Österländska kyrkor i en föränderlig miljö

På flera håll i den äldsta delen av kristenheten kring östra delen av Medelhavet och kring Röda havet visar en rad omständigheter att en kyrkofientlig miljö allt¬mer präglar vardagen. Många kristna faller offer när krig, hungersnöd, ett mer eller mindre nyvaknat poli¬tiskt eller religiöst medvetande tränger sig på utifrån och stör sådana strukturer som sedan äldsta tider bär upp och präglar kyrkorna exempelvis i de länder som nu kallas Turkiet, Libanon, Iran, Irak, Egypten, Etio¬pien, vart och ett med sin speciella politiska och krist¬na historia. I Grekland verkar den nuvarande spän¬ningen mellan kyrka-stat kunna vara förstadiet till en veritabel kulturkamp. Vi skall i Signum återkomma till detta vid senare tillfälle.
Turkiet
I Turkiet hotas den kristna minoriteten av islamsk fun¬damentalism. Redan för 60 år sedan när Ataturk med omfattande reformer ville bygga upp en modern stat fanns starka krafter som framförde krav på en islamsk enhetsstat. Sådana rörelser har alltid funnits och av och till har de växt sig allt starkare. Ett konkret nutida exempel härpå är att antalet elever i koranskolorna på senare år ökat mycket markant. 1961 fanns 4 200 ele¬ver i 19 skolor och 1985 fick 229 000 blivande ima¬mer undervisning i 716 skolor.

Diskriminering genom byråkrati
För de kristna i Turkiet märks den islamska vågen allt tydligare. Nu måste även kristna barn delta i islamsk religionsundervisning. Så har aldrig tidigare varit fal¬let. Visserligen har undervisningsministeriet inget be¬slut att falla tillbaka på som kräver detta men om ett kristet barn uteblir från Shuchada innebär detta att det även utestängs från annan undervisning. Koranun¬dervisningen budgeteras allt större summor av offent¬liga medel. Antalet kristna var för tjugo år sedan 206 800, i huvudsak armenier, greker och assyrier. Idag ungefär hälften. I ett land som Turkiet – medlem av Europarådet – försiggår knappast någon öppen diskriminering av de kristna med personliga trakasse¬rier. Det är emellertid känt att de mänskliga rättighe¬terna kränks. Amnesty International beskriver fall av tortyr i sin årsrapport för 1986. Men religionsfriheten kringskärs främst av byråkratin. Den amerikanske pat¬riarken Shnork Kalustian beskriver hur man för några år sedan utan större svårighet kunde utse kyrkliga för¬troendemän från Istanbul. Nu har antalet armenier i staden sjunkit så att detta inte längre var möjligt. Åter¬stod att utvidga valkretsen till att omfatta övriga lan¬det. Men här satte myndigheterna in motåtgärder, så¬dana att detta inte lät sig göras. Ett effektivt sätt att utarma armeniernas kyrkliga liv.

