Folkbokföring och ekumenik

Proposition om folkbokföringens överförande till civil huvudman har förelagts riksdagen men när detta skrivs ännu inte behandlats.

I senaste numret av Signum kunde vi framföra vår förundran över hur och av vilka protesterna från Svenska kyrkan mot den föreslagna ordningen framförts. Denna förundran har därefter fått ny näring.

Egendomligt är att Kyrkans Tidning i det nr av 30 april som till dels ägnades åt frågan, helt misslyckades med att ge den enklaste historiska bakgrund. Om en medarbetare är i tron att Alva Myrdal ledde den stora stat-kyrka-utredningen 1958-1968 och att denna föreslog att nuvarande system skulle fortsätta är detta illa nog. Men hur kan det komma på pränt i en seriös tidning?

Den första kyrka-stat-utredningen 1958-1968 leddes inte av Alva Myrdal och kom inte med något förslag, eftersom dess uppgift endast var att presentera skilda modeller eller ”lägen” för en eventuell nyordning av förhållandet mellan kyrka och stat. Den därefter tillsatta stat-kyrka-beredningen leddes däremot av Alva Myrdal och framlade 1972 sitt förslag som innehöll ett utförligt förslag till folkbokföringens organisation och inte minst hur Svenska kyrkans kyrkobokföring skulle organiseras under nya förhållanden.

Nästa omgång utredningar om en lösning av statkyrka-frågan, publicerade i början av 1979, innehöll likaså en utförlig diskussion på trettio sidor av tekniska lösningar och former för övergången till ett nytt system.

Så långt var naturligt nog folkbokföringsfrågan kopplad till stat-kyrka-frågan, men de tekniska resonemangen förutsätter på intet sätt en viss lösning av andra problem.

Med den hittills senaste stora offentliga utred¬ningen om Folkbokföringens framtida organisa¬tion, SOU 1981:101, frigörs folkbokföringsfrågan från det övriga statskyrkokomplexet. Denna utredning utgick från att förhållandet mellan Svenska kyrkan och folkbokföringen var ett alldeles ovanligt välutrett ämne, och att det nu gällde att avgöra vilket civilt organ som skulle överta hanteringen. Därför var Svenska kyrkan inte representerad i utredningen.

Dessvärre var utredningen delad, inte i frågan om civil huvudman där endast centerpartiets representant hade en avvikande uppfattning, utan om lokala skattemyndigheten eller försäkringskassan var det bästa alternativet. Utredningen hänvisade till det utförliga förslaget om hur församlingsregistreringen skulle organiseras för Svenska kyrkan

.

Som framgår av ovanstående har Svenska kyrkans skilda organ fått många tillfällen att uttala sig om folkbokföringens huvudman. (Utom den nämnda kom också SOU 1970:70 Folkbokföringens organisation m.m.) Dessutom är frågan om Svenska kyrkans församlingsregistrering, när folkbokföringen överförts till civil huvudman grundligt utredd i flera omgångar, så grundligt att den senaste utredningen kunde avstå från att särskilt behandla problemet.

Bilden av en fråga som avgjorts bakom Svenska kyrkans rygg ”i samverkan mellan regeringen och Sveriges Frikyrkoråd” kan endast frammanas om man hyser ett stort förtroende för människors okunnighet och glömska. Men med tanke på Kyrkans Tidnings tillfälliga förvirring är kanske tilltron berättigad.

De som åtagit sig att tala på Svenska kyrkan vägnar är förutom delar av den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen, biskoparna Wadensjö och Palmqvist. Den förre framträdde i tv och menade om vi hörde rätt att överföringen av folkbokföringen till civil myndighet skulle riskera den öppna folkkyrkan. Eftersom en liknande ordning av folkbokföringen inte existerar någon annanstans i världen, borde heller inte någon öppen folkkyrka göra det. Det måste vara en intressant nyhet för den del av kristenheten som ju också existerar utanför vårt lands gränser.

I samma tv-inslag uppgavs att också biskopen i Skara skulle dela sin Karlstadkollegas uppfattningar. Detta dementerades dock följande dag. Den fantastiska konspirationsteorin om regeringen och Sveriges Frikyrkoråd härstammar däremot från biskop Palmqvist. Han kan rimligen inte vara okunnig om att vad som skett är att representanter för Sveriges Frikyrkoråd och andra som ser folkbokföringssystemet som en utmaning mot religionsfriheten och jämlikheten har utnyttjat samma möjlighet som grupper inom Svenska kyrkan att framföra sina uppfattningar till folkvalda och regering. Dessutom har man därvid varit angelägen att hålla ansvariga inom Svenska kyrkan (till vilka biskop Palmqvist inte nödvändigtvis behöver räknas) informerade om varje steg.

Detta inte för att man ett ögonblick skulle mena att Svenska kyrkan har någon särställning, annan än den historiskt givna, när det gäller att besluta om en rent politisk fråga som den civila folkbokföringens organisation, utan av omsorg om det ekumeniska klimatet.

Nu är det emellertid så lyckligt att i början av mars ärkebiskopen och Svenska kyrkans biskopar sände ut en inbjudan till kristna samfund i Sverige om samtal om bland annat ”ökad förståelse och närmande kyrkorna emellan”. Detta samtidigt som just det nuvarande folkbokföringssystemets avveckling erbjuder ett näraliggande och självklart område för samverkan.

Det förhåller sig ju så, att Alva Myrdal hade ett förslag om Trossamfundens samarbetsråd, som skulle samverka i ekonomiska och praktiska frågor. De skilda utredningarna om modeller för Svenska kyrkans församlingsregistrering har särskilt framhållit att den tekniska lösningen bör kunna utnyttjas också av andra trossamfund som önskar en motsvarande registrering. (SOU 1979:3 s 173.) Liknande formuleringar återkommer i Folkbokföringens framtida organisation, SOU 1981:101 s 117–119.

Det är väl inte alldeles långsökt att i samverkan kring intresserade samfunds församlingsregistrering finna en angelägen ekumenisk uppgift helt i linje med ärkebiskopens rundbrev? En sådan förutsätter givetvis en välvillig medverkan från det allmänna, vilket också framgår av alla utredningar där en sådan ordning skisserats.

Svårare är det att förstå hur biskoparna Palmqvists och Wadensjös energiska vakthållning kring Svenska kyrkans privilegier är förenliga med ärkebiskopens brev.