Bibeln i ny tappning

Dialog är ett honnörsord i vår tid av splittring och stridigheter. Dialog med världen är ett program som de etablerade kyrkorna har givit sig själva. För att en sådan dialog ska komma till stånd krävs att man lyssnar till samtalspartnern, att man lär sig hans språk, den betydelse han lägger in i orden. Vi kristna talar om Bibeln. ”De andra” talar också om Bibeln. Menar vi alla samma sak? Det är ovisst. Innan vi ger oss i samspråk med utomstående borde vi därför komma på det klara med hur de läser och värderar vad vi kallar den heliga Skrift. Och detta, så exakt som möjligt. Det rätta måttet heter varken optimism eller pessimism – två slag av illusion. Det rätta måttet heter objektivitet och sanning. Låt oss därför göra ett försök till nykter analys och först notera några fakta.

Allt fler böcker med bibliska motiv

Ett obestridligt fenomen är att allt flera författare skriver böcker med bibliska motiv. Under de senaste åren har vi kunnat läsa fyra romaner av Bo Beskow: Och vattnet stod på jorden (om Noa), Rösten är Jakobs, Isebel och Solmannen (Simson). Vi har tre romaner av Marianne Fredriksson: Evas bok, Kains bok och Noreas saga, och dessutom Anita Gustavssons Lilith, Adams första hustru. Vi har fått två romaner av Kerstin Wikberg: Herodias och Salome. Man kan också nämna Göran Tunströms Ökenbrevet, Sven Delblancs Jerusalems natt, Lars Forssells Axplockerskan eller Den främmande kvinnan och Torgny Lindgrens BatSeba. Utan att förglömma Peter Nilsons Guldspiken – en bok om Jonas, han som rymde från sitt uppdrag i Nineve. Därtill kommer en mängd bibliska inslag i ”vanliga” romaner, dikter och teaterstycken.

Omdömena om denna litterära företeelse är fle¬ra. Låt oss ta två extrema. Å ena sidan möter vi fromma apologeter som ropar viktoria och gärna talar om nyandlighet. Å andra sidan kan vi läsa vissa litteraturkritiker, som i sin ibland lite väl sekteristiska antireligiositet ger uttryck åt sin oro och till och med irritation inför vad en av dem har kallat den nuvarande ”bibelsvängen”. De förras naiva triumfalism och de senares farhågor saknar möjligen grund, ty förekomsten av bibliska motiv är ingen entydig företeelse. Låt oss granska den närmare.

Större frihet i hanteringen av materialet

Under tidens lopp har den heliga Skrift blivit läst på olika sätt. Varje generation av troende har prioriterat en och annan helig författare och fokuserat en och annan aspekt av det kristna budskapet. Vad som är nytt i våra dagar är att Bibeln blir läst och litterärt utnyttjad av författare som inte är bekännande kristna och att dessa författare visar en större frihet än förr i hanteringen av det gamla materialet. En orsak till att de vågar sig på bibliska motiv är måhända den allmänna situationen här i landet. Ju mer överhetskyrkan försvagas, desto mindre behov känner radikala kulturarbetare av att värja sig mot henne. Och ju mer samhället sekulariseras, desto lättare blir det att hålla sig neutral inför kristendomen. En viss avspänning gör sig förnim¬bar inom flera kretsar. Därför dristar man sig att skildra bibliska gestalter.

Därtill kommer att Bibeln, i mångas ögon, inte längre är en helig bok utan en litteratur bland många andra. I all tysthet har den ofarligförklarats. Den betraktas inte längre som en normerande och i viss mån paralyserande urkund. Därför vågar man omtolka den fritt, på samma sätt som man gjort och fortfarande gör med antika myter. Man känner sig fullt tillåten att dikta vidare.

För övrigt får vi aldrig av skönlitterära författare kräva att de ska illustrera Bibeln objektivt. Deras avsikt är en annan. De skapar fritt. De omskapar obehindrat. Men skillnaden mellan de föregående författarna och de nutida är just, som sagts, att de senare ger prov på större djärvhet i hanteringen av det traditionella materialet. De serverar bibliska motiv i ny tappning, ibland så ny att man har svårt att känna igen förlagan. Religionen – om man får tala om religion – har privatiserats.

