Bibliska antihjältar

Vilka intressen och avsikter ligger bakom de i våra dagar allt talrikare skönlitterära böckerna med bibliska motiv? I vissa fall är det klart att författarna utnyttjar bibliska gestalter och berättelser för att illustrera sin egen syn på tillvaron – en syn som ej sällan avviker från Bibelns. I andra fall åter rör det sig tydligen om andra drivkrafter. Man kan måhända gissa sig fram till deras art genom att granska en hittills föga uppmärksammad men inte desto mindre upplysande företeelse: intresset för antihjältar.

Allmän omvärdering

Detta låter kanske som en uttjatad självfallenhet men det är så: vi lever i en omvärderingarnas tid, på alla områden. Av flera orsaker, bland annat tack vare historieskrivningens förnyelse, ändrar vi vår syn på det förflutna. Vi omtolkar kollektiva händelser, till exempel korstågen eller moderna inbördeskrig. Vi omtolkar också enskilda indivi¬der. Historiska gestalter, som i folkens fantasi länge ansetts ha varit fläckfria hjältar avpoletteras och detroniseras. Låt oss ta två kungliga fall. ”Sa Majeste Tres Chretienne” – så betecknades Ludvig den fjortonde. Var han verkligen så kristen som den pompösa titeln antyder? Och drog faktiskt Gustav II Adolf ut i krig framför allt för att rädda den sanna evangeliska läran? I båda fallen är nutida historiker tveksamma.

Omvänt – flera gestalter som av ålder varit illa sedda och fördömts, exempelvis Julianus Apostata, får nu en åtminstone partiell upprättelse inför världens domstol. En sådan revideringsprocess gäller också bibliska gestalter, inte minst inom skönlitteraturen.

Prioritering av antihjältar

En del författare prioriterar bibliska antihjältar. Kain dyker upp i böcker av Bengt Anderberg, Marianne Fredriksson och Lars Gyllensten. Raman är huvudpersonen i Walentin Chorells skådespel med samma namn – ett skådespel om människans maktbegär. Den grymma drottningen Isebel är en centralgestalt i en roman av Bo Beskow, där hon framställs i förmånlig dager. Samma prioritering av ”skummisar” gäller Nya testamentet. På sin tid skrev Pär Lagerkvist om Barabbas. I våra dagar skriver Kerstin Wikberg uppskattande om Herodias och om hennes dotter Salome. Pilatus å sin sida har blivit populär i USA, och Erik Lindegren hade länge drömt om att skriva ett drama om honom. Men den gestalt som för närvarande avgjort vinner första priset i popularitet är Judas Iskariot.

Varje land kommer med sitt bidrag. I Italien dyker förrädaren upp i Diego Fabbris teaterstycke Processo a Gesit samt i Gioseppe Bartos La gloria. I England har specialisten på mordgåtor Dorothy L Sayers skrivit en serie på tolv hörspel som delvis handlar om honom: A Man borr to be King. Från Grekland kommer Niko Kazantzakis roman Den sista frestelsen, i vilken Judas spelar en förgrundsroll. Tyskan Luise Rinser har skrivit Mirlam, en roman som speglar Maria Magdalenas syn på angivaren. Polacken Henry Parnas har skrivit Enligt Judas. En apokryf och gjort honom till en självgod, föraktfull, hatisk och antifeministisk skeptiker – en av de minst sympatiska figurerna i dagens litteratur. Dessutom är Parnas ohederlig – han förfalskar de texter han citerar. I Frankrike kan man nämna bland annat A souffert sous Ponce Pilate av Paul Raynal, Un nomme Judas av Claude-Andre Puget och Pierre Bost, och framför allt Marcel Pagnols Judas – den mest sympatiska bilden av den tragiske lärjungen. Sist men inte minst har vi Jorge Luis Borges. I sitt fjärran Argentina, men oväntat nog i anknytning till Sverige, har han skrivit Tres versiones de Judas, där han har försökt upprätta aposteln och bortförklara att han angav Jesus.

