En kristen kultursyntes Augustinus väg till sanningen

Vid påsk år 387 mottog en nordafrikansk retorik¬lärare det kristna dopet av biskop Ambrosius i Mi¬lano. Hans namn var Aurelius Augustinus. Han kom att bli en av de mest betydande och inflytelseri¬ka teologerna i hela kyrkans historia. Kanske den inflytelserikaste av alla. Ett 1600-årsminne väl värt en smula eftertanke?

Den 33-åring som efter årtiondens troskamp och sanningssökande kommit till kristen övertygelse hade ingen längtan efter kyrklig karriär. Tillsam¬mans med likasinnade ville han leva ett stilla kommunitetsliv i kristen anda men med utpräglat filosofisk karaktär. Vägen att finna sanningen, vil¬ket för honom var det samma som att finna Gud, gick genom en total hängivelse under uppoffran¬de av världslig ära och sinnlig njutning. Den krist¬na tro som Augustinus omvände sig till var en tro som gav kraft till asketisk livsföring. Den nydöpte gav upp sin yrkesverksamhet och sina planer på en karriär vid det milanesiska hovet. Han gav också upp alla planer på sexualliv och äktenskap. Enligt en övertygelse som han länge hyst var det¬ta nödvändiga offer för att nå målet: det fullkom¬liga skådandet av Gud, den eviga sanningen. Bil¬den av livsmålet var för Augustinus starkt färgad av nyplatonsk filosofi. Men kristen tro hade till sist framstått som enda vägen till målet.

Det var ingen tillfällighet att Augustinus’ dop kom att äga rum i Milano och inte i hans nordafri¬kanska hemland. Augustinus hade redan som barn blivit anmäld som katekumen av sin varmt kristna mor Monica, men han stöttes bort av den primitiva kristendom som förkunnades i de nord¬afrikanska församlingarna. På sina håll var den kristna kulturisolationen extrem: för somliga var den latinska Bibeln enda tillätna bok, och själva dagligspråket präglades av egenartade vändningar hämtade ur den gängse, språkligt ganska bristfälli¬ga översättningen. (Under sin biskopstid kom Augustinus att införa kollegan och brevvännen Hieronymus’ nya bibelöversättning, den s.k. Vul¬gata-bibeln, vilken väckte starkt motstånd på grund av alla ändringar i den invanda texten. Au¬gustinus tyckte själv att en del ändringar var onö¬diga.)

I allmänhet var annars de nordafrikanska nybyg¬garna stolta över sin klassiska latinska litteratur och vårdade sig om läskunnighet och litteratur¬kännedom. Augustinus blev priviligierad: fadern Patricius, romersk ämbetsman med blygsamma inkomster, satte en ära i att hans mest begåvade son skulle få en god utbildning. (Fadern var hed¬ning men omvände sig och döptes på dödsbäd¬den.) Fastän kristen delade modern uppenbarli¬gen faderns ambitioner när det gällde sonens ut¬bildning och karriärmöjligheter. Augustinus ge¬nomgick högskolestudier i retorik och juridik i Karthago.

Tro och filosofi

Den filosofiska sanningslidelsen väcktes när Au¬gustinus 19-årig lärde känna Ciceros filosofiska författarskap. Han trevade efter ett slags syntes mellan kristen tro och filosofiskt sanningssökan¬de, men sådana tankar avvisades bryskt av kyr¬kans representanter. När man hade tron skulle man hålla sig till den och inte ägna sig åt filosofi¬ska spekulationer. Sådana var bara skadliga och ledde bort från tron. Den kristna rädslan för filo¬sofin avvisar den nydöpte Augustinus som”barns¬lig vidskepelse”. Mellan raderna anar man hans bitterhet: de nordafrikanska kristnas filosofifient¬lighet hade jagat honom i armarna på manikeer¬na, som han tillhört (fastän aldrig som fullvärdig medlem) under ett decennium men vartefter mer och mer kommit att uppfatta som ett slags andlig och intellektuell bluff. I Milano möter han en helt annan kristendomstolkning och kristen miljö: filosofi- och kulturöppen, representerad av en biskop med hög bildning och stor vältalighet men också av en krets lekmän med starkt intresse för nyplantonismen. Milano var den idealiska miljön för en intellektuell som Augustinus att till sist finna vägen in i kristen och kyrklig gemen¬skap.

