Religionerna och lagen i Ryssland

Av dagspressen vet vi vilka känslor som väcktes i samband med att den ryska duman röstade om en religionslagstiftning i en första omgång den 15 juni 1997. Det var en lagstiftning som många ansåg vara alltför restriktiv och farlig. Påven Johannes Paulus II skrev med anledning därav till president Jeltsin för att förmå denne att lägga in sitt veto mot lagen i kraft av den rätt som konstitutionen ger presidenten. Ett liknande budskap kom från en grupp i den amerikanska kongressen och vad som sedan hände var att Boris Jeltsin beslöt att godkänna lagstiftningen under förutsättning att duman ändrade en del i förslaget, och hur slutligen en synnerligen kontroversiell och brådstörtad ny omröstning plötsligt ägde rum i september. Duman röstade om en kompromisstext från presidentens sida, en text som i mångas ögon inte skiljde sig mycket från det första lagförslaget. Här skall vi undersöka en del grundläggande mönster i själva problemställningen och i kontrahenternas förhållningssätt som de framkommit sedan 1990 då en ny religionslag trädde i kraft.

Religioner med historisk hemortsrätt

I sitt brev till Boris Jeltsin klagade påven över att katolicismen i juniomröstningen inte fanns med vid sidan av ortodoxin, islam, buddhismen och judendomen. I bästa fall kunde man tolka det som om katolicismen var underförstådd i uttrycket andra religioner med historisk hemortsrätt i den ryska federationen, i värsta fall som om lagstiftarna med vilje hade utelämnat den katolska tron. I äldre dokument nämndes katolicismen bland religionerna med historisk hemortsrätt i Ryssland. Men nu fanns det anledning att befara att katolska gemenskaper med centrum i utlandet skulle få stora svårigheter att få registrera sig i Ryssland. Så här skriver påven: ”Framställningen i speciellt kapitel två om villkoren för registrering av utländska gemenskaper föranleder en att tro att de ryska civila myndigheterna vill assimilera den katolska kyrkan med en utländsk gemenskap, utan att ta någon hänsyn till vare sig dess närvaro och verksamhet bland folk i Ryssland eller till dess speciella hierarkiska struktur.” Han syftar här inte så mycket på de apostoliska administrationer som för tillfället finns i Moskva och Novosibirsk utan på den jurisdiktion som en katolsk biskop av hävd haft, med säte i Moghilev, inte långt från Sankt Petersburg. Andra kristna än katolikerna skulle också kunna klaga, exempelvis baptisterna, som man vet visat ett stort mod under förföljelserna. Men katolikerna har en något speciell ställning, eftersom de haft en förbindelse med den ryska historien under en längre tidsrymd. Detta gäller katoliker av latinsk rit. Frågan om de unierade katolikerna av bysantinsk rit är av en annan natur och berör framför allt Ukraina, och knappast Ryssland.

I den kompromiss som sedan blev lag har några formuleringar mildrats. Ortodoxin har bara en speciell roll i Rysslands historia. Somliga villkor för att församlingar ska få registrera sig har försvunnit. Å andra sidan har kraven på andra håll ökat. Det ryska medborgarskapet spelar en mer avgörande roll än i det första utkastet. Mycket hänger på hur välvillig tolkningen av lagen sedan blir. Bland kommentatorerna finns både de som är optimistiska och de som är pessimistiska.

Det allvarliga är att Ryssland ger sig in i så många distinktioner och petitesser, när landet idag enligt konstitutionerna är en konfessionslös och sekulariserad (svetskij) stat. Boris Jeltsin betonade just konfessionslösheten när den nya konstitutionen godkändes den 2 november 1993: ”Allt är annorlunda nu. I det förflutna har den ryska staten varit ortodox. Den ryska nationella identiteten byggde på ortodoxin.” I det förflutna, alltså inte nu längre. När man tar del av många av de åsikter som framfördes i debatterna nyligen frågar man sig om det verkligen har skett någon förändring i många ryssars sinnen, trots vad som sägs i konstitutionen.

Monsignore Kirill, president för det ryska patriarkatets departementet för relationer med utländska kyrkor, försvarade lagen genom att framhålla att det inte heller i andra länder är självklart att utländska gemenskaper blir erkända. Trots det kan man knappast beskylla den registrering som den nya lagen föreskriver för att vara liberal.

