Förlorarnas historia

Reformationen var i Sverige – liksom i vårt grannland Norge – en reformation uppifrån. Utan Gustav Vasas aktivt drivande roll, ömsom med maktspråk ömsom med list, är det knappast sannolikt att det hade blivit någon reformation i Sverige. Befolkningen i de svenska landskapen försvarade sin gamla gudstjänstordning och sina kloster både med protestskrivelser och med vapenmakt. I de många uppror som restes mot Gustav Vasa under tiden 1527 till 1543 var de religiösa frågorna alltid närvarande.

Ändå har reformationen i svensk historieskrivning framställts som näst intill en naturnödvändighet. Ett genombrott för förnuft och modernitet som inte egentligen behöver förklaras, endast beskrivas. Det är alltid segrarna som skriver den officiella historien. Balansräkningen över det sextonde århundradet var inte densamma för hertig Karl som för de nunnor han år 1595 tvingade att lämna klostret i Vadstena.

Magnus Nyman, idé- och lärdomshistoriker från Uppsala och välkänd för Signums läsare, har i sin Förlorarnas historia givit oss en annan bild av den svenska reformationen. Bokens suggestiva titel motsvaras av innehållet. De svenskar som i det sena 1500-talet och det tidiga 1600-talet trots stora svårigheter ville hålla fast vid – eller återknyta till – den gamla tron får här den plats som tillkommer dem.

I boktiteln ligger emellertid mer än så. Magnus Nyman anser att förlorarna är fler än de svenska katolikerna. Sverige som nation förlorade sin plats i den stora europeiska gemenskapen och de betydelsefulla kulturhärdar som klostren var, inte minst för kvinnor. Den katolska kyrkan förlorade en viktig lem i sin gemenskap. Den svenska rösten tystnade i kyrkans kör. Ser man den katolska kyrkan utifrån, eller söker man sig till den som presumtiv konvertit, är det inte svårt att se att katolicismen i dagens Sverige är förknippad med en kulturell identitet som är präglad på andra breddgrader och i andra sammanhang än de svenska. Magnus Nyman påminner oss om att det inte alltid har varit så. Katolicismen har en gång varit lika svensk som – låt oss säga – nubbe och sill. Som svensk konvertit har man ingen anledning att be om ursäkt för att man i vissa avseenden bryter mot den normerande kulturen. I själva verket bidrar man enbart till att återupprätta den enhet som bröts sönder av Gustav Vasa.

Magnus Nymans 364 sidor tjocka bok är indelad i tre delar. Den första är huvudsakligen kronologiskt uppbyggd, den andra belyser några av tidens grundläggande frågeställningar ur idé- och mentalitetshistorisk synvinkel medan den tredje behandlar några människoöden från det tidiga 1600-talet. Nyman skriver i förordet att den tredje delen är skriven på ett mer ”subjektivistiskt” sätt än de övriga. Själv anser jag att detta i än högre grad gäller för den andra delen. Idéhistorikern Nyman öppnar där nya dörrar in mot 1500-talets teologiska debatter och mentala universum, men läser jag denna avdelning som akademiskt verksam historiker på jakt efter lämplig kurslitteratur är det inte utan att jag hade föredragit att han hade valt ett mer ”objektivistiskt” betraktelsesätt.

En allmän varudeklaration ska här tillfogas. Frånsett det anslående omslaget med motivet hämtat från Mariakyrkan i Helsingborg behandlar Förlorarnas historia enbart katolicismen i Sverige inom dåtidens gränser, alltså inte i de nu svenska landskapen Skåne, Halland m.fl.

I den första, kronologiskt uppbyggda avdelningen problematiseras reformationstidevarvets historia på ett mycket välgörande sätt. Frågan om när man egentligen kan säga att reformationen sattes i verket diskuteras ingående. Magnus Nyman understryker att kungen i det längsta, trots sin hårdhänta kyrkopolitik (som hade paralleller på andra håll i Europa), undvek att på ett avgörande sätt bryta med det katolska dogmat. Den irreguljära vigningen av Laurentius Petri till ärkebiskop 1531 och utnämningen av den tyske protestanten Georg Norman till superintendent (minister i kyrkliga frågor) år 1539 kan dock ses som avgörande brytpunkter.

