Bioteknologi och människovärde

Den biomedicinska teknologin spänner över ett snabbt expanderande kunskaps- och verksamhetsområde, där behovet av etisk orientering har varit särskilt påtagligt. Det är företrädesvis vetenskapligt och politiskt ansvariga personer inom området som den senaste tiden har sökt etiskt stöd för sina beslut. Genom sina bioteknologiska undersöknings- och behandlingsmetoder, t.ex. fosterdiagnostik eller befruktning utanför kroppen, kan forskare och läkare direkt gripa in i det mänskliga livets inledningsskede, i dess tillkomst och fortsatta tillväxt och påverka dess överlevnadschanser. Denna inblandning i människans naturliga och dolda livsprocesser tvingar många till svåra moraliska ställningstaganden. Erfarenheten visar att de människor som väntas välja ståndpunkt eller väcka förslag om en viss handlingslinje, t.ex. blivande föräldrar, läkare, kuratorer, forskare, politiker och även kyrkans folk, inte alltid är väl rustade att träffa sina val.

Det var för att röja i den bioteknologiska snårskogen som Vatikanens troskongregation under ledning av kardinal J. Ratzinger den 10 mars i år publicerade instruktionen Livets gåva om ”respekten för det begynnande mänskliga livet och om fortplantningens värdighet”. Instruktionen omfattar 40 sidor. Den säger i inledningen att många människor på både kyrkligt och annat håll förväntade sig ett uttalande från troskongregationen, eftersom de betraktar kyrkan som ”expert på det mänskliga” med huvuduppdraget att sträva efter en ”civilisation byggd på kärlekens grund” (Paulus VI).

Visserligen äger kyrkan som sådan inte någon speciell kompetens inom det naturvetenskapliga fältet. Men eftersom vetenskapen, i all synnerhet den bioteknologiska, inte är värdeneutral utan tvärtom direkt berör, ofta hotar och inte sällan kränker människovärdet känner sig kyrkan manad att ge etisk vägledning och värna om människans värdighet. Kyrkans ansvarstagande för människan bottnar djupast i den människosyn som Jesus Kristus inspirerar henne till.

I sitt sökande efter en bedömningsgrund för rätt och fel utgår instruktionen, kyrkans vana trogen, från personbegreppet. Människan är en ”enad helhet” (Johannes Paulus II) av kropp och själ, av biologisk lagbundenhet och andlig öppenhet. Hennes kropp eller biologiska natur är från början av hennes existens delaktig i personens samlade helhet. Så länge personen lever får denna aldrig brytas sönder eller isoleras från den levande enhetlighet som har fått beteckningen person. Att vara person innebär – i enlighet med den människosynstradition som kyrkan har varit med om att skapa – att man bär sitt egenvärde i sig själv. Människan får även i sin kroppsliga konstitution aldrig bara betraktas och behandlas som funktion eller medel (för biologisk forskning) eller som en produktionsfaktor (för ekonomisk vinning). Hon skall även som biologisk varelse respekteras för sin egen skull.

Människans biologiska liv är visserligen inte det högsta av alla värden, men det utgör under hennes jordiska liv ett ”fundamentalt värde” eftersom alla andra höga värden såsom hennes andliga medvetande och moraliska samvete, hennes förmåga att träffa avgöranden och att älska, att tala ett språk och att uttrycka känslor förutsätter hennes fysiska eller biologiska liv. Det är precis därför som bioteknologiska ingrepp aldrig bara påverkar kroppen, de berör och drabbar alltid hela personen. Att röra vid människans kropp är att röra vid henne som person.

Denna person börjar enligt instruktionen sin existens vid befruktningen. Varje mänskligt liv som tänds har en oförytterlig rätt till sin naturliga ursprungsmiljö genom makarnas äktenskapliga förening och inte genom bioteknologisk hantering på laboratoriet. Befruktning som alltså inte sker vid samlag mellan äkta makar är omoralisk och bör bestämt avvisas. Dessa är de etiska utgångspunkterna som redan från början drar upp gränserna för dokumentets fortsatta etiska överväganden.

:

Etiska ställningstaganden

Instruktionens två centrala bioetiska avsnitt handlar dels om respekten för mänskliga embryon/foster, dels om konstgjorda ingrepp i fortplantningen. I första avsnittet ställs frågan vilka undersökningar och behandlingar av foster som får göras och vilka som skall avvisas. Fosterdiagnostik är tillåten om den sker i ett livsbefrämjande syfte och om själva proceduren inte medför onödiga risker, dvs. om den står i proportion till den nytta den förväntas göra. Den riktade diagnostiken däremot som medvetet söker efter sjukdomar eller skador hos fostret med sikte på att företa abort om fosterskada skulle föreligga avvisas bestämt. Denna fosterdiagnostik är förenad med ett outtalat dödshot som nästan alltid övergår i en uttalad dödsdom när fostret visar sig vara skadat.

