Bild och tro i katolsk och luthersk tradition

Målade och skulpterade bilder förekom redan i fornkyrkan, men deras närvaro i kyrkorummet har inte alltid varit självklar. Av och till genom historien har bildens berättigande i kyrkorummet ifrågasatts – inte minst i samband med reformationen. Både bland katoliker och protestanter kan det än idag råda en viss osäkerhet om hur man från respektive håll ser på frågan. Därför kan det vara intressant att jämföra bildsyn och bildbruk historiskt och se vad som förenar och vad som skiljer de olika traditionerna.

Katoliker har sedan gammalt haft en positiv bildsyn och en väl utvecklad tradition om bilders ändamål i det kyrkliga livet men inom det protestantiska lägret uppstod tidigt en splittring. Calvins uttalat bildfientliga hållning och Luthers mer positiva, om än vacklande, inställning fick konsekvenser när den första schismen inom protestantismen blev ett faktum vid mitten av 1500-talet. Den fungerade som katalysator och tvingade alla inblandade att klargöra den egna särarten.

De reformerta protestanterna menade att alla bilder i kyrkorummet borde tas bort, och i många städer stormade man kyrkorna och förstörde de bilder som fanns. Eftersom den reformerta riktningen spelat en mycket liten roll i Sverige lämnar vi den därhän. Lutherska teologer var mer försonligt inställda till bilder, eftersom de var angelägna att knyta an till och markera samhörigheten med äldre kristna traditioner. Det var denna riktning som fick avgörande betydelse för Svenska kyrkan. Den lutherska inställningen till kyrkligt bildbruk utformades decennierna kring 1600, och blev till stora delar bestämmande inte bara i sin samtid utan också för framtiden.

De lutherska reformatorerna ansåg inte att de grundade någon ny kyrka. I stället såg de sig som traditionsförvaltare med uppgift att återskapa en ursprunglig kristendom, som med tiden hade förvanskats. Alltså förkastade de inte kyrkan som mäss- och gudstjänstlokal och inte heller bilder i kyrkorummet. Enligt deras åsikt behövde inte heller äldre katolsk kyrkokonst förstöras. Det räckte med att man stävjade sådan fromma seder där bilder användes på ett för lutheranerna anstötligt sätt.

Det var tillåtet att ta bort bilder om detta ansågs lämpligt, när det blev omöjligt att komma till rätta med det man uppfattade som bildmissbruk. Förutsättningen var att det skedde under sansade och organiserade former under den politiska eller religiösa överhetens ledning. Ett svenskt exempel är att man tog bort statyn av S:t Erik som stod i västportalen i Uppsala domkyrka. Motiveringen var att kyrkobesökarna fortsatt att vörda den genom beröring och kyssar.

Församlingarna hade frihet att göra nya beställningar hos konstnärer om de så ville, men också att avstå om de inte tyckte att bilder behövdes. Det som uppmuntrades var bruket av bilder som utsmyckning och som illustrationer till Bibeln för dem som inte själva kunde läsa. Bilder ansågs också kunna röra själen genom att engagera betraktarens känslor och bidra till trons fortsatta mognad.

Bilden i västkyrkan

I den katolska kyrkan var alltså bilder oundgängliga i fromhetslivet vid tiden för reformationen. De ansågs vara en hjälp för de icke-läskunniga att ta till sig trons innehåll. Före tridentinska konciliet, vid 1500-talets mitt, hade det emellertid gått några sekler sedan kyrkan senast uttalat sig officiellt om bilden. Det gällde då ikonoklasmen som bröt ut i östkyrkan och som varade mellan 726 och 842. Det var en turbulent tid då det bysantinska rikets ikoner och kyrkomosaiker förstördes på kejserlig uppmaning. Med tiden vann bildvännerna i öst striden, även om det tog tid. Det andra konciliet i Nicea 787 hölls när den bysantinske regenten var positivt inställd till fromma bilder. Sådana som föreställde Kristus, Maria och helgonen förklarades då önskvärda i kyrkorna, eftersom de bidrog till att tron fördjupades hos de människor som betraktade dem.

