Palestina – fredsprocess med förhinder

När Oslo-avtalet mellan Yitzhak Rabin och Shimon Peres på den israeliska sidan och Yassir Arafat på den palestinska undertecknats 1993, skapade det omedelbart en stark optimism om en fredlig och positiv utveckling hos majoriteten av palestinierna i Gaza och på Västbanken. Man förväntade sig ett snabbt slut på snart 50 år av ockupation med ständiga övergrepp mot befolkningen, med konfiskation av land, hus, hem och andra resurser, men också en förbättring av levnadsstandarden, minskad arbetslöshet och en demokratisk utveckling av det politiska livet. Men stora och inflytelserika extremgrupper på båda sidor motsatte sig överenskommelsen och utfäste sig att bekämpa den.

Liksom i tidigare frigörelseprocesser, vid avvecklingen av kolonialismen eller kommunismen, lät de positiva resultaten av den politiska överenskommelsen vänta på sig. I fallet Palestina komplicerades problemet genom den utdragna processen och de skilda tolkningar av avtalets innebörd som de båda sidorna presenterar. Den politiska oenigheten har ackompanjerats av terrordåd från extremister på båda sidor. Det senaste regeringsskiftet i Israel har kraftigt försvårat genomförandet av avtalet.

Den optimism som Oslo-avtalet först skapade förbyttes snabbt i sin motsats när utvecklingen visade sig gå i en helt annan riktning än den man hoppades på. De utdragna förhandlingarna om varje litet steg i genomförandet av fredsavtalet, speciellt sedan Binyahmin Netanyahu kom till makten, har skapat en stark frustration bland palestinierna, där nu en majoritet tvivlar på att något positivt ska komma ut av processen. Avslöjandena om korruption och ineffektivitet inom den palestinska myndigheten, Palestinian Authority (PA) har knappast förbättrat tilltron.

Fredsprocessen

När det utländska biståndet hade organiserats och började strömma in till Västbanken, framför allt till Gaza i mitten av 1995 ökade optimismen under en tid. Folk fick arbete i olika sysselsättningsprojekt, vilket bidrog till att den öppna arbetslösheten och fattigdomen minskade. Bostäder, skolor och kliniker renoverades, vägar och avloppssystem förbättrades genom projekten. Men glädjen blev inte långvarig. Som motdrag mot terrorattentat från palestinska extremister svarade Israel med en politik av kollektiv bestraffning, genom vilken de palestinska områdena isolerades från omvärlden och från varandra. Införsel och utförsel av varor stoppades. Tomater, jordgubbar och andra känsliga jordbruksprodukter avsedda för den israeliska marknaden eller för export ruttnade bort. Cement och andra förnödenheter för byggen och projekt kunde inte föras in i områdena. 10 000-tals arbetare som jobbade i Israel kunde inte komma till sina arbeten och få sin försörjning.

Efter mordet på premiärminister Rabin och regeringsskiftet i Israel inträdde ett nytt långt avbrott i förhandlingarna. Så småningom lyckades man ta ytterligare några små steg framåt på den steniga vägen mot en varaktig lösning, under fortsatta provokationer från motståndarna till en uppgörelse. ”Stängningspolitiken” av de palestinska områdena skärptes successivt och ledde till ökade ekonomiska påfrestningar på den palestinska ekonomin och till en utbredd pessimism inför fredsprocessen. När så den israeliska regeringen i mars 1997 beslutade att börja bygga ännu en ny bosättning vid Har Homa, det arabiska Abu Ghneim, strax utanför Betlehem, avbröt den palestinska sidan fredssamtalen i protest. Alla försök från omvärlden, inklusive FN:s säkerhetsråd och generalförsamling, att få stopp på bygget och därmed få igång processen igen har strandat på det massiva amerikanska stödet för den israeliska regimens politik. Nu förefaller det som om även det amerikanska tålamodet med Netanyahu håller på att tryta. Endast en ordentlig amerikansk press på hans regim kan nu få igång processen igen. Alternativet hotar att bli förödande för hela Mellanöstern, om inte nu så säkerligen i ett längre perspektiv.

De upprepade attentaten från extremister på båda sidor möts med helt olika reaktioner från de israeliska myndigheterna. Palestinska attentat besvaras med omedelbar kollektiv bestraffning i form av stängning av de palestinska områdena och individuell bestraffning av attentatsmannens familjer genom demolering av deras hem. Ställs attentatorn inför domstol blir det livstid. Vid attentat från israeliska extremister mot palestinier blir resultatet oftast att attentatorn förklaras sinnessjuk eller också har attentatet/mordet skett i självförsvar därför att han känt sig hotad. Påföljden blir frigivning eller ett kort straff.

