av CRISTINA GRENHOLM
Den historisk-kritiska exegetiken ställde den tillämpande teologin inför en stor utmaning i början av 1900-talet. När Bibeln kom att studeras som en historisk urkund snarare än som en uppbygglig bok i ett givet kristet sammanhang, uppstod ett glapp mellan det bibelvetenskapen sade om texterna och det som de troende förväntade sig få höra. Hur skulle avståndet mellan bibeltexternas historiska betydelse och församlingens längtan efter Guds Ord kunna överbryggas? I Sverige kom frågan att besvaras på ett avgörande sätt av professor Anton Fridrichsen (1888–1953). I artikeln ”Realistisk bibelutläggning” (Svensk exegetisk årsbok 1936) formulerar han det pregnant:
Om det förflutna framträder såsom äkta liv, kan den homiletiska meditationen lättare finna den fruktbara förbindelsen mellan historisk urkund och aktuell existens.
Bibelvetenskapen och förkunnelsen
Fridrichsen menade alltså att den predikant som levde sig in i texternas historiska sammanhang kunde upptäcka en förbindelse till människors livsfrågor i samtiden. Ännu på 1980-talet präglades relationen mellan exegetik och förberedelse för predikans uppgift av denna hållning. I präststudenternas obligatoriska kurser i exegetik fick de öva sig i att först beskriva textens historiska innebörd för att i nästa steg kunna finna anknytningspunkter i samtiden för predikan. Studenternas interpretationsschema, mallen för hur tolkningen stegvis skulle utföras, lade grunden för det som Fridrichsen i den nämnda artikeln beskrev som att ”… den vetenskapliga realismen fordrar, att den teologiska utläggningen tolkar Nya testamentet, urkristendomen i hela dess massiva troskraft”.
Detta fick stor betydelse för predikans praktik i Svenska kyrkan. Predikoutkast i Svensk Kyrkotidning följde det etablerade mönstret. En framställning med fokus på predikotextens historiska mening utgjorde prästens förberedelse inför söndagens förkunnelse. Församlingen skulle kunna känna dammet på de torra vägarna i det heliga landet för att sedan ta emot texten om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter.
Mycket har hänt i exegetikens metodutveckling, men det är ändå påfallande att vi ofta, när vi talar om bibelvetenskapens relevans för teologin, kommer direkt in på tillämpningar av de exegetiska resultaten i kyrkolivet i stället för på relationen till en annan del av den vetenskapliga förberedelsen för tillämpningen, nämligen studiet av troslärans innehåll i en av de närmaste akademiska systerdisciplinerna, den systematiska teologin.
Den systematiska teologin och bibeltolkningen
Hur har den systematiska teologin som akademiskt ämne tagit upp frågor om Bibel och bibeltolkning? Där har fokus inte legat på textens innehåll, utan på mer övergripande frågor om bibelsyn. Hur förhåller sig text till tradition? Vem har auktoritet att tolka texterna? Hur relaterar uppenbarelseanspråken till förnuftet? Alltsammans är viktiga teman som studenter har haft anledning att bilda sig en uppfattning om innan de är redo för kyrklig tjänst. Men vilken hjälp ger brottningen med dessa frågor för överbryggningen från de kunskaper som exegetiken ger till bearbetningen av lärofrågorna? Vad blir till exempel den konkreta betydelsen av skillnaderna mellan evangeliernas framställningar av vad Jesus själv visste om sin kallelse och olika utläggningar av försoningsläran?
Hur studenten samtidigt förhåller sig till bibelvetenskapliga och teologiska problem har i hög grad lämnats åt var och en att söka lösningar på. Bibelvetenskapen och den systematiska teologin har sällan mötts utan snarare närmat sig bibeltolkningens område från olika håll. Så har det varit vid de teologiska fakulteterna i Sverige och samma förhållande kännetecknar relationen mellan ämnena internationellt.
