta gäller i än högre grad för Bibelns mänskligt-gudomliga text.(4)

Samtidigt bör påpekas att en text är läsbar på grund av att den håller sig till vissa strukturer som är gemensamma för skrivaren och läsaren. Samma princip gäller också för Skriften. När Guds Ande har varit verksam vid Skriftens tillkomst måste Anden verka även när texten läses. Enbart en inspirerad gemenskap kan därför också upptäcka en inspirerad texts gränser, dvs. de betydelser som texten tillåter och de som motsäger texten. Erfarenheten och historien erbjuder här vissa kriterier. Skriften har inte bara påverkat ”ortodoxa” grupper. Den har också givit upphov till vilda och abstrusa tolkningar.

Sammanfattningsvis kan därför sägas:

Bibelns gudomliga ingivelse är en mänsklig-gudomlig kvalitet som tillkommer Bibelns text på grund av att den har formats av en inspirerad kyrklig gemenskap (dvs. av GTs gudsfolk och av den urkristna kyrkan) med hjälp av författare och därför har förmågan att ”inspirera” kyrkans gemenskap att finna sin identitet då Skriften läses.

Detta leder oss till den fjärde frågan:

4. Kan en bibeltext som har lösts ur sitt kyrkliga sammanhang – den inspirerade gemenskapen – gälla som Guds röst?

För att kunna förstå frågans innebörd måste ett klargörande tillfogas:

Vilken bibelsyn är inspirerad?

Svaret synes vara enkelt. De skrifter med vilka urkyrkan från början kunde identifiera sig i sin tro och som hon därför officiellt upptog bland Bibelns kanoniska böcker är inspirerade. Om vi förklarar inspirationen så, blir det samtidigt begripligt hur denna identifikationsprocess i vissa fall tog lång tid och – för NT:s del – avslutades först mot slutet av andra århundradet.

Men frågan har ytterligare implikationer. Det finns en benägenhet att anse enbart ”originaltexten” inspirerad. I flera fall, exempelvis i några av GT:s s.k. deuterokanoniska böcker, har vi emellertid inga ”originaltexter” till Skriften. Är Septuaginta, den förkristna grekiska översättningen av GT:s hebreiska text, inspirerad? Den avviker ofta ganska väsentligt från den hebreiska texten. Denna grekiska text blev dessutom urkyrkans heliga Skrift och i Västerlandet ersattes den av Vulgata, den latinska översättningen, som trots sin stora betydelse aldrig ansetts vara inspirerad.

Benägenheten att enbart anse originaltexten som inspirerad hänger ihop med synen på inspirationen som en företeelse som hörde ihop bara med textens avfattning. Annorlunda ter det sig när man ser också läsandet och mottagandet av texten som lika väsentliga för den kommunikationsprocess som omges av inspirationen. Kan man då säga att en hebreisk eller grekisk originaltext som inte förstås har förmågan att ”inspirera” människor, dvs. att göra Gud närvarande för dem? Enbart en text som läses och kan förstås tycks kunna uppfattas som inspirerad. Att säga att exempelvis GT:s hebreiska text för svensktalande troende är den inspirerade texten skulle onekligen ge intryck av en magisk bokdyrkan.

Men i så fall är den svenska texten den inspirerade och ”inspirerande” texten för en svensk-talande kyrka. När man därför i den katolska mässan efter läsningarna säger: ”(Så lyder) Herrens ord”, motsvarar detta den givna tolkningen. Det som har lästs och som anges vara ”Herrens ord” är inte en hebreisk bokrulle utan en svensk bibeltext, i vilken kyrkan inte bara förkunnar utan upptäcker och hör Guds röst.