Vid Lateransynoden 863 bekräftades att den nicenska lärosatsen skulle gälla också i väst, där några bildstormningar för övrigt aldrig inträffade. Denna uppfattning stod fast och konciliet i Trento bekräftade således bara status quo. Det är också rådande inställning idag. De mest utpräglat bildfientliga rörelser som förekommit på katolskt område har alltid bedömts som kätterska i sin tid. Dock inte i första hand på grund av den bildsyn de propagerat för utan främst därför att de i centrala lärofrågor ansetts föra fram heresier. Till dem hör katarerna, wycliffianerna och hussiterna.

Så långt tycks lutheraner och katoliker vara ense i sin bedömning av bildens roll. Var låg då problemet? Jo, i andra satsen av dokumentet från Nicea som rörde de troendes sätt att umgås med bilder. Där föreskrevs att bilderna borde vördas, inte i sig, utan som representanter eller symboler för det som de avbildade. Man preciserade också tillåtna uttryck för vördnaden – att kyssa bilderna, hälsa dem genom knäfall, samt tända rökelse och ljus vid dem – samtidigt som man betonade att det var viktigt att skilja denna vördnad från den egentliga tillbedjan eller dyrkan som bara tillkom Gud.

Det tridentinska dekretet bekräftar i sin tur att vördnaden för en bild övergår till den som avbildats, och att detta uttryckligen omfattade bilder av Kristus, Maria och helgonen. Sådana bilder kan kallas andaktsbilder. För säkerhets skull tog kyrkoledningen tillfället i akt att klargöra att en bild i sig inte på något sätt kan vara gudomlig eller besitta någon egen kraft att uträtta mirakler sedd ur en strikt teologisk synvinkel. Inträffade ett underverk var det den avbildade personen som stod bakom detta, inte bilden.

Mirakulös tillkomst och undergörande verkan

Här finns dock en viss komplikation, som den senare delen av dokumentet pekar mot. Till den kristna traditionen hörde också en tidig föreställning om att det fanns en del bilder som tillkommit mirakulöst, utan att ha gjorts av någon människa. Idén tycks datera sig tillbaka minst till 500-talet. I en bysantinsk legend berättas om en kvinna vid namn Hypatia som var hedning och som beklagade sig över sin svårighet att tro på någon hon aldrig sett. En dag fann hon i sin trädgårdsfontän en Kristusbild på duk som hon genast svepte in i sitt dok och tog med till sin kristne lärare. Vid ankomsten visade det sig att den ursprungliga bilden gjort ett avtryck också på dokets insida! Ryktet om miraklet spred sig, liksom avbildningar av ursprungsbilden.

Också i den katolska kyrkan fanns legender kring vissa bilder, som tillskrevs en mirakulös härkomst. De hade en särskild status bland andaktsbilderna och ansågs vara effektiva undergörare. De lockade också till vallfärder. Det motiv som kallas Veronicas svetteduk och som ofta finns i våra medeltida kalkmålningar har ett sådant ursprung. Alla bilder med det motivet ansågs gå tillbaka på det avtryck Kristus lämnade på den tygbit Veronica torkade hans ansikte med efter korsvägen. Det utfördes sedan kopior i form av ikoner efter det förmodade originalet. Andra bevarade bilder av liknande slag är en Mariaikon i kyrkan S Maria in Ara Coeli i Rom och det krucifix som kallas Volto Santo (heliga ansiktet) i Luccas domkyrka nära Florens.

Den senare gav upphov till en speciell krucifixtyp med en påklädd Kristus, som spred sig ända till Norden. Ett Volto Santo-krucifix hörde hemma i Väversunda kyrka i Östergötland, där idag en sentida kopia finns medan originalet återfinns på Historiska museet. Även efterbildningarna ansågs ofta särskilt vördnadsvärda jämfört med andra bilder. I Sverige fanns på senmedeltiden en s.k. nådabild av Kristi nedtagande från korset, Helga Lösen kallad. Den fanns i den kyrka som hörde till Stockholms dominikankonvent och var centrum för en vida spridd bildkult. Helga Lösen tillskrevs en lång rad mirakel fram till dess den förstördes i samband med reformationen.