Mötesplatser
Mötesplatsen mellan exegetik och systematik som akademiska discipliner intresserade dock exegeten Lars Hartman (1930–2019). Inte minst under tiden som chef för Svenska kyrkans forskningsråd medverkade han till samarbeten över dessa ämnesgränser i Sverige. Under perioden 1992–1998 publicerades fem volymer med titeln Om tolkning. År 2006 tog Lars Hartman initiativ till Vitterhetsakademiens konferens ”När religiösa texter blir besvärliga”, där reflektionen fortsatte i bidrag som kan läsas i akademiens publikation med samma namn.
De akademiska lärare i exegetik och systematik vid svenska lärosäten som hade möjlighet att delta i dessa kollegiala samtal kunde tillsammans utforska utrymmet mellan disciplinerna på ett sätt som endast indirekt kom studenterna till del. Detta förhållande tycks inte ha ändrats. I arbetet med att relatera exegetiska och systematiska forskningsrön till varandra lämnas mycket åt intuitionen och meditationen. Så är det för studenterna och så blir det därför också i kyrkolivet.
För att professionellt bearbeta det tolkningsutrymme som är en väsentlig del av allt teologiskt arbete behövs mer än en linje som går från en punkt till en annan, från systematiken till exegetiken eller vice versa. En linje skapar inget utrymme. Om man däremot tillför en tredje komponent bildas en triangel med en gemensam yta för analys och reflektion.
Kontexten som tredje komponent
Den fruktbara förbindelse mellan historisk urkund och aktuell existens som Fridrichsen pekade på som avgörande för förkunnelsen, har betydelse även för bearbetningen av bibel- och kristendomstolkningens frågor inom akademin. När analys av kontexten utgör en tredje komponent i arbetet blir det mer fullödigt. Både inom bibelvetenskapen och den systematiska teologin spelar kontextuella analyser en viktig roll. Kontexten kan studeras i olika historiska epoker och i skilda geografiska och konfessionella sammanhang. Här finns en gemensam referenspunkt för de akademiska disciplinerna.
Om jag för enkelhetens skull benämner de tre hörnen i den tolkningstriangel jag härmed antytt ”Text”, ”Lära” och ”Kontext” bör inte dessa förstås i någon snäv mening. Jag ska nu belysa dessa kategorier principiellt samtidigt som jag lyfter fram ett konkret exempel, arvsyndsläran.
De många tolkningsmetoderna inom exegetiken ger specifika belysningar av texten. De kan komplettera varandra, men de kan också utgöra varandra uteslutande angreppssätt. Vanligast är kanske att de skapar vissa dissonanser. Sådana har ett särskilt intresse för forskningen, även om det inte är ovanligt att forskaren väljer en skolbildning och utvecklar den i medvetenhet om att andra fördjupar sig i andra metoder.
På 1980-talet började exegeterna läsa Paulus texter på ett nytt sätt som bland annat kom att innebära att läsningen av Romarbrevet lösgjordes från beroendet av Augustinus tolkning, vilken varit av särskild betydelse för evangelisk-luthersk tradition. Förståelsen av synden som ett totalt fördärv, till exempel i läsningen av Romarbrevet 7, problematiserades i relation till tolkningen av Paulus förståelse av sin judiska bakgrund.
Inom den systematiska teologin finns motsvarande metodpluralism och skolbildningar. Den kristna troslärans grundteman återkommer genom seklerna. Viktningen mellan dem kan variera. 1900-talets koncentration på skapelseteologin har ersatts av ett ökat intresse för ecklesiologiska frågor för att återkomma i ny belysning av den rådande klimatkrisen. Samtidigt pågår bearbetningen av klassiska loci, på många sätt oberoende av de dominerande frågorna i samhällsdebatten. Nya iakttagelser görs och äldre tänkare återupptäcks. Även här finns kompletterande och varandra uteslutande alternativ tillsammans med dissonanser.
Inom den systematiska teologin skedde en parallell problematisering av arvsyndsläran. Anna Karin Hammar och Eva-Lotta Grantén har brottats med frågan i Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament (2009) respektive Utanför paradiset: Arvsyndsläran i nutida luthersk teologi och etik (2013). Hammar föredrar att tala om arvsansvar, medan Grantén menar att arvsynden inte tolkas som totalt fördärv, utan som begränsning. Arvsyndens väsen ska heller inte förstås som en skuld inför Gud, utan som ett existentiellt livsvillkor, enligt Grantén.
