Bibeln i kyrkan revisited

Det drar ihop sig till biskopssynod i Rom. Mellan den 5 och 26 oktober samlas biskopar, som representerar alla katolska bis-kopskonferenser i hela världen, kring temat ”Guds ord i kyrkans liv och mission”, och tillsammans med dem 41 tillkallade experter och 38 observatörer. Den ”ordinarie biskopssynoden” har blivit en reguljär institution i den katolska kyrkan och den äger rum vart tredje år. Biskopssynoden är tänkt att fungera som ett rådgivande organ till påven och därmed som ett konkret uttryck för alla katolska biskopars kollegialitet och gemensamma ansvar i kyrkan. Påven deltar i synodens sammanträden som åhörare och summerar i ett ”apostoliskt brev” efteråt vilka konsekvenser av synodens överläggningar som kan formuleras till rekommendationer för hela kyrkan.

Rekordmånga kvinnor

Det brittiska katolska veckomagasinet The Tablet konstaterar i en rubrik att årets bis-kopssynod sätter rekord när det gäller att räkna in kvinnliga deltagare. Sex kvinnor, de flesta teologiprofessorer, deltar som experter och 18 som observatörer, vilket är hälften i denna senare kategori. Experterna fungerar i de mindre diskussionsgrupperna och är rådgivare i till exempel vetenskapliga exegetiska frågor. Varken de eller observatörerna har rösträtt. Den tillkommer bara biskoparna och representanter för manliga ordnar.

En av den katolska kyrkans verkliga veteraner som verkat för bibelbrukets förnyelse inom kyrkan, den förre kardinalen av Milano, Carlo Maria Martini, ger i en artikel i majnumret av den tyska jesuittidskriften Stimmen der Zeit en rad goda råd till höstens bibelsynod, till exempel om vad synoden bör akta sig för, liksom också vad den inte alls behöver diskutera. Slutligen kommer han också fram till en rad frågor som synoden borde fördjupa sig i.

Hans perspektiv utgår från Andra Vatikankonciliet och enkannerligen från konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum (dv), som enligt hans mening innehåller de mest lyckade formuleringarna från hela konciliet. Att sänka sig under denna sublima teologiska nivå vore ett misstag som biskopssynoden borde undvika att begå. Kardinal Martini ger också exempel på formuleringar från konciliet.

”Gud valde i sin godhet och vishet att uppenbara sig själv och att yppa sin viljas hemlighet” (dv 2). Martini visar hur accenten i texten inte ligger på de enskilda uppenbarade sanningarna utan på Gud, som skänkt sig själv åt människorna ”för att inbjuda dem till gemenskap med sig och ta upp dem i denna”. Texten talar om Gud som uppenbarat sig i Kristus ”som är hela uppenbarelsens både medlare och fullhet”. Kardinalen påminner också om det som sägs i dokumentet om traditionen, ”att kyrkan bibehåller i sin lära, i sitt liv och i sin gudstjänst det som traderats från apostlarna och hon för vidare från släkte till släkte allt vad hon själv är och allt vad hon tror på” (dv 8). Utläggningen om läran och läroämbetet är också betydelsefull: ”Läroämbetet står dock inte över Guds ord utan tjänar det” (dv 10). Och ”All kyrklig förkunnelse liksom själva den kristna tron måste få sin näring och sitt rättesnöre från den heliga skrift” (dv 21).

Frågor som inte bör diskuteras

Enligt kardinal Martini finns det frågor som absolut inte bör diskuteras på höstens synod. Till dem hör förhållandet mellan skrift och tradition. Den frågan är väl utredd och bis-koparna bör inte slösa bort något av den dyrbara tid som synoden förfogar över på att åter diskutera den, och han berättar i detta sammanhang mycket initierat hur Andra Vatikankonciliet lyckades nå fram till sina formuleringar om det ämnet i konstitutionen om uppenbarelsen: ”Vid omröstningen den 29 november 1962 tycktes konciliet vara delat i två läger och det var inte få som tvivlade på att det skulle finnas någon möjlighet att ta sig ur den flaskhalsen. Situationen räddades av en personlig intervention av påven Johannes XXIII, som drog tillbaka utkastet från diskussionen och överlämnade uppgiften åt en ny kommission under kardinal Alfredo Ottavianis samt Augustin Beas ordförandeskap. Men det tog lång tid innan konstitutionen slutgiltigt approberades den 18 oktober 1965.” I dokumentet kan man läsa: ”Båda, skriften så väl som traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad” (dv 9).