De grekiska kristna har bedrivit sin egen skolundervis¬ning. Enligt turkisk lag måste det vid sidan av en kri¬sten rektor för en skola finnas muslimsk ”vikarie”. Trots ivriga påstötningar nomineras numera inga såda¬na. Posten blir vakant och skolorna kan inte hållas igång. Barn kan förbjudas att gå i en kristen skola om de bor nära en statlig. Det går inte heller att byta från en statlig till en kristen skola. Många kristna familjer med barn i skolåldern emigrerar från Turkiet.
Även inom andra områden där man driver kristna in¬situationer har nya restriktioner gjort det omöjligt att fortsätta. Det armeniskt-ortodoxa sjukhuset i Istanbul har fått vidkännas ett förbud som gör det omöjligt att förvärva eller sälja egendom. Om armenier i USA samlar in pengar för sjukhusets räkning och skickar dessa till Turkiet beskattas sådana gåvor av staten.
Kyrkor som inte någon enskild präst har ansvar för konfiskeras. Utan vidare revs en armenisk kyrka som var olämpligt placerad när en ny stadsplan utarbetades för att en bro skulle kunna byggas över Bosporen. Ingen ersättning betalades ut och inget byggnadstill¬stånd för någon ny kyrka har heller beviljats. Även en grekisk-ortodox kyrka har jämnats med marken.
Den armenisk-apostoliska kyrkan är för-kaledonisk och således tillhörande den monofysitiska genren av de österländska kyrkorna och räknar ca 1,5 miljoner ar¬menier i främre orienten, Sovjetunionen, Balkan och övriga världsdelar, utvandrare i olika generationer. Den biskop som är överhuvud för det ”Centraleuro¬peiska armeniska stiftet” som även omfattar Sverige, säger att de turkiska myndigheterna i sin assimilerings¬iver inte drar sig för att beteckna en person som har ett namn som låter turkiskt som turk även om det är en kristen.
I Istanbul och Smyrna finns katolska kyrkor av latinsk rit liksom i Ankara där den italienska ambassaden till¬handahåller kyrka. Mässan måste förrättas på latin (ej på turkiska). Även i Efesos finns ett katolskt kapell.
Libanon
Den maronitiska kyrkan i Libanon är unierad med den katolska. Patriarken för denna kyrka har nyligen besökt Wien och har där uttalat sig vid en presskonfe¬rens om sitt plågade land. Kriget pågår där sedan tolv år. 120 000 döda och en miljon flyktingar och entotal ekonomisk katastrof har drabbat alla libaneser oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.
Religionsfrihet för freden
Patriarken Nasrallah Sefeir menar att den enda möjli¬ga vägen för hans land är en författningsreform där alla medborgare har samma möjlighet och rättighet att utöva sin religion. Han avvisar bestämt de muslimska fundamentalisternas krav på en religiös stat. ”Endast i en dialog där alla libaneser oavsett religiös eller etnisk bakgrund kan komma till tals kan ett fredligt klimat skapas.”
Iran
Ett tärande krig sedan sju år tillbaka, livsmedelsbrist, skyhög inflation, ett rättssystem som utdömt 5 000 dödsdomar på fem år (Amnesty Internationals rap¬port) är några villkor som gäller för Iran.

Statsreligionen islam omfattas av 90 procent av be¬folkningen. Enligt författningen från 1979 har religiö¬sa minoriteter lika rättigheter såframt de inte inkräk¬tar på det muslimska samfundet. Det är alltså tillåtet att hålla gudstjänst och meddela religionsundervisning men inte att missionera. De kristna i Iran uppgår till cirka 200 000 i en befolkning på 48 miljoner. Andra minoriteter är judar, 50 000, och zoroaister, 20 000.
En principiell tryckfrihet medger att man får publice¬ra religiös litteratur, men som i vissa andra totalitära stater stupar sådana företag ofta på hård ransonering av papper och att tryckeriproduktionen störs.
Efter revolutionen förstatligades en del av de icke¬muslimska skolorna, främst de katolska och protestan¬tiska. Alla fick dessutom muslimska rektorer. Läropla¬nerna anpassades till muslimsk tradition även beträf¬fande religionsundervisningen. Man angav till exem¬pel riktlinjer för den armenisk-ortodoxa kyrkan som innebär en till sitt omfång reducerad religionsundervis¬ning som behandlar kristendomen utifrån islamsk konception. Den egentliga trosundervisningen måste ske utanför skolans ram. Andra institutioner har fått arbeta vidare om regimen inte haft något direkt intres¬se av att ta över och förutsatt att man endast bedriver verksamhet inom de egna leden.
Många icke-muslimer har emigrerat. 20 000 judar lämnade landet 1978-1979 och de kristna har redu¬cerats med en tredjedel under en tioårsperiod.
Den största kyrkan är den ortodox-armeniska med 120 000 medlemmar, de flesta i Teheran. Den är inte monofysitisk men gick likväl sin egen väg efter Kalce¬don. Nestorianerna anses mest utsatta av alla kristna. De räknas till österns assyriska kyrka och har en biskop i Iran. Patriarken finns i USA. Även de kyrkor som är unierade med Rom har det svårt. Det gäller 3 000 katolska armenier och 12 000 kaldeer vilka är uniera¬de nestorianer samt 3 000 latinska katoliker. Alla des¬sa finns i huvudsak i de större städerna.