Intresset för Judas är lika stort på svenskt håll som utomlands. På trettiotalet skrev Selma Lagerlöf en berättelse om honom (den ingår i samlingen Höst). Närmare oss, på femtiotalet, har flera för¬fattare skrivit dikter om honom: Karl-Gustaf Hildebrand, Nils Ferlin och Ebba Lindqvist. Judas framträder också, i anknytning till predestinationsproblemet, i Sara Lidmans Regnspiran, i Jan Fridegårds memoarer På oxens horn, samt i Ing-Marie Erikssons roman I Getsemane. Ännu närmare oss i tiden har vi två böcker som kretsar kring honom: Judas Iskariots knutna händer av Per Gunnar Evander och Systrarna av Rita Tornborg.

Det säger sig självt att så olika författare från så olika kulturmiljöer måste lämna oss bilder av förrädaren som i ett och annat avseende skiljer sig från varandra. Ett har de ändå gemensamt: alla ömmar för Judas – något som är tydligast i Lindqvists och Hildebrands dikter. Också samtliga författare, även de två som vågat tala om hans svek och synd (Lagerlöf och Sayers), gör sig till hans advokater. Somliga försöker urskulda honom genom att åberopa förmildrande omständigheter. Han begick ett misstag, ville få Jesus inspärrad av romarna för att skydda honom mot den judiska populasen. Eller han var en besviken zelot (motståndsman), som ansåg att mästaren sprang ockupanternas ärenden genom att förkunna himmelriket och därigenom få befolkningen att glömma sitt politiska slaveri. Andra (Kazantzakis, Pagnol, Evander, Tornborg) friar honom helt. De gör honom till en lydnadens martyr. Han handlade på uppdrag. Han ville inte förråda, men han måste. Ytterligare andra, bland dem Sara Lidman, gör honom till ett offer för en gudomlig predestination: ”Han var född till Judas.” Men alla rehabiliterar honom, på samma sätt som övriga nämnda författare företrädesvis skildrar bibliska ”skummisar” och rentvår dem.

Tänkbara förklaringar

Hur ska det oväntade motivvalet tolkas? En tänkbar orsak är en vitt utbredd misstro mot de etablerade kyrkornas traditionella budskap. Historien har ju skrivits av de segrande. Man ömmar för de besegrade.

Inte nog med att en del författare provokativt väljer antihjältar. Några av dem går ett steg längre och bygger på parallella, ”kätterska” litteraturer: apokryfer och gnostiska skrifter. Så gör exempelvis Marianne Fredriksson i Noreas saga, Anita Gustavsson i Lilith. Adams första hustru och Sven Delblanc i Jerusalems natt.

Varför prioriterar man judiska legender eller låt oss säga Thomasevangeliet? Möjligen därför att dessa avvikande skrifter, som grävdes fram på 40¬och 50-talen, fortfarande har nyhetens behag. De är inte lika söndertröskade som de kanoniska böckerna. Men grunden för det intresse de väcker måste ligga djupare än så: i en radikal privatisering av religionen. I sitt företal till Noreas saga hävdar Fredriksson att dessa skrifter på många sätt ger uttryck åt vår egen tids sökande. Hon tillfogar: ”Gnostikerna formulerade vad Huxley nästan 2000 år senare skulle kalla den perenna filosofin. De hävdade den enskilda människans väg till kunskap – utanför kyrkor och dogmer. Gnosis innebär intuitiv kunskap om det egna jaget – det ursprungliga självet – som ses som identiskt med Gud. Detta innebar naturligtvis att gnostikerna kom i skarp motsatsställning till judendomen/kristendomens lära om den enda guden, skaparguden, som i de gnostiska skrifterna kallas Demiurgen eller, som i romanen, Yaltabaoth.” I detta perspektiv blir de kanoniska böckerna värdelösa. Den välvilliga uppmärksamhet som riktas mot de gnostiska skrifterna måste till sist bottna i en misstro, inte bara mot kyrkornas budskap utan också mot de kanoniska böckernas vittnesbörd. Om det är så, har vi hamnat i en situation som är verkligt allvarlig, ty de nutida skönlitterära verken blir lästa av en mängd perso¬ner som, får man förmoda, i det långa loppet blir påverkade av dem.

De ovanstående iakttagelserna är kanske inte så uppmuntrande. Men de kan hjälpa oss att realistiskt se på den värld i vilken vi lever och verkar.