En fråga om liv och död

Debatten om själens odödlighet har i hög grad kommit att röra sig om bibliska argument. När man har uttalat sin skepsis mot tanken på indivi¬dens överlevande efter döden, har man mer eller mindre medvetet anknutit till den 1900-talspro¬testantiska uppfattningen att odödlighetstron är ”obiblisk”, eftersom människan i gammaltesta¬mentligt/judiskt perspektiv utgör en odelbar en¬het av kropp och själ. I debatten har man även tagit för givet att odödlighetstanken är ett bibel¬främmande inslag i den kristna tron, övertaget från platonsk tankevärld. Gentemot detta har bland andra pater Herman Seiler, professor Ha¬rald Riesenfeld och broder Caesarius Cavallin kommit med väsentliga korrektiv (Signum nr 2). Man kan bara hoppas på att detta uppmärksam¬mas och ger möjlighet till klarare insikter om hur den bibliska traditionen om döden och evigheten är utformad.

Men den bibliska frågan är bara en sida av proble¬met. Förhållandet mellan kropp och själ är en filosofisk fråga, som delvis är av empirisk art. Det finns en mänsklig erfarenhet av liv och död, som inte enbart hör till bibelteologernas värld utan är något gemensamt för troende och icke-troende. Att begränsa frågan om människans psykofysiska struktur och hennes livsmål till problemet vad som egentligen står i olika bibeltexter innebär en försnävning som är på en gång främmande för nutida tänkande och för katolsk tradition. I sek¬lets början med dess materialistiska psykologi och förnekande av en själssubstans överhuvud, var det förklarligt om man på protestantiskt håll tog sin tillflykt till bibelordet. Vetenskapen fick säga vad den ville, man hade ändå Guds ord att hålla sig till. I dag är läget helt annorlunda, och tiden är mogen att ta upp frågan om människans väsen och mål i ett teologiskt perspektiv. Där har den katolska kyrkan ett ansvar genom sin rikare tradi¬tion och större öppenhet mot de filosofiska grundproblemen.

Det är uppenbart att människor i dagens Sverige sällan går till Bibeln för att få upplysning om ting¬en och människans natur. Det finns tvärtom ett motstånd mot ett sådant slag av auktoritetstro, ofta med större ellr mindre rätt exemplifierat med namnen Galilei och Darwin.

Intellektuell schizofreni

Det finns ett tydligt medvetande, också bland kristna och teologer, att Bibeln världsbild inte är vår, och att det bibliska budskapet inte kan för¬medlas till oss utan att översättas till vår tids kate¬gorier. Man behöver inte vara förespråkare för något avmytologiseringsprogram för att inse det¬ta. Problemet är att dialogen mellan teologer, fi¬losofer och naturvetare är svår att få igång och alltför lätt tystnar. Till vardags fungerar det allt¬för lätt att man vistas var och en inom sitt revir utan kontakt med andra slag av samtalspartner. För kristna människor resulterar detta inte sällan i en intellektuell schizofreni, då man i kyrkoge¬menskapen och utanför den rör sig i två skilda sätt att se på världen. Att överbrygga den klyftan är en pastoral uppgift som inte är mindre idag än förr.

Detta rör till en stor del den materiella världen. Vi räknar med en världsrymd, fylld av galaxer, trots att Bibeln inte känner till något sådant. Vi räknar med årmiljoner av liv som utspelats före människans tillkomst, fastän detta är lika främ¬mande för den bibliska föreställningsvärlden. Bara en minoritet av protestantiska fundamenta¬lister skulle bestrida detta. Från sådana insikter kan inte heller det mänskliga själslivet undantas. Självklart kan vi inte just på detta område låtsas som om ingen mänsklig erfarenhet skulle ha till¬kommit sedan Bibelns tid. När den tidiga kyrkans teologer hämtade tankar från Platon, Aristoteles eller stoicismen, visade det hur man tog livsprob¬lemen på allvar och orienterade sig i den samtida tankevärlden. Detsamma gjorde som bekant de medeltida skolastikerna och har följts av många katolska teologer i senare tid. Det är inte utan skäl som filosofistudiet är så väsentligt i katolsk prästutbildning. Detta kyrkans intellektuella arv innebär en fortsatt förpliktelse att ta aktiv del i tidens tänkande och erfarenheter.

Vi befinner oss i en tid, då livsfrågorna delvis har fått andra dimensioner. Under de senaste årtion¬dena kan vi se en tydlig intresseförskjutning från sanningsfrågan till den existentiella upplevelsen. Hur människan upplever världen blir viktigare än frågorna om vad vi i grunden vet om vår värld. I en tid då naturvetenskapen blir alltmera speciali¬serad och svårtillgänglig för lekmännen, har den allmänna debatten hellre sysslat med de åtmin¬stone på ytan begripligare samhällsfrågorna. Hur människan och samhället fungerar bäst har blivit en viktigare fråga än hur vår tillvaro i grunden är beskaffad.