Läser man till exempel Fredrikssons i och för sig fängslande saga Evas bok, som lånar sitt stoff från Genesis, ser man snart att det rör sig om en feministisk ”motberättelse”. Författarinnan har omdiktat utdrivningen ur lustgården till en flykt från ett omänskligt paradis till en mänsklig tillvaro utanför. Därtill kommer att hennes stundom rätt flummiga reflexioner över synd och skuld låter främmande för Bibelns tankevärld. I en senare bok av henne, Noreas saga, skymtar en stark tilltro till människans förmåga att av egen kraft befria sig från skuld och nå fram till godhet och rättfärdighet – en hybris som också den strider mot människosynen i den heliga Skrift. I ytterligare andra böcker av andra författare är avståndet ännu större, trots likheter i personuppsättning och yttre scenerier.

Tacksam rekvisita

Vad är egentligen en biblisk roman? Räcker det med att ett verk, med eller utan hjälp av ett arkai¬serande språk, föreställer en gammaltestamentlig gestalt eller skildrar en evangelisk scen för att det ska kunna betraktas som bibliskt, dvs. präglat av biblisk anda? Frågorna ventilerades av flera kritiker i BLM 4/1985 under rubriken: Estetiska änglar och fromma socialister.

I ett avseende är förekomsten av böcker med bibliska motiv en modevåg, med allt vad detta innebär av farligheter. Det är exempelvis uppenbart att vissa författare åker snålskjuts. De drar påpassligt nytta av gestalter och berättelser som är laddade i förväg. Ett praktexempel på ett sådant sätt att använda bibliskt bildmaterial som dekoration erbjuder romanen Isebel. Som författare får Beskow gärna kraftigt omtolka de entydiga Konungaböckerna, göra den vidriga drottningen till ett helgon och profeten Elia till ett monstrum. Men när han, i denna och andra romaner, utnyttjar bibelmotiv för att propagera för en platt lyckodyrkan, känns det frånstötande. Diskrepansen mellan två etiska syner faller i ögonen och den obehagliga känslan av att möta en kaja som lyser med lånta fjädrar förstärks ytterligare. Att av Skriften låna ett kraftfullt språkarv för att ge sin egen text en lyftning är alltså igen garanti för att man är religiöst engagerad.

Här inställer sig en sista, allmännare fråga: vad handlar egentligen dessa böcker om? – Tyngdpunkten i det flesta av dem ligger i det rent mänskliga. Kerstin Wikbergs Herodias och Salome är båda en diskret men tydlig plädering för kvinnans rättigheter. Samma tendens gör sig förnimbar i Anita Gustavssons Lilith. När man läser den polemiska och i överkant entydiga romanen kan man sannerligen inte missta sig på författarinnans avsikt, även om hon inte i förordet öppet hade deklarerat: ”Att skildra kvinnokamp på paradisisk nivå är kanske att gå alltför långt tillbaka i tiden. Men jag kunde inte motstå frestelsen när jag av en slump, en söndag på en diktarträff, hörde någon nämna Lilith, Adams första hustru.”

Konstnärligt sett står Lars Forssells kyrkospel Axplockerskan eller Den främmande kvinnan långt högre än Wikbergs och Gustavssons produkter. Men också Forssell har fritt bearbetat det bibliska materialet för att lättare kunna illustrera sitt eget tema. Som framgår av den alternativa titeln handlar hans kyrkospel om främlingskap. Allt i det kretsar kring utlänningsförakt, invandrarensamhet och kamp för överlevnad. Det religiösa motivet i Ruts bok har reducerats till ett i och för sig angeläget men inte desto mindre rent mänskligt motiv. Samma reducering gäller en annan gammaltestamentlig episod: Babeln torn. För såväl Lars Gyllensten som P C Jersild är den inte mer än en användbar bild för kontaktlöshet människor emellan. Det förhåller sig på samma sätt med Peter Nilsons Arken. Denna roman är ovanligt rik och djupsinnig, men den är mer filosofisk än religiös.

Allt som allt – i många nutida verk tjänar Bibeln huvudsakligen som lämplig rekvisita för att åskådliggöra tidlösa konfliker eller moraliska problem i största allmänhet. Den läses inte som en urkund om religiösa realiteter. Därför är det verkligen för tidigt för apologeterna att ropa viktoria. Ytterligare andra tecken, som det återstår att granska, tyder på att modevågen med bibliska motiv ingalunda är liktydig med en religiös re¬nässans, även om den stundom vittnar om ett större intresse för existentiella frågor.