Stort intresse knyter sig även till 1500-talets senare del. Vilken utsikt fanns det att Johan III:s förhandlingar med påven om vissa dispenser i fråga om liturgi och kyrkoordning (i första hand mässa på folkspråket, kommunion under båda gestalterna och prästäktenskap) i utbyte mot den Svenska kyrkans återvändande till gemenskapen med Rom skulle ha blivit framgångsrika? Hade Johans son och efterträdare Sigismund kunnat restituera katolicismen i Sverige om han hade besegrat hertig Karls trupper vid Stångebro den 25 september 1598? Magnus Nyman lyfter fram många indicier på att aktningen för den gamla tron fortfarande var levande i landet under Johans och Sigismunds tid. Särskilt beaktansvärt är att hundratals nordbor, främst svenskar, under årtiondena runt 1600 sökte sig till jesuitiska och andra katolska utbildningsanstalter på den europeiska kontinenten. Likväl bör man nog akta sig för att se alltför ljust på Johans och Sigismunds möjligheter. Gustav Vasa hade varit i en position där han i hög grad kunde diktera villkoren för religionspolitiken. Han hade så att säga kunnat utnyttja ett ”revolutionärt läge”. Johan och Sigismund däremot mötte en beslutsam och välorganiserad opposition, väl förankrad i rikets och kyrkans institutioner efter flera decenniers utnämningspolitik. Uppsala möte våren 1593 med dess resoluta vakthållande kring den reformatoriska bekännelsen var inte enbart ett uttryck för hertig Karls taktiska skicklighet, utan också för en i kyrkoledning och prästerskap väl förankrad övertygelse. Katolikerna må ha varit många till antalet, men de saknade institutionellt stöd. Det är tveksamt om ens en seger för Sigismund hade kunnat medföra annat än temporära och partiella förändringar. I bästa fall hade katolicismen kanske kunnat få en tolererad ställning, ungefär som protestantismen tolererades i Henrik IV:s Frankrike i kraft av det i år fyrahundraårsjubilerande ediktet i Nantes.

Med drottning Katarinas död år 1583 upphörde allt regelbundet katolskt gudstjänstfirande i Sverige för en period av tvåhundra år. Svenskar som avföll till katolicismen kunde enligt en lag från 1617 dömas till döden. Repressionen satte in tidigare och hårdare i Sverige än i Danmark-Norge, sannolikt mot bakgrund av de befarade restitutionsförsöken från den år 1599 avsatte Sigismunds sida. Mot denna bakgrund är det lätt att bli gripen av de människoöden som möter i den tredje delen av Förlorarnas historia. Många för de flesta svenskar okända gestalter lyfts fram av Magnus Nyman. Hur många känner exempelvis till att Södertälje på 1620-talet hade en borgmästare som var katolik, Zacharias Anthelius, dömd och avrättad för detta ”brott” i september 1624.

Som bokens undertitel säger, för Magnus Nyman sin skildring fram till drottning Kristina. De senaste bidragen till den livaktiga forskningsdiskussionen kring hennes konversion refereras på ett sakkunnigt sätt. Som idéhistoriker kan Nyman här tillföra intressanta aspekter.

Slutligen vill jag gärna tillägga att Magnus Nyman inte är någon enögd betraktare av reformationstidevarvets historia. Han har blick för reformationens betydelse för den senare svenska samhällsutvecklingen och framhåller bland annat den roll den spelade för spridandet av läskunnigheten. Dock är det inte detta som han har tagit som sin uppgift att beskriva, utan allt det som gick förlorat. Det som den tidigare historieskrivningen har försummat.