Det finns emellertid ytterligare en betydelsefull aspekt. Vi har påpekat: Bibelns gudomliga ingivelse är en mänskligt-gudomlig kvalitet som tillkommer Bibelns text på grund av att den har frambragts av en inspirerad kyrklig gemenskap och därför har förmågan att ”inspirera” denna gemenskap så att den finner sin tros identitet då Skriften läses. Kan då också en översättning som inte har sitt upphov i kyrkan utan har gjorts av en neutral bibelkommission och utgivits av staten vara en inspirerad bibeltext? Modern lingvistik och semiotik har lärt oss att även en mycket noggrann översättning aldrig är enbart en översättning. När redan läsandet i viss mån är ett nyskrivande av texten, gäller detta i än högre grad för varje översättning. Kan då en sådan bibeltext tillförsäkra oss att vi däri hör Guds röst?

I enlighet med vår tolkningsmodell kan vi svara: En sådan översättning – såtillvida som den är en texttrogen översättning som har gjorts i medvetande om Bibelns särskilda karaktär – kan vara utmärkt. Den kräver inte bara stor kompetens på flera områden (språk, exegetik, litterär begåvning) utan dessutom en särskild inlevelseförmåga i bibeltextens unika karaktär, eller om vi vill kalla det så, en viss karisma. Men texten har inte frambragts av en inspirerad kyrklig gemenskap. Svårligen kan man därför tala om en inspirerad text i ordets kristna bemärkelse. Detta hindrar givetvis inte, att man även i en sådan text individuellt kan höra Guds röst. Även kyrkan kan recipiera en sådan text – men även tillbakavisa den om den har allvarliga brister. Samtidigt ställer oss en sådan text onekligen inför det verkligt allvarliga problemet, nämligen att Bibeln kan bli sekulariserad.

Bibeln Guds ord eller ett unikt litterärt kulturarv?

Vi har intrycket att Gunnar Hansson med sina enträgna frågor har uppmärksammat just detta problem. En bibeltext eller en bibelöversättning som har lösts ur sitt kyrkliga sammanhang – ett sammanhang som är alldeles väsentligt för bibeltexten – löper oundvikligen risken att så småningom knappast längre uppfattas som Guds ord utan alltmer som ett – visserligen betydande och kanske unikt – men ändå bara mänskligt historiskt eller litterärt kulturarv. Men då hör man faktiskt inte längre Guds röst i Bibeln. En allvarlig tankeställare för alla parter och i synnerhet för alla troende.

En annan risk löper man då man löser upp Skriften i enskilda böcker och skrifter och analyserar dessa uteslutande ur ett litterärt eller textkritiskt perspektiv. Då förlorar dessa skrifter det trossammanhang som kyrkan alltid har hållit fast vid, medveten om att hennes levande trostradition under den heliga Andens ledning står i en grundläggande överensstämmelse med hela Bibeln.

Därmed föregriper vi emellertid den tredje frågan som Gunnar Hansson ställde, nämligen om kyrkans legitimation och auktoritet. Till den borde finnas anledning att återkomma i ett annat sammanhang.

Noter

1. Jfr Lektor E. Petréns reservation i Bibelsyn och bibelbruk s. 153 ff. Jfr även L.M. Dewailly i tidskriften Lumen nr 40 1971 s.15.

2. Två ”klassiska” texter ur NT anförs ofta för Skriftens inspiration: 2 Petr 1:20 f. ”Aldrig kan man tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.” Men dessa verser talar inte om skrivandet av de gudomliga profetiorna. Tyngdpunkten ligger på läsandet av de heliga texterna inte på deras avfattning.

Den enda texten som entydigt tycks kunna anföras för Skriftens inspiration är 2 Tim 3:16: ”Varje bok i Skriften är inspirerad av Gud (theopneustos) och till nytta när man undervisar.” NT 81 anför i en not en annan möjlig översättning? ”Varje skrift som inspirerats av Gud är också av nytta.”

3. Historien om den förlorade sonen i evangeliet – kanske den vackraste liknelsen som Jesus berättade – är så enkel att ett fyraårigt barn kan förstå den och samtidigt så djup att ingen mystiker eller teolog kan uttömma dess innebörd.

4. Vid läsandet kan man på så vis upptäcka en s.k. sensus plenior i Skriften.