En annan utagerad fråga rör diskussionen om den historisk-kritiska metoden och metoder överhuvudtaget för att tolka den heliga Skrift. Med skärpa hänvisar Martini, som den vetenskapliga exegetikens företrädare han är, till den påvliga bibelkommissionens arbete med frågan. Han nämner särskilt kommissionens dokument från 1993 med titeln Bibeltolkningen i kyrkan. I andanom hör man uppmaningen till de vördade biskoparna: ”Sätt er ner och läs på!” när han skriver: ”Synoden kan alltså nöja sig med att tillägna sig de viktigaste utsagorna i dessa dokument med den auktoritet som utmärker dem och inte börja några nya metodologiska diskussioner.”

Pastorala frågor

För 2008 års biskopssynod gäller det att ta tag i de pastorala frågor som aktualiserats under de mer än 40 år som gått sedan konciliet approberade Dei Verbum. Nu är frågan vilken roll som Guds ord har fått spela i kyrkans liv: i liturgin och i bönen, i evangelisering och undervisning, i trostolkningen, i teologin och i de troendes liv. Detta är förs-ta delen av temat för synoden. Här är en samvetsrannsakan befogad, säger kardinal Martini: ”Man måste medge att majoriteten av de troende ännu inte nått fram till den förtrogenhet med den heliga Skrift som And-ra Vatikankonciliet önskat.” Konstitutionen om uppenbarelsen uppmanar eftertryckligt alla tillsammans och var och en för sig, ”alla Kristustroende … att genom flitig bibelläsning förvärva ’det som är långt mer värt’ än annat, ’kunskapen om Kristus Jesus’ (Fil 3:8). ’Att inte känna skriften innebär att inte känna Kristus’” (dv 25). Den sista meningen är ett citat från den helige Hieronymus. Påven Benedictus XVI har någon gång påmint om de orden i en av sina ofta förekommande och enträgna uppmaningar att läsa den heliga Skrift och meditera över den.

Konciliet betonar att ”bönen måste gå hand i hand med skriftläsningen så att denna blir ett samtal mellan Gud och männi-skan ty ’honom talar vi till när vi ber och honom hör vi när vi läser de från Gud kommande orden’ (Ambrosius)” (dv 25), säger den förre kardinalen av Milano och tillägger: ”Min pastorala erfarenhet av att i mer än 22 år ha stått i spetsen för ett av de största stiften har gett vid handen hur viktigt det är att anstränga sig på allt upptänkligt sätt och vid varje tillfälle att lära ut hur man ber med den heliga Skrift. Jag är övertygad om att en sådan stävan är viktig och att den bär frukt. Citaten ovan ur konstitutionen om uppenbarelsen skulle kunna vara målsättningen för alla biskopar och i vart fall en viktig faktor i den pastorala planeringen.”

Om den andra delen i synodens tema: Guds ord i kyrkans mission, skriver kardinal Martini något uppgivet att detta är ett mycket större och mer komplext område och att det finns få framgångsrika erfarenheter på detta område. Nyckeln torde ändå ligga i den bibliska uppfostran av Guds folk, i förmågan att be utifrån skriften. Om det målet uppnås då skulle det säkert lyckas att med hjälp av bibeln på ett övertygande sätt också nå dem som står fjärran och de icke-kristna med evangeliet.

Det finns en avsevärd kraft i att biskopar från hela världen samlas, lär känna varandra och får tillfälle att lyssna till varandra. Förhoppningsvis kommer de rekommendationer som man kan förvänta sig utifrån det viktiga temat bli så relevanta och konkreta att de berör människorna i vår tid med de ”glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest” som fyller dem.