Gemensamt för flera av de medeltida mirakelbilderna är att de föreställer Kristus eller Maria och att de har gjorts i Bysans, mestadels före 1100-talet. Med andra ord bar de troligen med sig historien om att de skulle återge ett mirakulöst original när de fördes västerut. Ibland tillskrevs legenden med tiden den bild man hade framför sig. Av det kunde var och en dra slutsatsen att det var möjligt för bilder att bli till på annat vis än genom regelrätt hantverk. Det finns också exempel på sentida kultbilder som tillskrivits ett övernaturligt ursprung, till dem hör Guadalupemadonnan i Mexico som är från 1500-talet och som i Latinamerika anses vara ett självporträtt av Maria.

Visionära bilder har ett visst släktskap med de mirakulösa och kan också få karaktär av nådabilder. De förmodas återge Maria eller Kristus som de uppenbarat sig i en vision för någon, till exempel madonnorna av Lourdes-typ som återgår på Bernadette Soubirous beskrivning av Maria. I det senare fallet är bilden en påminnelse om det mirakel som anses ha skett där, men i en del fall har även sådana bilder tillskrivits mirakulösa egenskaper i folktron.

Övertygelsen om att bilder kan uträtta under har med synen på reliker att göra. Förbindelsen mellan personen och föremålet är i det senare fallet primär genom att det handlar om exempelvis kroppsdelar eller faktiska ägodelar. Oväntade tillfrisknanden som sker vid beröring med en relik förklaras med att heligheten och kraften att uträtta under förutsätts dröja kvar i den heliga personens fysiska kropp efter döden eller att den har övergått på dennes ägodelar. Man kan jämföra med kvinnan i evangeliet som botades när hon rörde vid Jesu mantelfåll. I överensstämmelse med den uppfattningen är det lätt att föreställa sig att mirakulösa bilder har liknande förmåga. En likartad primärrelation mellan individ och föremål förutsätts ju finnas som för relikerna. Även kopior av mirakulösa bilder tillskrivs ibland en särskild kraft att uträtta under. Steget är inte heller långt till att också hålla andra bilder för att vara undergörande, även om förbindelsen med den avbildade i det fallen bara är sekundär.

Att stävja tillbedjan och stärka tron

Det tridentinska konciliets formulering om att bilder i sig varken är gudomliga eller kan besitta någon särskild kraft tycks mot denna bakgrund vara ett försök att stävja en överdriven bildvördnad, som kan förefalla balansera på gränsen till ren dyrkan av själva bilden och inte den person som den representerar. Toleransen för sådana uttryck för andlighet har ändå fortsatt att vara stor, eftersom man föredragit att se till intentionen i stället för till handlingen. Mirakeltron fyller ett psykologiskt behov och bidrar ofta till att stärka människors religiositet, vilket i sig kan ses som något positivt. Att den folkliga fromheten ibland går till överdrift betraktas som beklagligt, men något kyrkan får leva med om man inte vill kasta ut barnet med badvattnet.

Man presenterade också i samband med konciliet i Trento rekommendationer för att stävja sådant som kunde uppfattas som ikonografiska missbruk. Kravet på samstämmighet mellan framställningar i konsten av bibliska skeenden och de faktiska texterna skärptes. Det var en följd av att en bilds giltighet som objekt för vördnad ansågs avhängig dess överensstämmelse med förebilden.1 Förelåg tillräckligt stora avvikelser hade bilden inte längre den anknytning till verkligheten som fordrades, och utgjorde därmed en lögn.

