Bibliska lösningsförslag i den globala skuldkrisen

Kapitalismens globalisering skapar förutom ekonomisk tillväxt och rikedom även ojämlikheter. Klyftan mellan fattig och rik är en av orsakerna till allt fler och allt brutalare konflikter liksom till flyktingströmmar. Hur ska skuldsättningen hanteras?

Kriserna efter 2008 har blottlagt svagheten och orättvisan i det finansiella och ekonomiska systemet, något som fått påven Franciskus att utbrista: ”Denna ekonomi dödar!” En viktig del i krisen är staters snabbt växande skuldsättning hos privata långivare och hos andra stater. Under 1980-talet ledde den till ett ”förlorat decennium för utvecklingen” inom flera utvecklingsländer. Den nya skuldkris som hotar berör även många industriländer.

En genial idés växlingsrika historia

Trots att det inte har saknats initiativ, har politikerna sedan skuldkrisen under 1980-talet inte lyckats åstadkomma en rättvis och effektiv mekanism för att förebygga, och vid behov få till en lösning av, staternas skuldkriser. Nu liksom då borde därför kyrkorna göra sin röst hörd. En naturlig anknytningspunkt för dem är här den bibliska tanken om jubelåret eller friåret, som skulle förhindra extrema orättvisor och sociala konflikter i Israel. Denna tanke har 2 000 år senare inspirerat till skapandet av skuldavskrivningsförfaranden för enskilda och företag inom borgerligt kapitalistiska samhällen. I en kontext av globala konflikter kan ett sådant förfarande bidra till att tidigt desarmera konflikter, som annars skulle kunna leda till sociala katastrofer. Den bibliska uppfattningen om jubelåret går att översätta i dagens insolvenslagstiftning [Konkurs är en av flera metoder att lösa en obestånds- eller insolvenssituation. För övergripande diskussion om oförmågan att betala skulder i rätt tid lämpar sig begreppet insolvens (obestånd) bättre, Anders Kvist], och det går också att ur denna finna ansatser till förfaringssätt när det gäller ett insolvensförfarande för stater.

Till de bibeltexter som faktiskt blivit föremål snarare för kristnas uppskattande än upprörda läsning hör de som har att göra med skuld och skulder. En av dessa har blivit ett varumärke för förbundet ”erlassjahr.de”: ”Vart sjunde år skall du avskriva skulder” (5 Mos 15:1). De flesta som läser detta förlägger det till en fjärran framtid, som något som inte längre fungerar i vår ekonomi. Och den som i Fader vår ber ”förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” tänker i regel på olika felsteg av moraliskt slag och knappast på bankväsendet och absolut inte på överskuldsatta stater. För många står det hur som helst klart att det skulle vara direkt ansvarslöst och naivt att styra världen utifrån Bergspredikan, med sinnelagsetik i stället för konsekvensetik.

Den som i egenskap av ekonom sysslar med frågor om ekonomiska system och insolvensförfaranden kan ändå finna något överraskande i de bibliska ämnena. Temat skuldavskrivning återfinns på tre framträdande ställen i Gamla testamentet, vilka är kopplade till tre begrepp som varit kända fram till i dag: sabbatsåret, friåret och jubelåret. Dessa bibeltexter är i sin tur invävda i en kompakt referensram inom Lagen (Tora) och Israels historia (jfr i det följande med Frank Crüsemann, Die Tora, Theologie und Sozialgeschichte des alttestamentlichen Gesetzes, München 2005.) Den äldsta hänvisningen är daterad till 800-talet f.Kr. och återfinns i Andra Mosebokens 23:e kapitel. Här framförs kravet på att åkrarna ska ligga i träda vart sjunde år. Åkermarkens träda är ett uttryck för det förbund som Gud har slutit med sitt folk. Sabbatsåret innebär att det sjunde året tillhör Gud – och på så sätt även de fattiga och förbisedda.

