Tillbaka till Rom

Vissa saker säger man inte. Andra saker gör man bara inte. Man svär inte i den förhandenvarande kyrkan. Även om det finns goda argument för förändringar, görs de ändå inte av någon outgrundlig anledning. Strukturer och mentaliteter är sega. Vi kan påminna oss långdragna diskussioner om högertrafik, fria radio- och tevekanaler, EU, alkoholmonopolet, statskyrkan, Nato och monarkin. Är det på samma sätt med den svenska statens officiella kontakter med den katolska kyrkan? Är det så att den svenska historiska tveksamheten mot det katols-ka fortfarande kan spela en viss roll på tvärs mot mer förnuftsmässigt grundade överväganden? Framstegen från 1980-talet och därefter vad beträffar de diplomatiska förbindelserna med Heliga stolen fick ju en backlash för en tid sedan i och med att den fasta svenska beskickningen i Rom stängdes.

Även om alla vägar bär till Rom, kan vägen dit ofta vara lång. Den politiska vägen har sin långa och brokiga historia. Den katolska kyrkans frihet på det globala planet manifesteras idag i det folkrättsliga subjektet Heliga stolen, som har sitt säte i Vatikanstaten med påven som statsöverhuvud. Det är en konstruktion med en ganska kort historia. Under 1900-talet har den visat sig fungera förvånansvärt väl i förhållande till sin lilla bemanning. Inte bara för kyrkans väl, utan också för världens väl.

Att den bästa diplomatiska sambandscent-ralen finns vid Heliga stolen i Vatikanen är en allmänt erkänd sanning. Det kontaktnät som den katolska kyrkan har över hela världen underskattas inte av någon diplomatisk expertis. Man kan säga vad man vill om katolska kyrkans praktik och politik, alla erkänner dock att denna diplomati är välinformerad och effektiv. Många menar också att den agerar klokt och att den modigt träder upp till människovärdets försvar överallt där det krävs.

Få poster inom den internationella diplomatin är så åtråvärda som posten som ambassadör vid Heliga stolen, för att inte tala om att bli doyen i denna glansfulla diplomatiska kår. Få diplomatkontakter uppskattas så mycket som nuntier-na (de påvliga diplomaterna). Länge hade även de svenska regeringarna förstått värdet av detta kontaktnät men inte odlat det aktivt och direkt. För ett par decennier sedan insåg den dåvarande regeringen nödvändigheten av att upprätta officiella kontakter via en ambassad. Det fanns inte längre några skäl att avstå från att bli en del av detta synnerligen viktiga nätverkande. Sveriges aktiva deltagande i den globala politiken krävde helt enkelt en sådan manöver. Vi har sedan dess haft en rad utomordentligt skickliga karriärdiplomater verksamma på denna postering.

Det finns möjligen en annan diplomatisk miljö som har en liknande betydelse – dock mer moraliskt omtvistad – nämligen Förenta nationerna. Sverige har alltid haft ett stort engagemang på denna arena med stolta traditioner från Dag Hammarskjölds och Olof Palmes tid. Det är i det närmaste otänkbart att Sverige skulle avstå från att delta med ambassadörer och olika sorters representanter i detta diplomatiska arbete. Gör tankeexperimentet att den svenska regeringen av besparingsskäl skulle sidoackreditera den svenske FN-ambassadören och placera honom eller henne i Stockholm. Vilket ramaskri det skulle bli från höger till vänster.

För några år sedan gjordes något motsvarande då regeringen stängde ambassaden vid Heliga stolen och placerade ambassadören i Stockholm av besparingsskäl. Få förstod innebörden i detta agerande. Frågan är dock om man sparar så mycket pengar. Ironiskt nog lär det vara så att denna ambassad var en av de billigaste i drift. De nuvarande kostnaderna för en ambulerande ambassadör gör förmodligen besparingen försumbar.

Det bör också påpekas att besvikelsen i Vatikanen var tydlig och uttalad. Att en förhållandevis respekterad politisk aktör som Sverige valde att stänga sin fasta beskickning vid Heliga stolen, hur skulle detta tolkas? Vilken politisk markering var detta? Heliga stolen hade av sakliga skäl tidigare flyttat sin nuntiatur från Köpenhamn till Stockholm och på så sätt markerat den svenska katolska kyrkans större betydelse och sin respekt för Sveriges engagemang på den internationella arenan. Tack vare invandringen är den katolska kyrkan i Sverige nu den största i Norden och inne i en expansiv fas; den katolska kyrkan har kommit att spela en allt större roll i det svenska kyrko- och samhällslivet.

Vilka var då de egentliga skälen till denna åtgärd från den svenska regeringens sida, kan man fråga sig? Det är svårt att tro att det skulle vara av strategiska eller taktiska skäl som man avstått från en fast fysisk närvaro vid Heliga stolen. Internet i all ära, men alla vet vi ju vilken stor betydelse konkreta möten har, för att inte tala om deltagande i det vardagliga sociala livet. Knappast kan det heller längre vara frågan om religiösa eller ideologiska skäl. Att torgföra en naiv katolikskräck ger knappast några politiska eller and-ra poäng i vår tid. Men samtidigt kan vi konstatera att kontakterna med och den balanserade uppskattningen av de katolska institutionerna ännu ej är en del av den svenska normaliteten.

Vid besparingar inom stora organisationer betyder förvisso inte alltid förnuftsmässiga överväganden allt. Här kan andra styrkor och svagheter väga minst lika tungt. Ofta kan de stavas pragmatik. Ett läge med sparbeting har sin alldeles egna logik. För att komma överens gäller det att hitta majori-teter. Kanske hade ambassaden vid Heliga stolen helt enkelt inte tillräckligt många intelligenta och välinformerade tjänstemän, politiskt sakkunniga och politiker som kunde försvara den i den interna budgetdiskussionen. Då hjälpte inte sakargumenten. Denna ambassad fick offras mot bättre vetande. Det är inte helt otroligt att det var med denna ringa vishet som politiken styrdes då.

Nu däremot, när budgetunderskott och budgettak inte längre är det största problemet i Regeringskansliet och på Utrikesdepartementet, borde sakargumenten i denna fråga kunna dammas av. Nu när vi åter igen fått en erfaren karriärdiplomat som ambassadör, vore det dags att återupprätta en fast svensk beskickning vid Heliga stolen i Rom. Vi frågar vår utrikesminister: har vi råd att låta bli?