Ekonomin

Den palestinska ekonomin är så gott som helt beroende av Israel. 90 % av all import till områdena kommer från Israel och 80 % av exporten går dit. 1990 arbetade över 1/3 av den palestinska arbetskraften i Israel. I och med Oslo-avtalet skedde en drastisk förändring av den dittillsvarande israeliska politiken. Antalet palestinier som beviljas arbetstillstånd i Israel har drastiskt skurits ner, från i genomsnitt 120 000 under 1992 till runt 25 000 år 1996. Under 1997 har antalet ökat igen, men de upprepade stängningarna av de palestinska områdena gör att antalet varierar kraftigt från månad till månad. I augusti/september 1997 var den israeliska marknaden helt stängd i en och en halv månad som en repressalieåtgärd för nya bombdåd från islamska extremister.

En närmast total ekonomisk utfrysning av palestinska turistföretag inleddes när PA tog över kontrollen av vissa områden. Palestinska restauranger i Jeriko, som fram till Oslo-avtalet utspisat 10 000-tals turister som fraktades omkring i israeliska turistbussar från Nasaret via Jeriko till Betlehem (det är bara israeliska företag som får tillstånd att frakta turister den vägen), står idag tomma därför att bolagen bara gör korta uppehåll för att visa sevärdheterna och sedan far vidare. I Betlehem stannar bussarna någon halvtimme på torget för att turisterna ska besöka Födelsekyrkan. Därefter beger de sig till israeliska områden för måltider och boende. Byggandet av Har Homa verkar för övrigt vara ett projekt med syfte att beröva palestinierna de förväntade turistinkomsterna från 2000-årsfirandet i Betlehem. I Har Homa, bara några kilometer från Betlehem, planeras stora hotell och turistanläggningar för att möta den väntade stora tillströmningen.

Under den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza efter kriget 1967 har investeringar och underhåll av vägar, skolor, sjukhus och andra allmännyttiga ändamål åsidosatts nästan helt. Medan de offentliga investeringarna i Israel mellan 1967 och 1992 var omkring 15 000 USD per år och invånare var de i de ockuperade områdena 15 USD. Även de privata investeringarna i husbyggande, industrier och andra ekonomiska aktiviteter har varit lågt. I början av fredsprocessen ökade investeringarna, speciellt husbyggandet, men på grund av den politiska oron, ovissheten om framtiden och trögheten i fredsprocessen har de avtagit på nytt. Vitala investeringar för den palestinska ekonomin, som hamn och flygplats i Gaza och en ”safe road” mellan Västbanken och Gaza, har hittills blockerats ”av säkerhetsskäl”, trots att internationell finansiering utlovats. En annan olöst tvistefråga, och överlevnadsfråga, är vattnet. Idag är det förbjudet för palestinier att borra ens en meter för att få mer vatten, samtidigt som israeliska djupbrunnar i nya bosättningar tar bort vattnet från palestinska byar.

Allt detta har fått till följd att arbetslöshet och fattigdom ökat dramatiskt. Arbetslösheten, som mot slutet av 80-talet var nere i några få procent, hade 1996 ökat till 28 %. Per capita-inkomsten minskade mellan 1992 och 1996 med 35 %, konsumtionen med 15 %. Andelen fattiga, med en inkomst understigande 650 USD per år (mindre än 2 USD per dag) var 1995 19 % i hela det palestinska området, i Gaza hela 36 %. Sedan dess har neddragningarna av antalet arbetstillstånd (Israel har ersatt den palestinska arbetskraften med arbetskraft från Östeuropa och Sydostasien), med ökad arbetslöshet som följd och de kollektiva bestraffningarna på grund av terrordåd ytterligare försämrat situationen. 1996 förlorade de palestinska områdena 1/3 av alla arbetsdagar till följd av stängningspolitiken. Detta tillsammans med förlusterna i produktion och export till följd av gränsstängningarna motsvarade enligt Världsbanken en förlust på mer än 5 miljoner USD per dag, i andel av BNP minus 18 % på Västbanken och 39 % i Gaza under 1996. Augusti-septemberstängningen 1997 kostade enligt FN den palestinska ekonomin över 225 miljoner USD, vilket är dubbelt så mycket som hela värdet av det utländska biståndet första halvåret 1997.