Återkommen till Nordafrika följande år sökte Augustinus förverkliga sina kommunitetsplaner. Det var inte fråga om en egentlig klosterbildning: inga löften, ingen gemensam dräkt eller dylikt, och huvudsyftet var det filosofiska sanningssö¬kandet. Ändå fick församlingarna snart upp ögo¬nen för den grupp begåvade unga män som slagit sig ner i Augustinus’ födelsestad Thagaste. Even¬tuell skepsis inför företagets filosofiska karaktär tycks ha överflyglats av församlingarnas behov av dugliga ledare. En efter en värvades medlemmar¬na som biskopar. Augustinus sökte undkomma samma öde genom att undvika besök på orter där någon biskopsstol var vakant. Men på besök i hamnstaden Hippo Regius (ironiskt nog i syfte att värva nya medlemmar till sin kommunitet) överrumplades han vid gudstjänstbesök av för¬samlingsbornas nästan handgripliga vädjanden att ställa upp som presbyter och medhjälpare till deras till åren komne biskop. Augustinus såg ing¬en möjlighet att vägra, men anförtrodde biskopen sin heta önskan att leva kommunitetsliv. Bisko¬pen hjälpte beredvilligt sin presbyter att starta en ny kommunitet i Hippo och försåg den också med bröder. Men det var bröder av annat kynne än Thagaste-vännerna: de var inte alls intellek¬tuellt lagda, och de saknade intresse för och kun¬skap i filosofi. Flera var också till åren komna och snarast i behov av omvårdnad. Augustinus upp¬täckte vartefter att det också fanns moraliska svagheter. Han noterar att det ingalunda finns någon garanti för att olika slags karaktärssvaghe¬ter försvinner i och med att man försöker leva kommunitetsliv.

Den nyomvände och nydöpte Augustinus hade varit fylld av optimistisk förtröstan på möjlighe¬ten att snart nå fram till det extatiska skådandet av Gud och sanningen. Glimtvis hade han redan upplevt något ditåt, och Ostia-visionen i Bekän¬nelserna är den finaste skildring han givit av en sådan upplevelse. Men snart inträder en rad frust¬rationer. Sanningssökandet som sådant framstår som mer mödosamt än vad Augustinus hade fö¬reställt sig: mödosamt även efter omvändelsebe¬slutet med dess val av asketisk livsväg. Och pla¬nerna på en filosofisk kommunitet går efter bara drygt två år i stöpet. Hippo-kommuniteten får som sagt en annan karaktär, och Augustinus får alltmer upp blicken för mänsklig svaghet både hos sig själv och andra.

Kött och ande

Genom fördjupat studium av Paulus förstår Au¬gustinus att hans tidigare optimism inte varit till¬räckligt välgrundad. Paulus lär uttryckligen att kampen mellan kött och ande består jordelivet ut, och aposteln utlovar inte någon fullkomlig kontemplation av Gud och sanningen förrän i livet efter uppståndelsen. Augustinus börjar alltmer utveckla en ”mörk” människosyn och understryka människans kontinuerliga behov av Guds nåd. Utifrån sådan dyrt vunna insikter är det han småningom kommer att ta deciderad ställning både emot donatister och pelagianer. Mot de senare lär han människans totala beroen¬de av Guds nåd för att kunna åstadkomma goda gärningar, och donatisternas krav på ”rena för¬samlingar” avvisar han med bitande ironi. Den troendes rättfärdighet, konstaterar han nyktert (och med hänvisning till Paulus) är snarare base¬rad på Guds förlåtelse än på egna dygder. Någon total renhet finns inte i detta livet: varje krist¬troende är på en gång syndare och rättfärdig. Det är uttalanden som dessa som över 1100 år senare kommer att inspirera Martin Luther i hans upp¬görelse med avlatsväsendet och den occamistiska botläran.

Den ”mörka” människosyn han alltmer kämpat sig fram till hindrar vidare Augustinus från att hemfalla åt en allmän kultur- och historieopti¬mism i Eusebius’ anda. Eusebius hade uppfattat kejsar Konstantins omvändelse som en avgörande vändpunkt i världshistorien. Det romerska impe¬rium som hade öppnat sig för pax Christi kunde vänta sig en framtid i fred och välstånd. För krist¬na som hängivit sig åt sådana orealistiska dröm¬mar kom goternas invasion i Europa och vanda¬lernas plundringståg i Nordafrika som en svår chock. För Augustinus ger dessa händelser inspi¬ration till att utveckla sitt geniala och storslagna historieverk De civitate Dei, med utgångspunkt i Paulus’ ide om människans dubbla medborgar¬skap: det himmelska och det jordiska. Augusti¬nus smälter samman tankarna med sin redan tidi¬gare utvecklade kärlekslära. Människan är anlagd på gudsgemenskap, och hennes främsta plikt är att älska Gud över allting och att inordna alla jordiska plikter och all slags mänsklig kärlek un¬der gudskärleken. De människor som (med nå¬dens hjälp) lever så är medborgare i det himmel¬ska riket. Som sociala varelser är de också med¬borgare i ett jordiskt rike, men den gudsfrånva¬rande människan vänder all den kärlek som rätte¬ligen tillkommer Gud till sitt eget upproriska jag och till världen, och därför står till tidens ände det himmelska riket och det jordiska riket i stän¬dig kamp mot varandra, på samma sätt som kam¬pen mellan gudskärlek och gudsfrånvänd perver¬terad kärlek går tvärs igenom varje individ. Augu¬stinus utvecklar principer för social och politisk rättvisa men konstaterar att den politiska makten normalt korrumperar sina innehavare och får dem att åsidosätta rättvisan. Förtröstan på den politiska makten får inget stöd av Augustinus.