Protokollet från den venetianska inkvisitionens ingripande mot den fantasifulla Nattvarden som konstnären Paolo Veronese målade visar att den katolska kyrkan i och med reformationen insåg att även konstens område kunde behöva en viss sanering för att inte leverera argument till motståndarna. Veronese tvangs göra ändringar i sin målning för att gå kritikerna till mötes, men gav inte upp sin konstnärliga frihet för det. Med stor finurlighet gav han den helt enkelt en ny titel: Måltiden i Levis hus, för att på så sätt markera sin självständighet. Denna incident har för övrigt gett stoff åt en vid det här laget klassisk Monty Python-sketch. ”I want one Christ, twelve apostles and NO Kangaroo!!” är en av många odödliga repliker i den.

Bilden i luthersk teologi

De lutherska teologerna avvisade i motsats till detta alla former av bildkult och gjorde klar boskillnad mellan avbildning och person. De menade att obildade människor inte kunde förväntas förstå skillnaden mellan vördnad för personen i bilden och dyrkan av själva bilden, och därmed kunde de förledas till direkt avguderi.

För det första avvisade lutheranerna vördnaden såväl för Maria som för helgonen, inte bara i bildform, utan överhuvudtaget. De ansågs bara vara människor som vi andra. Att respektera martyrer och särskilt fromma medmänniskor som förebilder var också för de lutherska teologerna självklart. Men när de hyllades alltför mycket menade man att gränserna mellan det gudomliga och det skapade suddades ut. Då riskerade Maria och helgonen att hamna på samma nivå som Kristus själv. Därmed försvann också behovet av att göra representationsbilder och andaktsbilder av dem i de lutherska kyrkorna. Kvar fanns Maria i scener där hon var omistlig för berättelsen, till exempel i framställningar av bebådelsen och Jesu födelse, men då inte som huvudperson. Det ansågs överhuvudtaget vanskligt att avbilda helgon från länge sedan, eftersom man ju inte säkert kunde veta hur de sett ut. Då var det bättre att avstå. Maria tycks dock åter vara på väg tillbaka till Svenska kyrkan. Såväl representations- som andaktsbilder av henne börjar dyka upp, de senare ofta i form av ikoner, men än så länge för det mesta i utkanterna av de etablerade fromhetsidealen.

För det andra avvisade lutheranerna bestämt föreställningar om nådebilder, särskilt de som ansågs ha tillkommit mirakulöst eller gestaltade en vision. Det gällde inte bara bilder av Maria utan också av Kristus. I lutherska ögon var berättelserna om bilders övernaturliga tillkomst inget annat än ren vidskepelse, samma gällde deras förmodade undergörande egenskaper. Det tycks också som om just nådabilder av olika slag (till exempel Helga Lösen i Stockholm) medvetet förstördes även i Norden av energiska reformatorer som var ute efter att utrota vad de uppfattade som bilddyrkan.

För det tredje vände sig de lutherska teologerna emot troendes konkreta uttryck för vördnad och man utdömde olika sedvänjor, som ansågs uppmuntra till brott mot första budordet. Det blev förbjudet att klä statyer med riktiga dräkter, att tända ljus inför dem, att kyssa eller på annat vis beröra dem. Det enda man i princip fick göra var att se på dem, däremot inte att be vid dem. Även när bilderna föreställde någon person ur Treenigheten var och förblev de skapade föremål. De kyrkliga bildernas funktion begränsades till att omfatta ornamenta och memoria. De skulle smycka kyrkan, inte till Guds större ära, utan till församlingens nytta. De kunde ha en indirekt kateketisk funktion som illustrationer, och minna om Bibelns händelser, eller om vissa betydelsefulla personer, som samtida reformatorer, men inte mer.