Inkulturation i muslimsk miljö
De relativt små kyrkor och församlingar som finns i Iran löper stor risk att i en kompakt muslimsk miljö förlora sin identitet och sammanhållning. Deras ledare är också hårt ansatta och många kristna präster har dömts till långvariga fängelsestraff. De med Rom unierade östkyrkliga gemenskaperna har problem med sin inkulturation, att hävda sin egenart och samtidigt rota sig och växa i den givna miljön. Andra vatikan¬konciliets liturgireform gav anledning till kontrover¬ser. Det folkspråk som skulle användas i liturgin blev inte accepterat av många unga och att ta till persiska uppfattades av framför allt den äldre generationen som att tala sin arvfiendes språk med Gud.
Den romerskkatolska gemenskapen hade 1977 om¬kring 40 000 medlemmar, och var huvudsakligen in¬riktad på utbildning och socialt arbete. Det fanns ett avsevärt antal armeniska och persiska konvertiter. Idag har de flesta lämnat Iran. Man beräknar nu 18 000. En del har anslutit sig till olika motståndsrö¬relser. Denna kyrka brännmärktes som västlig, dess institutioner förstatligades och många präster häkta¬des för att sedan landsförvisas. Utvisningar har i olika omgångar drabbat kristna från olika kyrkor som varit beroende av utländska personella resurser. 1980 utvi¬sades alla reformerta och åtskilliga anglikanska och katolska präster. 1985 förekom nya utvisningar trots påven Johannes Paulus försök att intervenera genom att påpeka att katolska kyrkan i Iran var beroende av utländska medarbetare. Det blev allt kärvare med ar¬bets- och uppehållstillstånd. I mars i år fick personer som varit i kyrkans tjänst i 30 år packa ihop och lämna landet. Nu finns bara cirka tio katolska präster verk¬samma i Iran (därav sitter en i fängelse), och ungefär tjugo i de östkyrkliga katolska församlingarna. Utlän¬ningar måste räkna med att få sitt uppehållstillstånd indraget. Att bedriva mission i egentlig mening är omöjligt. Vatikanen markerade till att börja med sitt missnöje genom att frysa de diplomatiska förbindel¬serna till ett minimum men 1981 krediterades åter en iransk diplomat vid den Heliga stolen och pronun¬tiaturen i Teheran besattes åter liksom att det enda latinska stiftet Isphan fick en apostolisk administratör.
De flesta kristna inser nu att gettosituationen måste uthärdas. För närvarande förekommer så vitt man vet inga offentliga trakasserier men man ser heller inga nya öppningar. Kriget fortsätter och några politiska förändringar kan inte skönjas.

