av ANDERS EKENBERG
Att Bibeln alls är av intresse för teologin beror inte minst på den traditionella kristna uppfattningen att den inte bara är en samling mänskliga skrifter utan också inspirerad av Gud och därför sann. Stämmer det, måste studiet av Bibeln vara ”teologins själ”, som påven Leo XIII uttryckte det.
Ett tankeväckande dokument om just Bibelns inspiration och sanningshalt kom från Påvliga bibelkommissionen 2014. Kommissionen är sedan 1971 en exegetisk expertgrupp som biträder Troskongregationen i Rom.
Dokumentet preciserar det som står redan i Dei Verbum från Andra Vatikankonciliet (1962–1965). De båda aspekterna ”inspirerade” och ”sanna” på skrifterna hänger, säger kommissionen, oupplösligt ihop: om Skriften är inspirerad måste det som står i den vara sant. Avsikten med dokumentet är att fördjupa vad detta innebär. Det sker med ledning av ett resonemang som fångar saken med att säga att Bibeln innehåller ”ordet som kommer från Gud och talar om Gud för att världen ska bli räddad” (dokumentets undertitel).
Kommissionen har tidigare (1993) publicerat ett uppmärksammat dokument om olika nutida sätt att tolka och förstå Bibeln. Den nu aktuella texten är en uppföljare till det.
Skrifternas eget vittnesbörd
Det som är nytt i det senaste dokumentet och skiljer det från vanliga sätt att närma sig detta med inspiration och sanningshalt inom teologin är att det tar sin utgångspunkt i vad de enskilda skrifterna och skriftgrupperna i Bibeln själva ger för vittnesbörd. Alltså hur det i olika skrifter kommer till uttryck att de grundar sig på en nära relation till Gud och vilka sanningsanspråk skrifterna själva reser. Ett representativt urval skrifter ur både Gamla och Nya testamentet gås igenom.
Kommissionen utgår som en självklarhet från det som i dag är alldeles självklart: att det finns fel och motsägelser i Bibeln; att inte alla skrifter har de författare som traditionellt uppges; att mycket som står, om man tolkar det bokstavligt, strider mot naturvetenskapligt eller historiskt konstaterad sanning och så vidare. Man noterar att det talas om gudomlig ”inspiration” bara på två ställen i Bibeln (2 Tim 3:16; 2 Pet 1:21). Olika bibelförfattare framställer sin relation till Gud, och därmed anspråket på att tala på hans vägnar, i skiftande grad och på olika sätt.
Man fäster stor vikt vid att Bibeln innehåller många olika litterära genrer som måste läsas och tolkas på olika sätt. Samma sak framhölls också i Dei Verbum och dessförinnan i t.ex. Pius XII:s skrivelse Divino afflante Spiritu, 1943.
”Inspiration” och ”uppenbarelse”
Genomgången av gammal- och nytestamentliga skrifter leder bland annat fram till att man säger att ”inspiration” och ”uppenbarelse” inte kan skiljas åt. Att skrifterna är av Gud inspirerade hänger oskiljaktigt samman med att de förmedlar Guds uppenbarelse om sig själv och om människans räddning. För att få blick för vad detta innebär gäller det att se hur relationen mellan Gud och författare kommer till uttryck i de enskilda skrifterna.
Tanken på inspiration som ett slags gudomligt diktat – en tankemodell som har förekommit – är alltså fjärran. ”Inspirationen” ligger i vad Gud gör genom den mänsklige författaren, som är en verklig författare med alla begränsningar som därtill hör, ofta beroende av tradition. Alla skrifterna visar samtidigt, men på mycket skiftande sätt, att författarna skriver med anspråk på att förmedla sanning om Gud. I de nytestamentliga författarnas fall är det då genomgående fråga om författare som står i en medveten trosrelation till Jesus och därmed till Gud Fadern.
Det sanningsbegrepp kommissionen anser vara relevant att tillämpa på Bibeln är kvalificerat. Skrifterna menar sig förmedla vad Gud vill få sagt, inte om allt möjligt utan om sig själv och om människans väg till räddning. Däremot finns det, menar kommissionen, ingen anledning att hävda att skrifterna skulle förmedla något alltigenom korrekt när det gäller andra ting. Man fäster stor vikt vid intentionen i texterna och hävdar att det är ren feltolkning av dem att läsa dem med en fundamentalistisk föreställning om sant och falskt.
Å andra sidan hävdar man både den gammaltestamentliga och den nytestamentliga historieskrivningens förankring i den verkliga historien, men man lämnar öppet i vad mån alla enskilda uppgifter motsvarar den historiska verkligheten. Det stämmer inte med de föreställningsvärldar som styr skrifterna eller med avsikterna bakom dem att säga att de gör anspråk på att varje detalj i dem är i alla avseenden korrekt.
Ord från Gud – för människans räddning
Kommissionen medger att den syn på Bibeln som blir följden av detta är mera komplicerad än om man säger att Gud i detalj har styrt vad författarna skrev eller att skrifterna är i alla avseenden felfria. Man håller konsekvent fast vid det perspektiv som ligger i dokumentets undertitel: skrifterna förmedlar ett budskap som kommer från Gud och som författarna har varit medvetna om att det kommer från Gud; och skrifterna förmedlar sanningen om Gud och människans väg till räddning på ett sätt som inga andra texter gör. I den meningen är de inspirerade och för inte människor vilse. Men det gäller att ha förstånd på hur man läser dem.
Som dokumentet uttrycker det: ”Eftersom Skriften kommer från Gud, har den gudomliga kvaliteter. Bland dessa är den egenskapen hos Skriften grundläggande att den betygar det som är sant. Men det ska förstås, inte som en summa av exakta informationer om olika sidor av det som är tillgängligt för mänskligt vetande, utan som en uppenbarelse av Gud själv och hans frälsningsplan” (nr 144). Och när det gäller inspirationen: ”[U]tifrån det som Bibeln säger om sig själv är [det] nödvändigt att formulera ett inspirationsbegrepp som är öppnare och mera nyanserat [än vad man brukat göra]. […] Inspirationens nådegåva visar sig vara verksam på olika sätt. Och i alla händelser måste uppmärksamheten framför allt gälla det [i skrifterna] som allra klarast vittnar om Kristus och hans fullkomliga frälsningsbudskap” (nr 143). Läser man skrifterna för att få reda på en massa annat, missar man alltså själva poängen.
Referenser
Att tolka Bibeln i dag: Påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i kyrkan. 2 uppl. Veritas 2020.
Inspiration et vérité de l’Écriture sainte (22 février 2014). Città del Vaticano: Libreria Editrice Vaticana 2014. Se www.vatican.va.
Anders Ekenberg är professor emeritus i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 7/2020, s. 27–28.