Många västliga exegeter hade länge svårt för en grundläggande insikt: Skapelsens krona är inte människan utan sabbaten. Skapelsen fulländades inte den sjätte dagen, det vill säga i och med människans skapelse. Att dessa texter står i Andra Mosebok är allt annat än en tillfällighet. Om befrielsen ur Egyptens slaveri ska bli bestående behövs dessa frihetens lagar i det utlovade landet. Frihet kräver gränser, säger etikerna – och den som alltsedan Adam Smith pläderar för marknadsekonomin kan instämma i detta.

I slutet av 600-talet f.Kr. återvänder man till denna förbundstext i samband med kung Josias (619–609 f.Kr.) kultreform. Den agrart präglade uppfattningen i Andra Mosebok utvidgas och får en socialpolitisk innebörd i Femte Mosebok: Avståendet av jordbrukets skörd övergår till att bli avskrivning av alla skulder. Av det agrara sabbatsåret blir det sociala friåret, shemitta är sedan dess den gemensamma juridiska termen för detta inom judendomen. Det handlar inte längre om träda inom jordbruket utan om att bli kvitt skulder och de förhärdande beroenden som frodas i samband med dessa. Endast där sociala och ekonomiska beroenden på så sätt förhindras att växa kan den sociala gemenskapen överleva.

Detta är tankar som är allt annat än främmande, även för den liberala ekonomiska politiken med regleringsinriktning i Walter Euckens tradition. Hur politiskt allvarligt menat detta var under 600-talet f.Kr. visar de konkreta och livsbejakande ekonomiska föreskrifterna i Gamla testamentet: Ställa spannmålskvarnen som säkerhet? Absolut förbjudet! Pantsätta manteln över natten? Absolut förbjudet! Fordringsägarens rättigheter ifrågasätts inte, men de begränsas för att den skuldsatte ska överleva. Kommer dessa i konflikt leder avvägningen mellan fordringsägarens rätt och den skuldsattes överlevnad till ett tydligt resultat: fordringsägarnas intressen går inte före allt.

Det är en biblisk politik för ekonomisk reglering utifrån övertygelsen om att Gud inte har fört sitt folk ut ur Egypten för att någon sedan ska fjättra det i det utlovade landet, med hänvisning till ekonomisk logik. Profeter som Jesaja, Amos, Hosea och Jeremia protesterar ursinnigt mot att den ekonomiska framgången ska kunna hota den frihet som har skänkts till alla. I mitten av 700-talet f.Kr. parodierar Amos dem som önskar ett profitanpassat ramverk (Am 8:4–6).

Det är inte fråga om några perifera texter. Detta är grundläggande bibliska övertygelser knutna till erfarenheten av uttåget ur Egypten. Det är konkret livserfarenhet: när fattiga kan köpas för priset av ett par skor och hamnar i ”vårt våld” – då identifieras skuldslaveriet och kan inför Gud och människor presenteras som något som på ett oacceptabelt sätt strider mot Guds prioriterade option för de fattigas frihet.

Att detta under århundradenas lopp ständigt möter motstånd hos dem som av ekonomiska eller fromma skäl är mindre intresserade av företeelsen har lämnat spår redan i Bibeln. Omkring 400 f.Kr., det vill säga 200 år efter kung Josias reformer, insisterar den i Babylon födde profeten Nehemja, som deltar i återuppbyggandet av Jerusalem, på det socialpolitiska förverkligandet av gamla överenskommelser inom Guds folk (Neh 10:32), även om omgivningen inte vill vara med om det.

