Kristendom utan Jesus?

Det var en tid, för mer än ett halvsekel sedan, då Svenska kyrkan till stor del dominerades av den så kallade liberalteologin med professor Emanuel Linderholm som främsta namn. Enligt denna åskådning, inspirerad främst av tysk bibelforskning under 1800-talet, hade Jesu ursprungliga evangelium blivit grovt förvanskat. Jesus var från början en judisk lärare med ett högre moraliskt medvetande och ett djupare gudsförhållande än sin samtid, men han gjorde inga anspråk på gudomlighet. Allt sådant, liksom berättelserna om hans födelse, om undren och uppståndelsen, var fantasifulla tillägg som skapats av överentusiastiska anhängare. Det gällde nu att skrapa bort all denna övermålning och återställa Jesu enkla lära om kärlek och medmänsklighet.

Denna bibeltolkning, som sedan länge har förlorat sin aktualitet, innebar inte att Jesus på något vis framstod som ointressant, tvärtom. Den franske 1800-talsförfattaren Ernest Renan, som var en av den liberala teologins impulsgivare, hade ett närmast sentimentalt förhållande till Jesus, och detsamma kan sägas om den nämnde professor Linderholm som personligen företrädde en pietistisk Jesusfromhet. Det var för övrigt han som först översatte passionspsalmen ”O huvud, blodigt, sårat” till svenska. Jesu förkunnelse, särskilt Bergspredikan, tillmättes den största betydelse för mänskligheten, och i tidens anda lades den också till grund för kristendomsundervisningen i folkskolans undervisningsplan 1919.

Reaktionen kom starkt omkring andra världskriget, men det var inte kristologin utan kyrkobegreppet som nu lyftes fram. En tidigare individualistisk fromhet byttes mot ett starkt medvetande om att kyrkotanken har sin grund i Nya testamentet och ingalunda är främmande för lutherdomen. Teologer som Gustaf Aulén och Anders Nygren förde fram kyrkan som ett centralt teologiskt tema, och detta underströks av ett kyrkligt självmedvetande som kom till uttryck inom den nya högkyrkligheten och den ekumeniska rörelsen. I samband med detta lanserades också en hög kristologi, särskilt baserad på de paulinska breven och de johanneiska skrifterna, till exempel hos Anton Fridrichsen och hans lärjungar i Uppsala. Jesus Kristus sågs nu inte bara som en högt begåvad profet och morallärare utan som Guds Son och människornas frälsare. Men denna kristologi fick aldrig någon teologisk fördjupning utan blev så att säga en del av den nu rådande kyrkoteologin. Kristus som man nu hellre sade än Jesus avpersonaliserades på ett sätt som också avspeglas i den samtida kyrkokonsten. Hans centrala betydelse för oss, tycktes man mena, består inte i att han är en människa av kött och blod utan att kyrkan är hans kropp och att han ger sig själv åt oss i nattvarden.

Kanske är det denna brist på en medveten kristologi som gör att Jesus på ett så märkligt sätt försvunnit inom Svenska kyrkan på senare år, inte bara ur den teologiska debatten utan också från förkunnelsen. I stället är det ofta kyrkan som får borga för det förkunnade ordets auktoritet. I stället för Jesu budskap säger man nu snarare kyrkans budskap. I tro och förkunnelse inom Svenska kyrkan tycks man egentligen inte ha behov av Jesus. Det kan tyckas vara ett extremt påstående, men det finns många exempel som tyder på detta. I Göran Skyttes timslånga intervju med den nye ärkebiskopen K.G. Hammar för en tid sedan nämndes Jesus inte en enda gång, och det var säkert många som inte alls reagerade. Så låter det religiösa språket i dag. Som vi vet, är detta också en tid av ny individualism, där den enskilda människans religiösa sökande och upplevelser sätts i centrum.

I detta perspektiv är det belysande att läsa Lennart Koskinens senaste bok, Gud 2000 (Verbum 1997). Den hör närmast hemma inom den sistnämnda tendensen, fastän författaren uttryckligen tar avstånd från New Age. Ett tidstypiskt tecken är Jesu frånvaro som dock inte är total. Jesus nämns då och då men utan att det påverkar framställningen i dess helhet. Huvudpersonen är Gud, sådan han ger sig till känna i naturen och i bibeln. Treenighetsläran spelar en märkligt framträdande roll, inte minst som författaren påstår att kyrkan inte behöver någon dogm om Treenigheten i dag. Det är också en treenighetslära som hänger i luften utan att vara förankrad i Guds självuppenbarelse genom Kristus.

Enligt en sammanfattande formulering hos Koskinen är Gud uppenbarad i Bibeln, omvittnad av Jesus och tolkad av kyrkan. Detta sätter saken på sin spets. Enligt all klassisk kristen teologi i öst och väst förhåller det sig annorlunda. Gud är framför allt uppenbarad i Jesus Kristus, och bibeln (både Gamla och Nya testamentet) vittnar om honom. Att bibeln och Jesus på detta sätt har bytt plats är karakteristiskt för en strömning där inkarnationen spelar föga roll och allt i stället handlar om texter som samfunden eller den enskilde skall tolka. Bibeln blir då framför allt en uppsättning av religiösa symboler att välja eller vraka bland – vilket Koskinen också gör – och det har föga att skaffa med vår verklighet. Det mesta i Bibeln är sådant om vilket man rimligtvis inte ens kan fråga om det är sant eller falskt. Detta gäller då givetvis också Nya testamentets utsagor om vem Jesus är.

Nu finns faktiskt ansatser till en kristologi, men de ger anledning till undran. Enligt Koskinen är Jesus ett dubbelväsen, sann Gud och sann människa, därigenom att hans ande är identisk med det Logos som fanns till före all tid. Om hans ande (hur den än definieras) inte är av samma slag som vår, är han inte helt och fullt människa utan en förklädd gud. Att han sitter på Faderns högra sida sägs vidare betyda att Jesus nu, som Logos, det eviga Ordet, har återvänt till sitt ursprung och sitter på hedersplatsen hos Fadern. Genom uppståndelsen och himmelsfärden tycks alltså inkarnationen ha upphört, den gudomliga och mänskliga naturen har skilts åt på nytt, och Logos har intagit sin underordnade plats hos Gud. Det är en kristologi som utifrån vanliga bedömningsgrunder måste kallas på en gång gnostisk och ariansk.

Mycket skulle kunna sägas om den ytliga trendigheten i denna bok med dess tidstypiska intresse för änglar (jfr Signum 1996:9-10), för Sofia och för feminina gudssymboler. Mötet med det Oerhörda, som är det centrala i all gudstro och som överväldigar oss med sina absoluta krav och sin slösande kärlek – allt detta reduceras till banaliteter när jag själv skall vara måttstocken och skapar mig en Gud som passar mig för stunden – en tendens om tydligt kommer till uttryck i en del trosbekännelser från nutiden som citeras i boken. Man saknar här alldeles den sanningslidelse och den etiska drivkraft som fanns inom den gamla liberalteologin när den var som bäst. Dagens trender visar bättre än något annat på hur talet om Gud förlorar sitt ankarfäste när inkarnationen i Jesus Kristus inte längre uppfattas som en realitet och ersätts av lösa spekulationer.