På katolskt håll har man till viss del ryckts med av denna tendens, en känsla av att tidens politiska och sociala problem är så trängande, att vi inte har tid att sysselsätta oss med de filosofiska grundfrågorna. Detta kan på sikt leda till en intel¬lektuell och filosofisk utarmning. Man kan ibland också skönja en omedveten dragning mot prote¬stantiskt tänkande, som härrör ur en kombination av det nya bibelintresset med de många impulser¬na från samtida protestantisk teologi. En naiv bi¬beltro och en brist på intresse för filosofiska frå¬geställningar står ibland på lur, inte bland teolo¬gerna men ibland på lekmannanivå.

Forskning i gränsområden

Nu är en sådan utveckling sällsynt olycklig i vår tid. Idag finns en pågående naturvetenskaplig forskning, där man alltmera når gränsområdena till filosofins och religionens värld. Materien har sedan länge setts upplöst i partiklar, som själva tycks sakna materialitet. I detta sammanhang möter man gång på gång frågor som rör medve¬tandets natur. År det så, att det som vi kallar för mänskligt medvetande och själsliv inte bara är en tillfällighet – som en materialist skulle säga – utan också tillhör grundstrukturen i kosmos? Det är en utmaning mot kyrkan, lika stor som någon¬sin aristotelismen under medeltiden, och den väcker frågor av liknande art. Finns det en indivi¬duell odödlighet, eller är vi alla delar av ett kos¬miskt medvetande? Sådana frågor kan människor reflektera över idag, också på en mycket populär nivå. Tidens stora intresse för reinkarnationsläror är ett exempel på detta.

Det är väsentligt att man på katolskt håll vågar ge sig i kast med dessa utomordentligt svåra frågor som fordrar stort kunnande och intellekt. Sådant sker också redan på många håll. Som bekant hör det till katolsk grundsyn, att tron inte kan säga emot sanningen, och att därför sanningen skall sökas i alla lägen. Den auktoritet som Bibeln har får inte leda till ett dubbelt sanningsbegrepp.

Detta innebär då också att begreppet ”själens odödlighet” måste kvalificeras mycket mera än vad som har skett inom den svenska debatten. För det första: vad är ”själen”? Vad är det som vi bär med oss i evigheten: en personlighetskärna eller något mera (personlighetsdrag, minnen, önskningar)? I vilken utsträckning är sådant bun¬det till kroppens funktioner? Och hur skall be¬greppet ”kroppens uppståndelse” förstås i ett nu¬tida kosmologiskt perspektiv? För det andra: vad är ”odödlighet”? Naturligtvis har den på visst sått rätt, som hävdar att Gud ensam är odödlig. All annan odödlighet inom skapelsen kommer från honom och är avhängig av honom. Men männi¬skans odödlighet är inte av samma slag som Guds. Tron på den innebär därför inte att männi¬skan på ett själviskt eller övermodigt sätt placerar sig i paritet med Gud, utan tvärtom att det enbart är i Gud som hon finner sitt verkliga mål.

Slutligen skulle det vara av värde för debatten om man gjorde klart att den filosofiska och den reli¬giösa frågan inte riktigt är densamma. Man kan diskutera frågan om kropp och medvetande på rent empirisk eller filosofisk grundval utan att behöva föra in frågan om Gud överhuvudtaget. Trons perspektiv är något annat: förtröstan på att man vilar i Guds hand, och att vårt yttersta mål och vår fullbordan är att vara hos Gud. Detta eviga liv med Gud kan börja redan här i livet, som så ofta sägs i Johannesevangeliet. Men detta evig¬hetsliv i nuet utesluter inte odödligheten utan tvärtom förutsätter den. Den som tror både ”har” evigt liv (Joh 3:36, 5:24, 6:52 etc.) och ”skall ha” evigt liv (Joh 3:16, 5:25, 6:40 etc.). Detta är påståenden både om människans nu och om hennes framtid, som måste integreras med vår världsuppfattning, om de skall ha någon tro¬värdighet för människor i dag. Enbart om vi kan ge någon filosofisk rimlighet åt vår odödlighets¬tro, har vi rätt att förkunna den som en trossan¬ning med betydelse för livet här och nu. Läran om en dubbel sanning är lika förkastlig nu som när den helige Thomas av Aquino formade sin oöverträffade syntes av filosofins och trons insik¬ter.