Tendensen till en förandligande och uppbyggelseinriktad variation av vårt tema återkommer även senare. I den så kallade Prästskriften [en av källorna till de fem Moseböckerna, övers.anm.], daterad till någon gång mellan 589 och 539 f.Kr., finns det i samband med det så kallade jubelåret spår av ett överjordiskt upphöjande av sabbats- och friåret: ”Du skall låta det gå sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år. I sjunde månaden, den tionde dagen i månaden, skall du låta hornen ljuda. På försoningsdagen skall ni stöta i horn i hela ert land, och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt” (3 Mos 25:8–10). Å ena sidan ger påbudet befrielse från de socialpolitiska konsekvenserna. De skuldsatta kunde ju själva räkna ut om de skulle kunna dra nytta av detta under sin livstid. Å andra sidan skisserar denna text en omfattande vision om ett återställande av en rättvis fördelning av agrarsamhällets viktigaste produktionsfaktor, jorden. Allt som genom omständigheter, dumhet eller enskildas list förändrats av enskilda skulle återställas ”till noll”. Och ”noll” gäller i detta fall den jämförelsevis jämlika fördelningen av produktionsfaktorn jord på Gudsfolkets alla stammar och familjer efter intåget i det förlovade landet, såsom det med anmärkningsvärd geografisk precision och utförlighet dokumenteras i Josua 13–19. I praktiken tycks denna bestämmelse sällan ha tillämpats. Rabbiner har tolkat denna text så att detta påbud är kopplat till hela folkets närvaro i det heliga landet. Det kunde dröja. Därmed är det inte så förvånande att uttrycket ”varje gång det är jubelår” med betydelsen ”mycket sällan” blev ett talesätt för hur man med instämmande blickar förbigår välmenande råd.

Helt annorlunda är det med friårets viktigaste text (5 Mos 15). Det finns belägg för att man har ägnat ekonomiska funderingar åt denna i vardagen. I forskningen finns det en text från tiden strax före Jesu framträdande som talar för detta: Till de viktigaste rabbinerna från tiden före förstörelsen av det andra templet (70 e.?Kr) hör rabbi Hillel. Mishna berättar att de rika i det judiska folket inför den bottenlösa fattigdomen i den romerska provinsen blev allt mindre benägna att låna pengar till behövande. Kreditväsendet kollapsade.

I denna situation utfärdade rabbinen den än i dag så kallade Hillels prosbol. Prosbol betecknar en urkund om att skulder inte preskriberas under sabbatsåret. Det borde göra långivarna mer positivt inställda till friåret och på ett praktiskt sätt få igång utlåningen igen. På sätt och vis blev det en försäkring av de utlånade pengarna, som garanterades av templet. För att undvika att skulden skulle efterskänkas under friåret, avpersonaliserades skuldsedeln och lämnades över till en domstol.

Dagens ekonomer kan mycket väl föreställa sig detta och skulle beteckna det som ett tidigt exempel på ”värdepapperisering”, det vill säga processen att paketera skuldebrev och med hjälp av en garanti göra omsättningsbara värdepapper av dem. Fordringsägarna fick garantier för skuldernas återbetalning. Låntagare fick krediter i tider då långivarna med hänsyn till fattigdom och osäkerhet inte ville låna ut mer pengar. Vi kan 2 000 år senare säga: det viktigaste bibliska ekonomiska påbudet missade under dessa år chansen att förbli ekonomiskt och politiskt verksamt.

Mot denna skisserade bakgrund är det desto mer anmärkningsvärt att Jesus själv tar upp traditionen med skuldavskrivning. I sin första predikan citerar han enligt Lukas profeten Jesaja och tillämpar dennes förkunnelse på sig själv: ”Han har sänt mig att förkunna […] ett nådens år från Herren” (Luk 4:18–19). Jesu evangelium gäller framför allt de svårt skuldsatta, de socialt, ekonomiskt och rättsligt förfördelade, de fattiga – enligt denna regeringsförklaring. Inte mindre viktigt är det när han lär sina lärjungar att be. Den citerade Fader vår nämner på grekiska uttryckligen penningskulden. Exegeter ser i detta en hänvisning till ett ursprungligt arameiskt ord, som omfattar såväl moralisk som ekonomisk skuld.

Inte undra på att själva bibelöversättningen ändrades under skuldkrisen i Latinamerika under 1980-talet, för att just undvika att det uppstod några realistiska ”missuppfattningar”: i stället för ”skulder” säger man ”överträdelser”. Men hos Matteus är det omöjligt att föreställa sig ett förandligande av ämnet. Ett sådant tänkande står helt och hållet i strid med det dubbla kärleksbudet.

