Svenska kyrkan och framtiden

Våra stora tidningar och etermedierna har under senare tid uppmärksammat Svenska kyrkans framtid. I Svenska Dagbladet pågår en serie inlägg med anledning av prof. Sten Carlssons något nostalgiska klagan över avskaffandet av ”Fädernas kyrka”. Dagens Nyheter har på nyhetsplats haft en kartläggning av prästers och förtroende-valdas inställning i den förnyade debatten om förhållandet kyrka-stat. I ett av tv:s magasinprogram kontrasterade man illa besökta högmässor mot välfyllda kyrkor med musik och samlingar av ”nyandliga”. I detta sammanhang fällde en framträdande prästman i Stockholm repliken om behovet av en ”haverikommission” för Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan har uppenbara bekymmer. Men dessa är knappast av ett slag som mera direkt berörs av statskyrkosystemet. Det besynnerliga i debatten är ju att de övertygade folkkyrkoteologerna har så föga tilltro till just folkkyrkan, att man framställer den som i fara att ”avskaffas” om den statliga och politiska styrningen upphör.

Ett bekymmer för Svenska kyrkan som uppenbarligen kommer att alltmer låta tala om sig är den sviktande prästrekryteringen. Sedan ett par år stupar kurvan över intagna på teologisk fakultet brant utför, samtidigt som betygskraven automatiskt minskar.

Samtidigt har under 80-talet könsfördelningen bland de studerande jämnats ut och tenderar att slå över i kvinnlig majoritet. Man skulle ju kunnat förvänta att med kvinnor jämställda prästrekryteringen avsevärt skulle förbättras.

Från slutet av 70-talet ökade också äldre stude-rande med erfarenheter från yrkeslivet. Även här har tendenserna svängt och de studerande blir åter yngre, och främst de något äldre männen blir mer sällsynta.

Studier av präster och teologistuderande har tydligt visat att den förändrade rekryteringen, flera kvinnor, flera med yrkeserfarenhet också medfört en ny uppfattning av prästrollen. För många har den allt tydligare kommit att uppfattas som en människovårdande uppgift bland andra.

Här kan dock den sviktande rekryteringen åter modifiera situationen. När prästkandidaterna blir färre, förefaller en större andel åter att komma från traditionellt kyrkliga miljöer. Den förändring av prästrollen som hos många kan noteras följer ju de anmaningar som ofta ges Svenska kyrkan: mer själavård, mindre teologi etc.

Det nya slaget av präster är starkast företrätt i Stockholms stift, där kvinnor under åtskilliga år varit i majoritet bland nytillkomna. Där har också Stockholms Teologiska Institut haft en högre medelålder bland sina studenter än annorstädes.

Men från data som låter sig enkelt avläsas förefaller Stockholm knappast att vara den region från vilken en förnyelse av Svenska kyrkan kan tänkas utgå. Den svenska huvudstaden med omland visar en ovanligt svag institutionell religiositet. Preliminära siffror från räkningen av gudstjänstbesök veckoslutet i mitten av november 1987 visar lägre siffror än på många år. Särskilt var uppslutningen till Svenska kyrkans gudstjänster svag, mindre än en tredjedel av samtliga besök, trots många och välbesökta kyrkokonserter. Besökarna i söndagens huvudgudstjänster var endast drygt 10 000 av en totalbefolkning som närmar sig 1,5 miljoner. Högmässa, högmässogudstjänst eller familjegudstjänst erbjöds på över 150 platser.

Inte heller i övrigt visar dessa data några större förändringar. De fria samfunden håller knappt sina ställningar, och andelen av alla besök som faller på profetiska sekter som Jehovas Vittnen och mormoner, liksom på trosgemenskaper med främst invandrare, ökar stadigt. Särskilt svårt synes Svenska kyrkan, åtminstone i Stor-Stockholm, ha med invandrarna. Att den, som ofta sägs, är vår största invandrarkyrka, sätter få spår i besöksräkningen. Pingströrelsen och Jehovas Vittnen har mångdubbelt fler i sina finskspråkiga gudstjänster än Svenska kyrkan.

Fem av sex inbyggare i Stor-Stockholm är medlemmar av Svenska kyrkan, och för tillfället synes storstadsdominansen i ekonomiskt, kulturellt och socialt liv tendera att bli större. Alla som bekymrar sig om den kristna trons framtid i vårt land riktar därför naturligt nog uppmärksamheten motutvecklingen i Svenska kyrkan och inte minst i Stockholmsområdet.