Den palestinska ekonomin kan överhuvud taget inte fungera som en helhet eftersom flödet av gods och personer mellan Gaza och Västbanken och inom Västbanken är starkt reglerat och begränsat. Export och import kontrolleras helt av Israel och kräver israeliska tillstånd. Möjligheterna att röra sig mellan de norra och södra delarna av Västbanken begränsas av förbudet for palestinierna att vistas i och färdas genom Jerusalem. Det gör att den palestinska ekonomin och marknaden inte är en, utan i praktiken fyra: en för Gaza med en miljon invånare, tre för Västbankens 1,5 miljoner, en för norra Västbanken med Nablus och Ramallah som viktigaste centra, en för södra Västbanken med Hebron och Betlehem och en för östra Jerusalem. Restriktionerna i utrikeshandeln och de små marknaderna begränsar kraftigt möjligheterna till en ekonomisk expansion.

Bosättningarna

Den palestinska myndigheten, PA, fick först kontrollen över två områden, Gaza och Jeriko. Övriga områden är indelade i tre olika zoner, A, B och C. I A-zonerna (sju städer och ett antal byar på Västbanken, motsvarande 26 % av befolkningen och 7 % av arealen) ansvarar PA för säkerhet och civil administration, område B (övriga palestinska städer och byar på Västbanken) är fortfarande under israelisk säkerhetskontroll medan område C, med över 150 israeliska bosättningar och stora säkerhetszoner, helt står under israelisk kontroll och administration. Inga palestinska investeringar i form av hus- eller vägbyggande får göras i B- och C-zonerna utan israeliskt godkännande, och sådana beviljas endast i undantagsfall. Däremot är de israeliska investeringarna i nya och utökade bosättningar och vägar på ockuperat land omfattande, helt i strid mot Genèvekonventionen. Dessa investeringar kräver konfiskation av ytterligare palestinskt land.

Restriktioner mot palestinskt husbyggande även före 1993 har lett till stor bostadsbrist och till att ett stort antal hus uppförts utan vederbörliga tillstånd. Under den senaste 10-årsperioden har omkring 2 000 palestinska hem rivits av de israeliska myndigheterna, några som straff mot familjer vars söner deltagit i terrorattacker, övriga klassade som svartbyggen, men som varit familjernas hem i åratal. I östra Jerusalem, där Israel systematiskt försöker tränga ut den palestinska befolkningen, hotas ytterligare 3 000 hus av demolering.

Bosättningspolitiken kostar Israel stora summor årligen. Olika typer av subventioner lämnas till dem som bosätter sig i de ockuperade områdena. Summor på mellan 300 och 600 miljoner USD har nämnts i debatten kring 1998 års budget. Säkerhetsarrangemangen kring vissa bosättningar blir också mycket kostsamma. I Hebrons stadskärna bor 400 ultraortodoxa judiska bosättare bland 120 000 palestinier, bevakade av 1 200 israeliska soldater. Så gott som dagliga konflikter förekommer där mellan folkgrupperna, ofta initierade av bosättare som anser att de har gudomlig rätt till landet och att palestinierna ska tvångsförflyttas till andra arabstater. I Gaza använder 4 000 bosättare 40 % av landarealen (den bästa för jordbruksändamål) och lika mycket av vattnet, medan en miljon palestinier, flertalet i flyktingläger, delar på resten. Att flytta på dessa 4 400 bosättare skulle i ett drag kunna lösa två av fredsprocessens största problem, men det förefaller politiskt och ideologiskt omöjligt för en regim som lyckats fördriva 100 000-tals palestinier från hus och hem efter 1948, ofta med hjälp av bedrägliga och/eller ytterst brutala metoder.

Bestraffningspolitiken säkerhet eller förödmjukelse

Som ett led i kampen mot terrorattacker tillämpar Israel en konsekvent politik med kollektiva bestraffningar. Efter varje vansinnesdåd stängs de palestinska områdena av militären. Utfärdade arbetstillstånd för 10 000-tals arbetare upphör omedelbart att gälla. Gods och personer kan inte transporteras till och från de palestinska områdena, vid de senaste stängningarna inte ens mellan olika städer och byar inom området. Andra typer av bestraffningar är, som nämnts ovan, demoleringar av bostadshus och trädgårdar. Träd huggs ner med motivering att terrorister annars kan gömma sig bakom dem. Enligt en människorättsorganisation har över 200 000 träd huggits eller bränts ner i detta trädfattiga land av bosättare och säkerhetsstyrkor under det senaste årtiondet. När träden är borta kan landet betraktas som övergivet och annekteras för nya israeliska bosättningar.