Fyra ekonomisk-politiskt relevanta grundtankar gör sig påminda när det gäller dessa bibeltexter: att på rättslig väg begränsa ekonomisk maktkoncentration är livsviktigt för ett samhälle; fordringsägarnas rätt står inte över låntagarnas värde och frihet; en skuldfri nystart måste göras möjlig och oavhängig av fordringsägarnas intressen; kärleken till Gud har kärleken till nästan som mål.

När det handlar om att inskränka fordringsägarnas rätt att driva in juridiskt giltiga fordringar hos gäldenärer, rör vi oss inom områdena för konkurrensregler och för insolvens. Omfördelningsmekanismerna är inte främmande för det regleringspolitiska tänkandet i Freiburgskolans anda. Det är en grundprincip för det ekonomiska systemet, att genom en rättsordning förhindra den tilltagande och till sist varaktiga koncentrationen av kapital till några få händer och det ekonomiska beroendet för större delen av samhället som följer därav. Konkurrens utan regler innebär enligt denna uppfattning slutet för marknaden. Så uttrycks det av klassikern inom ekonomisk politik, Walter Eucken: ”Att underlätta för människor att utveckla sina spontana förmågor och samtidigt se till att de inte vänder sig mot allmänintresset, är det mål som konkurrensreglernas politik riktar in sig på. […] Det är den enda typ av regler som tyglar egoismens krafter” (Grundsätze der Wirtschaftspolitik [Den ekonomiska politikens grundprinciper], s. 365). Den grundläggande sympatin för både allmänintresset och ”människors spontana förmågor” är grundprincipen för insolvensrätten inom ekonomin.

Den – i Tyskland relativt nya – privata insolvenslagstiftningen besvarar frågan om en gäldenär efter en konkurs under hela livet måste fortsätta att betala av på kvarvarande skuld med eventuella senare inkomster, eller om han eller hon någon gång, tack vare en inskränkning enligt lag av fordringsägarens anspråk, återigen kan räkna med att låta sina ”spontana förmågor” komma en ekonomisk verksamhet till godo.1

Modern insolvenslagstiftning för såväl privatpersoner som företag formulerar den bibliska friårstraditionens mening i paragrafer. Lagstiftningen kring personlig konkurs begränsar fordringsägarnas anspråk i de fall där låntagarens överlevnad, människovärde och handlingsfrihet står på spel. Den fastställer ett existensminimum, som är oberoende av storleken på fordringsägarens anspråk och som inte kan bli föremål för indrivning. Företag i konkurs behandlas så att de kan fortsätta att fungera. Insolvensen blir rättsligt reglerad och görs inte beroende av fordringsägarens välvilja eller av politisk opportunism. Det går knappas att överskatta betydelsen av sådana rättsstatliga förhållanden för den sociala sammanhållningen i samhället. På samma sätt är det uppenbart att det ”rent” ekonomiska synsättet alltför länge har överskattats.

Insolvensförfaranden täcker emellertid inte alla förhållanden mellan låntagare och fordringsägare. Den viktigaste låntagarkategori som står utanför rättsstatliga regler och förfaringssätt på detta område är skuldsatta stater. De förfaringssätt som dessa stater måste underkasta sig när de inte kan betala sina skulder liknar mer den medeltida praxisen för indrivning av skulder. Fordringsägarna tar sig själva rätten att besluta om de ska bevilja skuldavskrivning eller inte. Skuldavskrivning inom Parisklubben beviljades när det inte fanns något mer att hämta i det berörda landet även sedan man gått så långt att man fullständigt struntat i att beakta mänskliga rättigheter, eller om det handlade om ett land som var en viktig allierad till en medlemsstat i Parisklubben. Länder som inte uppfyllde dessa kriterier vägrades ofta avskrivning eller fick den ofta beviljad så sent att till slut en hel generation hade gått miste om chansen att leva ett värdigt liv.

”Washington konsensus” kallade man denna grundläggande övertygelse, som tog sig uttryck i strukturanpassningsprogrammen under 1980-talet, eftersom institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) har sitt säte i den amerikanska huvudstaden. Grundtanken är att fordringsägarna får hämta det som går att få ut från de skuldsatta länderna. Strukturanpassning innebär då att om en stat är skyldig bankerna pengar så måste subventionerna av barnens skolmjölk avskaffas. Mänskliga rättigheter spelar inte någon avgörande roll i dessa överväganden.