Den kontextuella dimensionen erbjuder också en mångfald möjligheter: kompletterande, varandra uteslutande och dissonanta. Kontexten kan studeras historiskt eller som aktualitet. Tidslinjerna kan vara längre eller kortare. Medeltid och mellankrigstid samspelar med text och lära på olika sätt. Geografiskt kan sammanhanget studeras antingen i samklang med text och lära eller genom förflyttningar bort från de ursprungliga sammanhangen. Genom olika typer av normkritik kan tidigare osynliggjorda dimensioner framträda. Flera akademiska fält har relevans för att belysa kontexten: historieämnet, psykologin, sociologin för att bara nämna några.
När det gäller arvsyndsläran har alltså Paulus historiska sammanhang beskrivits på ett nytt sätt i bibelvetenskapen, som i sin tur har påverkat hur andra lärokontexter än den augustinsk-lutherska har uppmärksammats. Även den nutida kontexten spelar en roll när det till exempel gäller hur begreppet ”arv” tolkas.
En dynamisk modell
Tillsammans med den fransk-amerikanske exegeten Daniel Patte arbetade jag under ett tiotal år från millennieskiftet med ett internationellt, konfessionsöverskridande och ämnesövergripande seminarium som tillhörde de båda organisationerna Society for Biblical Literature (SBL) och The American Academy of Religion (AAR). Med utgångspunkt i en modell som vi kallade Skriftkritik (Scriptural criticism) använde vi en version av tolkningstriangeln som redskap för ett forskningssamarbete som syftade till en vetenskaplig bearbetning av exegetikens teologiska och den systematiska teologins exegetiska dimensioner i medvetenhet om historisk och kulturell kontext. Samarbetet resulterade i tio volymer om tolkningar av Romarbrevet med bidrag från ett femtiotal forskare.
Skriftkritikens tolkningstriangel speglar det dynamiska skeende som både akademisk och annan intellektuell verksamhet bör präglas av. Det gäller även predikokonsten och normativa kyrkliga ställningstaganden i aktuella frågor. Inget behöver lämnas endast åt meditation eller intuition när exegetik, systematik och tolkningar av kontexten inte bara benämns utan tillåts interagera, samtidigt som respektive områdes integritet bevaras. Jag använder tolkningstriangeln både som analysverktyg och som verktyg för kreativt arbete. En enkel framställning av den finns i min bok Levande teologi (2009).
Tolkningstriangeln ger möjligheter att finna det tilltal som predikan ska vara genom att låta de tre hörnen samspela. Det ger tolkningen en intellektuell legitimitet, en stadig grund att stå på som samtidigt rymmer många möjligheter. Om man analyserar Hammar och Grantén med hjälp av den finner man att de gör nytolkningar för vår tid som relaterar till delvis nya spår genom teologihistorien och landar i samtiden med reflektion som får konkreta konsekvenser för dopteologi och doppraxis. De är inte överens och därmed ger de sina läsare genomarbetade alternativ att ta ställning till.
Främja bildning
Tiden då modeller kan få motsvarande genomslag som den realistiska bibelutläggningen fick är förbi. Men jag tror att varje ansats till systematiskt interdisciplinärt arbete främjar bildning. Bildning handlar om mer än fakta. Genom den nås en djupare förståelse. Bildning utvecklar omdöme och medkänsla. Att se den dynamiska relationen mellan text, lära och kontext är ett viktigt bidrag som akademin behöver dela med sig av. Det har betydelse för kyrkolivet, men också i det vidare offentliga samtalet. Det finns ett intresse för de bibliska texterna och den långa läroutvecklingen. Kanske kan man beskriva detta som en hos många förankrad aning om traditionens relevans för vår tid. Modeller för hur den kristna trons texter och läror kan utgöra en resurs för bearbetningen av brännande frågor i historia och nutid skulle kunna få en större betydelse för det offentliga samtalets innehåll och djup.
Cristina Grenholm är präst och kyrkosekreterare i Svenska kyrkan samt professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.
Ur Signum nr 7/2020, s. 29–32.