Irak
Dagens Irak, tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris, har inga naturliga gränser utan är resultatet av engelsk och fransk kolonialpolitik. Där trängs många folkslag: araber, kurder, turkar, armenier av olika religioner och konfessioner.
Det statsbärande Baathpartiet kom till makten 1958. På grund av goda inkomster från oljefälten lyckades man länge driva en utvecklingspolitik som lett till eko¬nomisk tillväxt och en viss politisk enhet. Men kriget med Iran kräver idag landets yttersta resurser både personellt och ekonomiskt.
Dialog eller getto?
95 procent av befolkningen är muslimer, omkring hälften shiiter. Författningen från 1970 tar hänsyn till de kristna som utgör en minoritet på omkring 500 000. Historiskt härstammar vissa församlingar från apostolisk tid. Den första missionen tillskrivs aposteln Thomas. Mesopotamien blev islamskt land 637 och de kristna i dessa trakter har av hävd räknats som sekunda medborgare med en påtvingad isolering i vilken de odlat sin egen kultur, sina egna seder, liturgi¬ska riter och sina egna språk: arameiska, kurdiska, gammalpersiska osv.
Två tredjedelar av de kristna tillhör den katolska kyr¬kans gemenskap men är likväl uppspaltade i olika kyr¬kor. Den största är den kaldeiska på 300 000 och därtill kommer syrisk-katolska, armenisk-katolska, grekisk-katolska. De östliga kyrkorna företräds av as¬syrier, jakobiter, våra syrianer, armenier och kopter.
Inte heller i Irak har Andra vatikankonciliet nyorien¬tering satt några märkbara spår i de olika katolska kyrkorna. Vid det senaste ad-liminabesöket i Rom framförde de närvarande biskoparna farhågor för att förändringar i kyrkorätt, liturgi, undervisning skulle störa de ekumeniska relationerna till övriga kristna som – även om man inte lyckats enas om datum för påskfirande – likväl i många praktiska frågor fungerar bra.

Islamsk enhetsstat?
”Religionen tillhör Gud, staten är till för alla”, är den officiella religionspolitiken här. Alla skolor har för¬statligats, muslimska som kristna. Censuren för reli¬giös litteratur är sträng. De kristna fruktar nu att lan¬det kommer att genomgå en utveckling liknande den i. Iran.

Med kriget följer spänningar som kan leda till att små gnistor tänder stora bränder. Minoriteterna kan lätt bli syndabockar. Under julfirandet 1985 och på långfre¬dagen 1986 mördades två präster utanför sina kyrkor utan att några rättsliga åtgärder vidtogs trots att enty¬diga bevis förelåg.
De kristna i Irak lever isolerade sedan generationer utan inriktning på dialog med en främmande omvärld. Vissa stänger in sig mer. Vissa flyr. Sedan 1979 har 25 000 kristna emigrerat till USA.

Egypten
Efter en tid av relativt lugn har i vår oroligheterna mellan kristna och muslimer utbrutit på sina håll i Egypten. Den koptiska ortodoxa kyrkan som utgör en relativt stor minoritet med 15 procent av Egyptens nära 60 miljoner invånare räknar sin historia från apos¬teln Markus dagar. Tillsammans med syrisk-ortodoxa kyrkan och armenisk-apostoliska kyrkan utgör dessa de ”för-kalcedoniska” kyrkorna. Eftersom dessa vid kyrkomötet i Kalcedon 451 på en avgörande läro¬punkt tog avstånd från övriga, nämligen i frågan om Kristi båda naturer. Man anslöt sig till dem som beto¬nade Kristi gudomliga natur på bekostnad av hans mänskliga. Dessa kristna kallades därefter monofysi¬ter. Hit räknas också den etiopiska ortodoxa kyrkan som sedan 1958 är autokefal men nära lierad med den koptiska ortodoxa kyrkan. Sitt namn bär kyrkan efter sitt liturgiska språk, koptiskan, som är en forntida va¬riant av egyptiska. Det används än idag jämsides med arabiskan.

Klostren är den koptiska kyrkans gåva till kristenhe¬ten. Antonius som levde omkring 250 efter Kristus och Pakomius några årtionden senare står som munk¬väsendets respektive klosterväsendets grundare i kris¬tenheten. Under de senaste 30–40 åren har klostren fått en renässans i Egypten. Åtskilliga människor med intellektuella yrken har sökt sig till klostren som i sin tur öppnat sig och informerat allmänheten om klosterlivet och även en socialt inriktad verksamhet före¬kommer. Ett aktivt kvinnligt kloster till exempel arbe¬tar i Kairo bland ”sophögsmänniskorna” i storstads¬slummen.
I mitten av mars förekom oroligheter i Kafr el Sheich, en stad vid Nildeltat. Enligt den egyptiska tidningen Al Wafd greps 72 personer av polisen efter gatustri¬der. I Beni Suef tog ordningspolisen till både tårgas och vapen för att undsätta biskop loci som utsatts för attentat. 51 personer häktades. Denna våldsvåg som riktades mot de koptiska kristna kulminerade i sam¬band med parlamentsvalet. Både statsminister Sidki och president Mubarak uttalade sig mot den religiösa fanatism som spelar med medel som kan äventyra den nationella enheten. Den islamska revolutionen i Iran har påverkat förhållandena mellan kristna och musli¬mer i Egypten. Att vara kristen innebär numera att man tillhör en ”utländsk minoritet”.

