Ett betydande verk om östkyrklig teologi

Den ortodoxa kyrkans teologi är nära förbunden med den katolska men uppvisar också karakteristiska skillnader. Gemensam är bland annat synen på uppenbarelsen med dess centrum i Kristus, treenighetsläran och kristologin som teologins hörnstenar, synen på kyrkan som en sakramental gemenskap med Kristus, vördnaden för Guds moder och helgonen, eukaristin som en offerhandling där brödet och vinet på ett mysteriöst sätt förvandlas till Kristi kropp och blod, övertygelsen att biskopens ämbete utgör en integrerande del av kyrkans struktur.

Den ortodoxa och den katolska kyrkans lära är därför i grunden en och densamma. Hade historien velat annorlunda, hade de fortfarande utgjort en enhet, och ännu har inte hoppet försvunnit att de båda en gång skall kunna återförenas. I dessa förhoppningar innesluts också de orientaliska kyrkor som av olika anledningar kommit att hamna vid sidan om de stora huvudströmningarna men i allt väsentligt bevarat samma tro.

Sett ur ortodox synpunkt beror olikheterna gentemot den katolska kyrkan helt och hållet på de förändringar som inträffat i västkyrkan alltsedan medeltiden. Fram till schismen år 1054 var kyrkan en och densamma. Västliga teologer till och med Gregorius den store räknas (ibland med viss tvekan) som ortodoxa. Först genom upprättandet av Karl den stores rike på 700-talet började västkyrkan betona sin självständighet, och kyrkorna gled alltmer isär. Införandet av filioque i liturgin (utsagan att Anden utgår av Fadern och Sonen), som i sin tur hänger samman med Augustinus treenighetslära, blev en kontroversfråga av större vidd än vad en utomstående kan fatta. Ur 700- och 800-talens bildstrid framväxte en ikonteologi som blev av stor betydelse för fromhetslivet i öster men som västern bara halvhjärtat tycktes ansluta sig till. Särskilt vänder sig de ortodoxa teologerna mot skolastiken och menar att man gjort begreppsmässigt våld på gudomliga mysterier som inte låter sig sammanfattas i ett enhetligt tankesystem. Det finns här en grundläggande mentalitetsskillnad mellan det östliga och det västliga sättet att närma sig uppenbarelsen.

I nutiden finns det på katolskt håll ett växande intresse för den ortodoxa kyrkans teologi och fromhetsliv, inte minst för ikonkonsten och Jesusbönen. Det finns flera katolska kloster och centra där man firar den bysantinska liturgin och bedriver ett fördjupat studium av den östkyrkliga traditionen. Detta intresse är dock inte alltid ömsesidigt. Från ortodox sida möter man inte sällan ett kategoriskt avvisande av den västliga traditionen som en irrväg bort från den sanna katolska och ortodoxa tron, och kan intresset för dialog vara ganska ljumt. Detta har dock sina viktiga undantag.

Vladimir Lossky (1903–58) hörde till de ryska emigranter som efter revolutionen slog sig ner i Paris, och fastän han var lekman fick han en ledande ställning i den rysk-ortodoxa kolonin. Han var övertygad om att den ortodoxa kyrkan har en världsvid kallelse och inte är bunden till östeuropeisk kultur. Han ivrade för att liturgin skulle kunna firas på franska i stället för på kyrkoslaviska (inte minst med tanke på den yngre generationen), och han gav sig också in på mera vågade experiment med en västerländsk liturgi, liknande den romerska mässan. Samtidigt höll han en öppen och uppskattad kontakt med västliga teologer och samlade människor av olika kyrkotillhörighet omkring sig. Själv hade jag förmånen att flera gånger få besöka honom i hans hem på Île St.-Louis i Seinen och delta i ekumeniska samtal där.

Den mest kända av hans böcker är hans Parisföreläsningar om östkyrkans mystiska teologi, Essai sur la théologie mystique de l’Église d’Orient från 1944 (hos oss mest känd i en engelsk översättning från 1957). Det är en teologisk bokhändelse av första rang att den nu efter många år har kommit i en svensk version, Östkyrkans mystiska teologi i översättning av Catharina Broomé OP. Den ger oss en riklig information om en teologi som bara bitvis är känd och förstådd i Västerlandet och genom sina öppna och opolemiska formuleringar är den ett värdefullt underlag för ekumeniska samtal. Den terminologiskt svåra texten har på ett utmärkt sätt översatts till svenska språket som annars inte är särskilt ägnat för detta slags högtflygande teologiska utredningar.