Skarpa gränser drogs på så sätt upp för den kyrkliga bildanvändningen, vilket i sin tur bidrog till en utarmning av bildspråk och motiv. Bildernas ställning i den kyrkliga vardagen försvagades i det lutherska samfundet. När de inte längre hade en självklar roll i fromhetslivet, blev de mer beroende av ”världsliga” förändringar på smakens område eller av församlingarnas ekonomiska situation. Hade man ont om pengar prioriterade man annat än bilder. Avvecklingen av helgonvördnaden, ledde som vi sett till att motsvarande bilder blev inaktuella. Inte nog med det, med tiden förstod man inte heller vad de föreställde. Därför fanns ingen anledning att behålla obegripliga, äldre konstverk. När bilderna dessutom var nötta av tidens tand blev det inte märkvärdigare att ta bort eller ersätta dem än att skaffa nya bänkar till kyrkan. Bildernas brist på relevans för fromhetslivet har med största sannolikhet varit en bidragande faktor till att bildkonsten periodvis och regionalt utrotats ur lutherska kyrkor. Så har skett på många håll i Sverige vid olika tillfällen i vår historia. I den katolska kyrkan har man också blivit mer återhållsam, framförallt på 1900-talet, men bildernas etablerade plats i fromhetslivet medför att man inte helt kan avskaffa dem oavsett smakens diktat på det estetiska området. En viss minimiutrustning bestående av krucifix, Mariabild, kyrkans skyddshelgon och en korsväg är nödvändiga inslag i en katolsk kyrka. Här har snarare bildernas roll i fromhetslivet kommit att betonas på bekostnad av deras prydande, berättande och representerande funktion.

Bildens skilda betydelser för fromhetslivet

För att sammanfatta har bilder traditionellt spelat en större roll i den katolska kyrkans trosliv än i den lutherska. Synen på dem skiljer sig åt både om man ser till bakomliggande teologiska föreställningar och till deras konkreta bruk i fromhetslivet. Katoliker har ofta förfasats över det som de uppfattar som bristande respekt och vördnad för det heliga, medan protestanterna i lika mån förskräckts över vad de sett som otillbörlig dyrkan av skapade föremål. Att dessa reaktionssätt delvis grundar sig på missförstånd är klart, samtidigt som det finns tydliga skillnader i vad som kan vara godtagbart bildbruk i respektive troskultur. Delas bilderna in i olika grupper efter funktion kanske både likheter och skillnader blir tydligare.

I båda samfunden kan bilder användas i utsmyckande och berättande syfte. Däremot används bara vissa bilder i representativt syfte i lutherska kyrkor, till exempel de som föreställer den korsfäste, medan självständiga avbildningar av Maria och helgonen traditionellt har uteslutits. Inte av bristande respekt för dem och deras fromhet, men som en följd av hur man tolkat det första budordet och av rädsla för att behöva bära ansvar för att människor av okunnighet bryter mot det.

Andaktsbilder har ofta i lutherska sammanhang av samma orsak betraktats med stor tvekan. Särskilt i kyrkan var man orolig över att de kunde locka uppmärksamheten bort från förkunnandet och utläggandet av Ordet, det vill säga Bibeln. För katoliker är det däremot självklart att andaktsbilder är hjälpmedel för den enskilde att konkretisera den personliga fromheten i bön och vördnad inför det heliga. Tar man det extremfall som nådabilderna utgör så uppmuntras sällan tilltron till deras effektivitet från officiellt håll, men den accepteras som ett uttryck för vanliga människors fromhet. Det står var och en fritt att tro på Guadalupemadonnans övernaturliga ursprung och undergörande förmåga, och lika fritt att inte göra det, därför att tilltron i grunden är ett utslag av tillit och vördnad för Herrens moder. Toleransen för hur långt vördnaden för bilder får gå har varit stor inom den katolska kyrkan, medan rädsla över att gå för långt kommit att styra lutherska reaktioner. Och det är där som den egentliga skillnaden ligger; i den katolska benägenheten att se till det positiva och den protestantiska benägenheten att räkna med det negativa.

Not

1 De senare årens forskning framförallt kring profan porträttkonst visar att begreppet likhet kan vara vanskligt att använda. I dagens språkbruk syftar det i allmänhet på direkt fysionomisk likhet, men historiskt sett har det tolkats mycket olika och ofta påverkats av det sammanhang i vilket en avbildning förekom. För ett statsporträtt kunde det vara viktigare att den kungliga parafernalian avbildats korrekt, medan fysionomisk likhet var av underordnad betydelse. Därför används här i stället begreppet överensstämmelse, eftersom det har en vidare innebörd.