Vid forskning och försök på zygoter och blastem (vid livets början), embryon och foster (fr.o.m. 3:e respektive 8:e graviditetsveckan) skall samma principer tillämpas som i all övrig humanmedicinsk forskning. All sådan verksamhet måste respektera människans värdighet, den skall vara inriktad mot att säkerställa hennes överlevnad eller att förbättra hennes hälsotillstånd samt undvika alla onödiga risker för liv och hälsa. Ägg får inte befruktas för att brukas för biologisk forskning, och befruktade ägg får inte frysas ner för senare implantation i en livmoder. Förutom för sin egen utveckling får embryon inte behandlas i något som helst syfte. Man får alltså inte använda sig av forskning och försök på vissa embryon för att gagna andra mänskliga varelser. Efter spontan eller provocerad abort måste avlidna mänskliga fosterkroppar respekteras precis på samma sätt som en kropp eller kvarleva av andra mänskliga varelser.

Instruktionens andra bioetiska avsnitt tar ställning till frågan, om den naturliga fortplantningsprocessen får ersättas av olika former för konstgjord befruktning. Svaret är givet: kyrkan har alltid bundit fortplantningen vid den äktenskapliga kärleksakten. Mor och far får man bara bli genom och tillsammans med varandra. Den oupplösliga samhörigheten av äktenskapligt partnerskap och föräldraskap, av sexualitet och fertilitet, utgör instruktionens springande punkt. En rad etiska argument talar mot heterolog konstgjord befruktning (med utomstående mans sperma vid heterolog insemination och med utomstående mans sperma och/eller utomstående kvinnas ägg vid heterolog befruktning utanför kvinnans kropp): den står i motsats till äktenskapets enhet och makarnas värdighet, till deras kallelse som föräldrar och till barnets rätt att bli till inom äktenskapet och i autentisk biologisk ursprungsmiljö. På samma grunder förkastas också surrogatmödrar.

Vid homolog befruktning (med makens sperma vid insemination samt makens sperma och makans ägg vid befruktning utanför kvinnans kropp) faller visserligen flera invändningar bort, men kvar står den uppenbara bristen att barnet inte omedelbart kommer till genom makarnas intima förening utan genom en teknisk procedur. Den nya personen kommer inte till genom makarnasföräldrarnas ömsesidiga hängivenhet och kärlek utan är produkten av en bioteknologisk intervention. Detta skulle betyda, att människan redan vid sin tillblivelse reducerades till ett objekt för behandling. En mänsklig process glider ner i en teknologisk procedur. På det viset är befruktningen berövad sin egentliga fullkomning.

I dokumentets sista avsnitt uppmanas medicinare, jurister och politiker att värna om det mänskliga livets värde och familjens värdighet. Ländernas lagstiftande organ anmodas att söka bevara sambandet mellan statlig lagstiftning och etiska handlingsregler, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter, allas, även fosterlivets, lika rätt inför lagen samt familjen som rättsbärare. Intressant nog tillfogar instruktionen en brasklapp, den säger ordagrant: ”Den statliga lagstiftningen måste ibland tolerera, för den offentliga ordningens skull, förhållanden som den inte kan förbjuda utan att göra ont värre.” Det etiskt riktiga och önskvärda är inte alltid det politiskt mest gångbara. Det är inte någon lätt uppgift att överföra en etisk norm till”public policy’’ respektive offentlig lagstiftning.

En etisk bedömning

Instruktionen är frukten av flera års överläggningar av teologer, moralfilosofer och biologer. I den tillkännager kyrkans läroämbete en ståndpunkt som bör tas emot med största uppmärksamhet och lyhördhet för budskapets bokstav och ännu mer dess andemening. I all sin argumentativa obeveklighet bevarar hela texten en lugnt resonerande stil. Den är varken provokativ i sak eller polemisk i ton. Kanske skymtar här och var tecken på misstankar och kanske en ännu inte helt bortslipad förmyndarattityd mot vetenskapsmännen som om de i ont uppsåt skulle kränka embryons människovärde. De flesta läsare torde emellertid välkomna instruktionens restriktiva grundhållning inspirerad av omsorg om människan och motiverad av en oroväckande spridning av bioteknologiska undersöknings- och behandlingsmetoder till allt fler livsområden (ända till kvinnans ”valfrihet” att i ett tidigt skede under graviditeten svälja abortpiller i sängkammaren eller vid frukostbordet). Den kommunistiska dagstidningen L’Humanite i Paris mottog instruktionen med en positiv kommentar: ”Den biomedicinska revolutionen aktualiserar och ifrågasätter grundvalarna för människans existens. Mot den bakgrunden skall kritiska röster från olika håll resa höga krav” på djupare etisk medvetenhet (8703 12).

På några centrala punkter torde instruktionen röna tämligen allmänt erkännande, t.ex. i fråga

om förbud mot experiment på levande foster och mot att använda surrogatmödrar. Många torde dela uppfattningen att heterolog befruktning borde avvisas. Viktigare än samtycket på enskilda punkter är en gemensam syn på sambandet mellan makarnas intima förening (det unitiva elementet) och fortplantningsskeendet (det prokreativa elementet). Enligt kyrkans tradition får de båda elementen inte skiljas åt. Det prokreativa elementet hör alltid hemma i det unitiva elementet, närmare bestämt måste det prokreativa elementet förbli förankrat i det unitiva elementets biologiska bas. Föräldraskapet bör förbli rotat i den sexuella föreningen inom ramen för äktenskapet. Ur barnets synvinkel betyder det att föräldrarnas önskemål att få barn alltid skall underordnas barnets rätt till livets början i ett naturligt befruktningsförlopp.