Dessa och andra ”säkerhetsåtgärder” kan inte uppfattas som annat än trakasserier och förödmjukelser av palestinierna. Istället for att bidra till ökad säkerhet ger detta ny näring åt hatet och extremismen. Praktiken visar också att strömmarna av folk mellan de palestinska områdena och Israel fortsätter i stor omfattning på småvägar, omvägar och bakvägar även under den hårdaste avspärrning. Terrorn går bara att stoppa genom försoning.

Jerusalem

Den svåraste nöten att knäcka i fredsförhandlingarna kommer att bli Jerusalem, den heliga staden för tre religioner. Israel hävdar att alla tre fritt kan utöva sin religion och tillbe i Jerusalem. Men detta gäller inte de palestinier som bor på Västbanken och i Gaza. Sedan 1995 förvägras de att komma in till eller passera Jerusalem. De kristna och muslimska ledarna har eftertryckligt protesterat mot att deras trosfränder inte ges tillträde till de heliga platserna. När t ex palestinier i Ramallah får besök av släktingar och vänner från USA eller Jordanien, eller av palestinier som bor i Israel, kan de inte följa med sina gäster till Jerusalem for att fira gudstjänst.

Palestinier som bor i Östra Jerusalem tilldelas särskilda ID-kort som berättigar dem att bo där och att resa in och ut ur staden. Men det pågår en systematisk indragning av dessa ID-kort för att minska den palestinska närvaron i Jerusalem, som både israeler och palestinier betraktar som sin huvudstad. Den som t ex vistas utomlands för studier eller arbete mer än ett år mister rätten att komma tillbaka till hemmet i Jerusalem.

Att bygga ett näringsliv och en administration.

Ett stort problem i fredsarbetet är att bygga upp ett fungerande arbets- och näringsliv, ett annat att skapa en effektiv palestinsk administration. För näringslivet saknas idag förutsättning att attrahera det kapital som krävs för tillväxt. Osäkerheten är alltför stor när det gäller möjligheterna att få in råvaror och insatsmaterial och att få ut de färdiga produkterna. Investeringar i den potentiellt expansiva turistbranschen lönar sig heller inte under rådande politiska förhållanden. Allt kontrolleras av Israel och ytterst av dess säkerhetsapparat. Varje incident tas som intäkt för att stoppa flödet av gods och personal. Men osäkerheten är lika stor när det gäller vilka lagar och bestämmelser som reglerar och kommer att reglera villkoren för näringslivet. Hur blir det med företagsbeskattningen? Hur blir det med hemtagning av vinster? Under vilka villkor kan man få lån? Vilken arbetslagstiftning gäller eller kommer att gälla?

På lagstiftningens område är situationen närmast kaotisk. På Västbanken gäller gammal jordansk lag och i Gaza egyptisk lag, kompletterade med hundratals israeliska militärdirektiv och dekret. Ingen förnyelse och modernisering av lagstiftningen har varit möjlig under ockupationen sedan 1967. Den palestinska lagstiftande församlingen har efter 1996 beslutat om en rad nya lagar, men bara ett fåtal har hittills undertecknats och godkänts av presidenten. I slutet av december 1997 hotade därför församlingen med en veckas arbetsnedläggelse om inte presidenten undertecknade 37 redan beslutade lagar före årsskiftet.

Ett annat problem är motsättningarna mellan dem som 1967 stannade kvar och tjänade under ockupationsadministrationen och dem som flydde och kämpade for självständighet från Beirut och Tunis. Ministerierna befolkas och leds till stor del av förtjänta frihetskämpar. De tekniskt kunniga och kompetenta experterna från tidigare administration har oftast lägre poster och begränsat inflytande.

Trots alla problem utvecklas den palestinska administrationen. Man har fått till stånd ett för regionen jämförelsevis effektivt system för skatteindrivning. Hälso- och sjukvård liksom undervisning fungerar tillfredsställande. Barnadödligheten sjunker och läskunnighet ökar. Banker och försäkringsbolag har lyckats bygga upp en omfattande och allt bättre fungerande verksamhet. Man har också kunnat lära av andra nya nationers misstag. Statsskulden är obetydlig och man har fortfarande, trots korruption och upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter, ett starkt internationellt stöd. Men utan snara framgångar i förhandlingarna om politiskt självstyre kan det internationella ekonomiska stödet minska och den politiska oron öka. Utvecklingen kan då lätt sluta i kaos med ökad terror och blodsutgjutelse.