Inflytandet från Augustinus sträcker sig över de konfessionella gränserna i den västerländska kris¬tenheten. Jag har redan antytt vad Luther häm¬tade hos honom. Också Calvin inspirerades av Augustinus’ nådelära, och följde honom dess¬utom mer konsekvent än Luther i fråga om den dubbla predestinationen: till förtappelse eller till evig salighet. Men säkert har hans tankar i än högre grad levt vidare i katolsk teologi. Också här har man öst ur hans nådesteologi, och vidare hans lära om kyrkan. Filosofiskt har Augustinus’ arbe¬te med problematiken tro-vetande och med den normativa etiken haft avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Gud och själen

Om jag får avge ett personligt omdöme om vad jag skattar högst hos Augustinus, så tar jag tvek¬löst fasta på hans avståndstagande från den primi¬tiva, kultur- och vetenskapsfienliga kristna fideis¬men och hans storstilade försök att skapa en kris¬ten kultursyntes där det filosofiska och veten¬skapliga arvet från antikens Hellas och Rom smälts samman med det bibliska stoffet på ett personligt integrerat sätt. Studiet av Bibeln sattes t.ex. in i ett omfattande vetenskapsprogram med accent både på filologiska och filosofiska metoder (De doctrina christiana). Och den bibliska up¬penbarelsen relaterades till de spår av Guds ska¬parkraft som finns nedlagda överallt i hans ska¬pelse, men främst hos den människa som är ska¬pad till. Guds avbild.

Gud och själen – se där det augustinska älsklings¬temat, påbörjat i den nyomvända Soliloquia, ful¬ländat i (de i svenska övesättningarna utelämna¬de) slutdelarna av Confessiones samt i det stora verket De Trinitate. Vad vi genom iakttagelse och introspektion kan erfara om den mänskliga själen och vad det kristna dogmat lär om Guds treenighet förs samman i en intensiv och djupt originell reflektion syftande till att få en större klarhet om både Gud och själen. Kombinationen av läran om Guds treenighet och läran om män¬niskan som skapad till Guds avbild leder till sö¬kandet efter en treenighet också i avbilden, sjä¬len, och ur denna fördjupade insikt i avbilden tränger man i kärlek, bön och reflektion närmare in i hemligheten om Guds väsen. Som treenig är Gud det sanna varat, det sanna intellektet (Lo¬gos) och den sanna kärleken. Hos människan motsvaras detta av jagidentitet, intellekt och kär¬lek/vilja. Teologiskt innebär detta en hälsosam motvikt mot tendenser till triteism (tre gudar, ”personer” tolkade modernt som skilda indivi¬der, personligheter), och ger en stark accent på Guds enhet. Psykologiskt innebär det djupsinniga och förbluffande ”modernt” klingande insikter om jagidentiteten. Augustinus knyter jagidenti¬teten till ”minnet” (memoria): det som mer än något annat markerar människans särställning i Guds skapelse och gudsbilden i henne är hennes förmåga att i sitt medvetande hålla samman för¬fluten tid, nutid och framtid – men just genom att ”minnet” här blir huvudordet kommer också det undermedvetnas och omedvetnas dimensio¬ner med i bilden.

Det är reflektioner som dessa – och reflektionen är här alltid genomglödgad av ett affektivt mo¬ment, i form av bön och gudskärlek – det är här som vi hos Augustinus nalkas fenomenet mystik erfarenhet. Och Augustinus har lagt grunden till all västlig kristen mystik. Målet är den extatiska kontemplationen av Gud, bara glimtvis upplev¬bar under jordelivet, fullkomnad i evigheten.

De augustinska texter som avhandlar temat Gud och själen hör, vill jag påstå, till de allra kost¬baraste skatterna i det kristna tänkandets historia. Den Augustinus som mottog dopet av biskop Ambrosius i Milano vid påsken för 1600 år sedan var en av kristenhetens och hela mänsklighetens märkligaste gestalter.