På den punkten är kyrkans lära följdriktig. Många kanske minns debatten kring den påvliga rundskrivelsen Humanae vitae (1968). Aven där var frågan om samhörigheten av sexuallivet (det unitiva elementet) och fertilitet (det prokreativa elementet) aktuell. Kyrkans motstånd mot artificiella preventivmedel bottnar i att hon motsätter sig en sexualitet skild från fertilitet. I den nu föreliggande instruktionen bottnar kyrkans motstånd mot felriktad biomedicinsk teknologi i att hon motsätter sig en fertilitet skild från sexualitet. Den etiska grundprincipen är densamma, nämligen det oupplösliga sambandet mellan familjelivets unitiva och prokreativa element. Kanske man här anar hur kyrkans människosyn logiskt hänger samman. Den torde röna ett positivt gensvar långt utanför hennes synliga råmärken.

Fortsatt etisk diskussion

Man kan inte förneka att dokumentets tankegång är konsistent och dess etiska ställningstaganden konsekventa. Men liksom efter Humanae vitae för snart 20 år sedan så har även här de givna svaren knappast fått alla frågor och invändningar att tystna. Det skulle också vara märkligt om så vore fallet eftersom troskongregationens bioetiska direktiv söker ge vägledning i livsfrågor som för de flesta människor, kristna såväl som ickekristna, utgör centrala värden. Den fråga som förmodligen mer än andra kommer att diskuteras är den etiska bedömningen av homolog fertilisering. Skall fortplantningens moraliska dignitet undantagslöst knytas till ett oantastligt biologiskt förlopp? Eller är det tänkbart att det nödvändiga sambandet mellan äktenskaplig förening och fortplantning kan bevaras, även om vid föreliggande sterilitet den bioteknologiska medlingen eller mellankomsten hjälper den skadade biologiska naturen (t.ex. funktionsoduglig äggledare hos kvinnan) att övervinna sina egna brister? Är homolog fertilisering aldrig etiskt godtagbar? Är troskongregationens negativa svar sista ordet?

Redan för drygt tio år sedan framhöll Bernhard Häring, internationellt betraktad som den katolska moralteologins nestor: ”När sperman (vid homolog insemination) kommer från maken föreligger inte någon total skilsmässa mellan äktenskapets unitiva och dess prokreativa mening och syfte” (Medical ethics s 92). Häring lägger till att en etisk prövning av befruktning utanför kroppen kan ske på samma etiska principer som insemination med makens sperma. Han uppger också att det råder en stor enighet bland moralteologer när det gäller att etiskt godkänna de befruktningsmetoder som använder sig av makarnas könsceller: Partnerskap och föräldraskap, ”lovemaking and life-giving” hålls samman, även om den unitiva dimensionen utan bioteknologisk hjälp inte kan leda till den prokreativa dimensionen.

Härings uppfattning delas av många ledande ka¬tolska moralteologer (jfr Richard McCormick, Notes on moral theology. Theological Studies 1984 s 80–138). De motiverar den här återgivna ståndpunkten genom att hänvisa till personbegreppet. De hävdar att det just ligger i personens väsen att aktivt kunna hjälpa den biologiska naturen när dess brister kan övervinnas utan att enheten i äktenskapet behöver brytas. Sambandet mellan den unitiva och den prokreativa dimensionen består, även om det snarare är förankrat i makarnas/föräldrarnas personliga intention än i själva det biologiska förloppet eller den fysiologiska strukturen.

Även om kyrkans läroämbete inte anammat denna moralteologiska ståndpunkt är samtalet inte låst. Det är kanske en fortsatt reflexion över personbegreppets innebörd som har lett till att troskongregationen inte har avvisat (men inte heller uttryckligen godkänt) en bara några få år gammal fortplantningsmetod. Den innebär att det genom förstörda äggledare blockerade ägget bioteknologiskt överförs till livmodern (respektive i närheten av den) med åtföljande försök till naturlig befruktning genom makarnas förening. I vilket fall som helst menar även troskongregationen, att den vetenskapliga forskningen och den etiska diskursen kring den för många barnlösa par så svåra sterilitetsproblematiken inte är avslutade. Om homolog inseminationen säger instruktionen att tekniska hjälpmedel redan idag får användas, om de underlättar den äktenskapliga föreningen – bara de inte ersätter den. Troskongregationen uppmuntrar vetenskapsmännen att forska om orsakerna till sterilitet och att söka häva den.

Man får hoppas att troskongregationens viktiga dokument bidrar till att skapa en djupare förståelse av sambandet mellan den personalistiska människosynen och den biomedicinska teknologin. Människan skall kontrollera tekniken, använda sig av den som ett stöd och inte hamna i dess garn.