Etiopien
I Etiopien pågår en kamp mot de kristna om än med en annan ideologisk bakgrund och under andra ekono¬miska och kulturella betingelser. Enligt senaste till¬gängliga folkräkningen uppgår landets befolkning till 42 miljoner. Av dessa är ungefär 50 procent kristna, 40 procent muslimer och 10 procent tillhör olika stamreligioner. Merparten av de kristna är etiopiskor¬todoxa. Den etiopiska kyrkan var historiskt nära lierad med kejsardömet. Efter militärkuppen 1974 och kej¬sar Haile Selassies fall förändrades kyrkans ställning radikalt.

Marxistiska randvillkor
I februari 1976 avsatte militärjuntan Abuna Tewoflos som överhuvud för kyrkan och i hans ställe utnämndes prästen Makulu Wolde Mariam, under namnet Abuna Tekle Haimanot till att bekläda det högsta ämbetet. Men bakom kulisserna fanns då en marxistisk politiker Abebaw Yisaw med makt att avsätta biskopar. Enligt den i exil levande ärkebiskopen Matias har detta skett med tio biskopar under en tioårsperiod. Utifrån sett verkar förhållandena mellan kyrka och stat avspända. Kyrkliga dignitärer presiderar tillsammans med stats¬chefen Mengistu vid nationella högtidligheter. Regi¬men i Etiopien anses vara den mest moskvatrogna i Afrika. Torkkatastrofens storskaliga folkomflyttnings¬program styrdes utan tvekan av ideologiska motiv. Re¬gimen avsåg härmed att bättre kunna kontrollera de människor som ryckts upp ur sitt sociala och religiösa sammanhang och genom att omplacera dem efter nya sociala mönster skapa ett samhälle av marxistisk mo¬dell.
Det hemliga dokumentet ”Yekatit 66” (Signum 1982 s 250) som råkade bli offentligt, avslöjar på ett flagrant sätt regimens egentliga inställning till de kristna. Här anvisas partifunktionärer att ”stänga kyrkor och att fängsla de kristna”, men endast på det lokala planet så att regimen som sådan inte kan beskyllas för att vara religionsfientlig. Den kyrka som blivit utsatt för mest systematisk förföljelse är Mekane-Jesus kyrkan, en evangelisk kyrka som varit hemvist för missionärer bland annat från Sverige. Generalsekreteraren Gudina Tumsa kidnappades på öppen gata för flera år sedan och om hans öde har ännu inget offentliggjorts. Det finns omkring 200 000 katoliker i landet och för när¬varande cirka 500 präster. Ett större antal utländska präster har utvisats.

Kyrkorna i alla dessa länder har en lång historia och det gäller i synnerhet de så kallade österländska kyr¬korna som redan före mitten av 400-talet skilt sig från den grekiska och romerska huvudriktningen. Dessa kyrkor kom att leva under islamskt välde. Därvid utvecklades ett slags konfessionsnationer. Dessa var självstyrande i civilrättsligt hänseende. Den religiösa ledaren var också politiskt överhuvud. För de orto¬doxa kyrkorna i Orienten spelade patriarken i Kon¬stantinopel denna roll. Dessa kyrkor drabbades av svå¬ra förföljelser, särskilt sedan det ottomanska imperiet ersatts av turkisk nationalism. Idag håller miljön återi¬gen på att förändras för de orientaliska kyrkorna på många håll. Vilka konsekvenser det kommer att få denna gång är omöjligt att sia om.