Fordringsägarna, däremot, grundar sina beslut på analyser från Världsbanken och IMF – som båda ofta själva har fordringar på det skuldsatta landet. Eftersom deras egna återbetalningar är beroende av deras analyser befinner de sig i en intressekonflikt som borde diskvalificera dem som oberoende granskare i en rättstatlig process. En sådan praxis rättfärdigas av fordringsägarna med att det saknas en internationell jurisdiktion för fall där stater kommit på obestånd. Men en sådan saknas endast därför att fordringsägarna inte vill ha någon. Den starkes rätt gäller i stället för rättens styrka. Detta kan man ändra på.

Organisationen Entwicklung braucht Entschuldung [Utveckling behöver skuldlättnad] engagerar sig för att sådana ”ociviliserade” tillstånd ska upphöra. Sedan flera år finns det program, som utarbetats av välkända ekonomer som Joseph Stiglitz och jurister från FN och IMF och inte minst från frivilligorganisationer, för hur de grundläggande principerna för nationella insolvensförfaranden skulle kunna tillämpas på insolventa stater – exempelvis i form av ett skiljedomsförfarande ad hoc.

Kyrkor och rörelser som verkar för skuldlättnad kräver en grundläggande reform av den globala skuldhanteringen. Målet är att överföra tre principer från det bibliska friåret till de finansiella förhållanden som gäller i dag: skyddet mot varaktig överskuldsättning och beroende, ett skydd som gäller närhelst länder får betalningssvårigheter, och är oberoende av ekonomiska intressen och kreditgivarnas politiska vilja.

Var befinner sig reformprocessen för närvarande?

Att skapa ett rättvist och transparent insolvensförfarande för stater är ett centralt krav från den globala friårsrörelsen. Därigenom kompletterar den kravet på att stryka obetalbara eller olagliga skulder med ett praktiskt förfaringssätt för hur det kan ske på ett rättvist och transparent sätt. Konkret betyder detta att ett överskuldsatt land, som inte längre kan fullgöra sina skyldigheter, inte vänder sig till en fordringsägarkartell som Parisklubben, för att be om skuldomläggning, utan i stället utlöser ett skiljedoms- och medlingsförfarande. Där skulle låntagare och långivare bli lika starkt företrädda och gemensamt utse medlare respektive konkursdomare. Alla fordringsägare måste ta med sina fordringar i förfarandet, om de senare vill upprätthålla sina anspråk på betalning.

En oberoende instans prövar legitimiteten i fordringsägarnas anspråk och landets betalningsmöjligheter. Skiljedomstolen beslutar hur mycket det skuldsatta landet kan och måste betala utan att riskera sina grundläggande statliga funktioner. Avsikten med processen är att låntagaren ska kunna starta om på nytt – vilket också ligger i fordringsägarnas intresse, som kan förvänta sig pålitligare betalningar från en låntagare som åter blivit solvent än från en som sitter fast i skuldfällan.

Den hittills ännu inte varaktigt lösta finanskrisen och den hotande nya skuldkrisen visar att tiden är mogen för en global reform i det bibliska friårets anda. Stora reformer uppnås i regel endast långsamt och med svårighet. Situationen i en akut kris är helt annorlunda, när den politiska viljan till förändring hos några och trycket från stora delar av befolkningen sammanfaller.

Under hela den moderna ekonomiska historien har det återkommande förekommit att stater kommit på obestånd [statsbankrutt]. Åtskilliga latinamerikanska stater har legat efter med betalningarna oftare än de har betalat punktligt. Dessa skuldkriser har ”lösts” på olika sätt, kaotiskt, otillräckligt och med mänskligt ovärdiga sociala följder. Uppslagsordet ”hungerkravaller” står för detta. Det har tagit många år för att äntligen mänskliga rättigheter för de fattigaste befolkningsskikten i det skuldsatta landet skulle komma med i ”kalkylen”. Den globala finanskrisen sedan 2008 har lett till ekonomisk-politiska omvälvningar i en omfattning som inte är utredd och än mindre hanterad. Organisationen Entwicklung braucht Entschuldung räknar med att den ”tredje vågen av den globala finanskrisen” kommer att ta sig uttryck i statsbankrutter över hela jordklotet och investmentbanken Goldmann-Sachs håller numera med om detta (Goldman Sachs, ”Phase III der Finanzkrise hat begonnen – Jetzt sind die Schwellenländer dran”, Wallstreet Online 12 oktober 2015; erlassjahr.de och Misereor, Schuldenreport 2016).