Den Heliga stolen och ortodox jurisdiktion

I samband med ovannämnda kontrovers har kritik riktats mot de ortodoxa dignitärernas utsagor om det ryska territoriet, ortodoxins kanoniska territorium. Den Heliga stolen har likväl inte förkastat uttrycket. För även om den Heliga stolen inte handlade särskilt klokt när den placerade apostoliska administratörer i Ryssland, utan att konsultera det ortodoxa episkopatet, så har den i alla fall bemödat sig om att klargöra att den skapade dessa jurisdiktioner för att ta hand om katolikerna i Ryssland. I dokumentet Pro Russia om det pastorala arbetet i Ryssland ber den Heliga stolen de katoliker som finns i landet att inte arbeta pastoralt utanför den katolska gemenskapen annat än i samförstånd och harmoni med de ortodoxa biskoparna. I de orden kan man läsa in ett verkligt erkännande av de ortodoxa biskoparnas territoriella jurisdiktion, fastän i en viss gemenskap med Rom. De ortodoxa biskoparnas jurisdiktion är långt ifrån betydelselös ur den Heliga stolens synpunkt. Givetvis kan inte påven medge att det skulle finnas en egen given ortodox territoriell jurisdiktion, som om den kyrkliga splittringen i sig själv skulle vara naturlig och förbli för evigt. Men genom att formulera sig som den gör i Pro Russia medger påvestolen att dessa biskopar är legitima innehavare av ämbetet i den kyrkliga jurisdiktionen i dessa områden och bör respekteras som sådana även om de inte befinner sig i en fullständig kommunion med Rom.

Boris Jeltsins attityd

Historien med religionslagstiftningen är inte något nytt. Den började när parlamentet röstade om den första religionsfrihetslagen 1990. Knappt hade parlamentet röstat igenom den förrän man började fundera på en ny lag. Officiellt hette det att den nya lagen skulle komplettera 1990 års lag. I själva verket hade fler än en för avsikt att bekämpa den eller begränsa den. Tjänstemän med rötter i sovjetregimen hade mycket svårt att tänka sig att religionsutövningen inte skulle regleras. Den nya lagen använder ofta uttrycket regulivorat (reglera) där man i ställer borde använda ordet erkänna, erkänna en verklighet som staten inte borde kräva någon kontroll över. Detta påstår jag väl medveten om att Ryssland liksom andra länder konfronteras med alla sorters missbruk i religionens namn, både när det gäller människors frihet och när det gäller egendomar. Men både i Ryssland och i andra länder är det bättre att tampas med sådana svårigheter via vanliga lagar än att försöka upprätta listor över religioner eller över sekter.

Ett första lagförslag liknande det som just har antagits röstades igenom i det föregående parlamentet, som då ännu hette Högsta Sovjet, under ledning av Khasboulatov. Omröstningen skedde strax före de händelser som ledde till striderna i oktober 1993 (kanonelden mot Vita huset ). 1993 års lag tvingade varje utlänning som ville predika evangeliet till en obligatorisk speciell registrering. Jeltsin motsatte sig lagprojektet.

Följande år skrev han ett budskap till Federala rådet, parlamentets första kammare, som just bildats efter nya val, sedan den nya konstitutionen bifallits. Det Jeltsin sade då, visar en mycket liberal attityd. Han skrev: ”I staten Ryssland finns många religioner samlade. […] Att leva i god grannsämja, ömsesidig förståelse och ömsesidig hjälp mellan församlingar och olika religiösa centra för diverse religioner och bekännelser är speciellt viktigt för oss. På samma sätt är det viktigt att vår regering för en politik som harmonierar med en sådan multinationell och religiöst pluralistisk miljö.” En annan nyckelformulering löd: ”Villkoren för att det ska råda fred bland medborgarna och för att vi ska kunna stifta fred i samhället är att vi förkastar statens ateistiska politik, inte bara i allmänna deklarationer utan i verkligheten, att det finns en dialog mellan olika religioner och konfessioner, att man upprättar riktiga och ömsesidiga relationer mellan kyrkor och religiösa grupperingar i Ryssland.”

Under sommaren 1993 hade Jeltsin samlat en konstituerande och konsultativ grupp där representanter från olika religioner fanns med: den katolske och apostoliske administratören i Novosibirsk, monsignore Werth, en ortodox biskop och en representant för islam.

En av de frågor som nu diskuteras i hårda ordalag är följande: Har Boris Jeltsin ändrat sig eller har han gett efter, han som tidigare visat en sådan ståndaktighet? Om han har gett efter, vem har han då gett efter för? Nationalisterna i parlamentet? Patriarken? Det är föga troligt att han blivit offer för någon av sina rådgivare eller för en grupp bland dem, som somliga påstått. Han har definitivt skrivit under lagen. Somliga säger förstås: har inte kritikerna bagatelliserat de förändringar som skett mellan juni och september? I dags dato är det svårt att bilda sig en klar uppfattning.

Framtiden kommer att vara starkt beroende av hur den politiska majoriteten i Ryssland ser ut. För tillfället sammanfaller inte presidentmajoriteten med parlamentsmajoriteten. Hur ser morgondagen ut? frågar man sig. Men framtiden beror kanske ändå mer på hur stora ansträngningar företrädarna för de olika religionerna gör för att mötas i en anda av hjärtlighet och förståelse, trots alla svårigheter.

Jean-Yves Calvez är verksam vid Département d’Ethique Publique, Centre Sèvres, Paris

Texten är hämtad ur tidskriften Études, 1/1998

Övers. Ylva-Kristina Sjöblom