Den mystiska teologi som Lossky beskriver har ingenting gemensamt med den konturlösa andlighet som i nutiden ofta går under benämningen mystik. Den kallas mystisk därför att den tar sin utgångspunkt i de gudomliga mysterierna, i Treenigheten och inkarnationen och nalkas dem på ett sätt som berör spiritualiteten lika väl som teologin. Grunden finner man hos de kappadokiska fäderna under 300-talet – Basileios den store, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa – och som brukligt är inom ortodox teologi förs linjen vidare över Dionysios Areopagita, Maximus Confessor, Johannes Damaskenos, Symeon den nye teologen och Gregorios Palamas.

Den essentiella kunskap om Gud som Origenes tänkte sig och som har sin parallell i nyplatonismen har i denna tradition redan från 300-talet bytts mot tanken på Guds absoluta oåtkomlighet. Att närma sig Gud är att träda in i det gudomliga mörkret. Guds väsen kan i grunden enbart uttryckas i form av negationer (apofatisk teologi). Dionysios Areopagita, som för Lossky i första hand är en kristen teolog, inte en nyplatonsk filosof, har drivit detta synsätt till dess ytterlighet. Men denna apofaticism lamslår inte det teologiska tänkandet. Vår kunskap om Gud härrör från hans självuppenbarelse som den Treenige, den yttersta verklighet som vi känner, som varken är natur eller person men som på ett för oss ofattbart sätt transcenderar båda dessa begrepp.

I medveten opposition mot Augustinus treenighetslära betonar Lossky att det inte finns några inre relationer, någon ”dialektik” inom Gudomen själv. Teologen tar inte sin utgångspunkt i det gudomliga väsendet (som är ogripbart för oss) utan i de tre personerna (hypostaserna). Det är i detta sammanhang som de ortodoxa teologerna förkastar filioque, utsagan att Anden utgår från Fadern och Sonen, eftersom den förutsätter en kunskap om Treenighetens inre liv. De ortodoxa standardanklagelserna mot Augustinus för att ha förvanskat treenighetsläran har för övrigt fått ett intressant och tänkvärt bemötande av den danske lutherske teologen Helge Haystrup (se nedan).

Utmärkande för den ortodoxa teologin som Lossky förespråkar är den stora vikt som läggs vid de gudomliga energierna, ett begrepp som saknar motsvarighet i västerländsk teologi och som särskilt har utvecklats av Gregorios Palamas på 1300-talet. Treenigheten är i sig själv helt transcendent i förhållande till skapelsen, men den verkar genom energierna som inte är några mellanväsen utan Gud själv i hans relation till skapelsen. De motsvarar till en del nåden i västlig teologi, men medan de västliga teologerna kan tala om skapad nåd är energierna alltid oskapade. Det är genom dem som själen blir upplyst och fylld av Anden. ”Det oskapade ljuset” är ett stående uttryck i ortodox spiritualitet och har ofta beskrivits rent konkret som ett bländande ljus. Att fyllas av ”Taborljuset” är den högsta erfarenheten på den mystiska vägen, sådan den beskrevs av de medeltida hesychasterna.

En del av boken ägnas åt synen på människan som Guds avbild och den mänskliga naturens återställelse i Kristus. Genom Sonens människoblivande öppnas möjligheten för människans gudomliggörelse. Vid inkarnationen gudomliggjordes hans mänskliga natur i dess helhet. Också när det gäller oss själva är det hela vår natur som måste gudomliggöras, och detta sker genom föreningen med Kristus. Denna förening äger rum i kyrkan som är Kristi kropp och som vi fogas in i genom dopet. Den enskilda människans väg till gudslikhet sker genom ett liv i Kristus där egenviljan överges och ersätts av ett liv efter Guds vilja på samma sätt som Sonen utblottade sig själv i ödmjukhet. Kristologi och antropologi är här sammanvävda till ett.

Losskys bok fyller en viktig funktion i en tid då den teologiska förvirringen är stor. Det är nu viktigare än någonsin att den kristna teologins fundamentala frågor aktualiseras och tas upp till en förnyad diskussion.

Vladimir Lossky, Östkyrkans mystiska teologi.
Övers. Catharina Broomé. Artos förlag 1997

Litteratur

Biografiska uppgifter om Lossky finns i Nicolas Zernov, Vishet i exil. Översättning av Sven Heilo. Artos förlag 1993, s. 303.

Viktig är också John Meyendorff, Bysantinsk teologi. Övers. Sven Heilo. Artos förlag 1995.

Om det nämnda försvaret för Augustinus trinitetslära, se Helge Haystrup, Augustin-Studier 6 7. C.a. Reitzels Forlag A/S, København 1994, 1995.