För närvarande riskerar fler länder att drabbas av statsbankrutt än det antal länder som under perioden med hög tillväxt kom i åtnjutande av långivarnas begränsade skuldavskrivningsprogram (Heavily Indebted Poor Countries, HIPC [via Multilateral Debt Relief Initiative, MDRI). För närvarande uppvisar – baserat på siffror från Världsbanken fram till 1 januari 2015 – mer än 100 stater en eller flera skuldindikatorer (mått på skuld) på så höga nivåer att det kan betecknas som kritiskt. Spektrat av berörda länder är nu mycket bredare än under krisen på 1980-talet. I dag måste så olika länder som Gambia och Grekland, Mongoliet och Brasilien betala mer till sina långivare än vad de klarar av utan att riskera befolkningens uppehälle och den sociala stabiliteten.

Kravet på ett internationellt insolvensförfarande var under många år endast något som drevs av kyrkor och utvecklingsorganisationer. I dag ställs kravet från ett brett spektrum av aktörer som sträcker sig ända till tidskriften The Economist. Inför risken av en möjlig upprepning av skuldkrisen på södra halvklotet drev utvecklingsländerna och tillväxtländerna inom FN (G77 och Kina) 2014, tack vare sin majoritet i generalförsamlingen, igenom en resolution som krävde att världsorganisationen skulle skapa ett rättsligt ramverk för ett ordnat insolvensförfarande för stater. I slutet av 2015 lyckades än en gång de rika länderna blockera detta initiativ från syd. Men även de hårdföra motståndarna, som den tyska förbundsregeringen, USA och Storbritannien, kan inte förhindra att temat åter dyker upp på den politiska dagordningen på olika ställen, exempelvis i Kinas målsättning för sitt ordförandeskap för G20 under 2016 liksom vid UNCTAD XIV i juli i år i Nairobi och vid Financing for Development Forum under våren 2016 i New York.

Vi vet, från exempelvis den kortvariga reformdiskussionen efter Argentinakrisen 2001–2003, att ett sådant ”tidsfönster” inte är öppet särskilt länge. Förutsägbart är dock att den globala finanskrisens följder under de kommande åren kommer att märkas allt starkare även i Europa.

Kyrkorna, vars profetiska uppgift det är att översätta de grundläggande bibliska kraven på rättvisa i dagens kaotiska värld, bör inte missa detta tillfälle. Årets G20-möte i Kina och än mer nästa möte 2017 under tyskt ordförandeskap erbjuder en enastående möjlighet att låta rösterna från Debt 20, de 20 mest skuldtyngda staterna, komma till tals och att kräva en permanent, socialt acceptabel lösning av den internationella skuldhanteringen. När, om inte nu?

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 6/2016.

Noter

1.Det kan vara värt att notera att Sverige visserligen har en skuldsaneringslag men (ännu) inte har någon sådan insolvenslagstiftning för privatpersoner där man via konkurs blir kvitt sina skulder [Anders Kvist].

Jürgen Kaiser är politisk samordnare för organisationen erlassjahr.de – Entwicklung braucht Entschuldung.

Wolfgang Schonecke är tidigare ledare för nätverket Afrika Deutschland i Bonn, numera ledare för Berlinavdelningen. Har arbetat pastoralt i Uganda för sin orden Vita fäderna.

Wolfram Stierle är diplomerad nationalekonom och teolog, verksam i ledningstaben för det tyska ministeriet för ekonomiskt samarbete och utveckling (BMZ).