Det motsagda tecknet

”Det brann många bål i Ryssland på den tiden … En dag – året var 1682 – var det prosten Avvakúms tur. Händelsen finns förevigad på en ikon från 1917: en trosviss man förtärs av lågorna. Med höger hand gör han korstecknet – korstecknet med två fingrar – och det är för detta han bränns.”

Så skriver översättaren Kjell Johansson i inledningen av sin fylliga bakgrundsteckning till Prosten Avvakúms Levnadsbeskrivning – ett utomordentligt fängslande dokument, som nu gjorts tillgängligt för svenska läsare.

Såsom citatet anger, verkade Avvakúm under 1600-talets senare hälft. Han var de gammaltroendes naturliga förgrundsfigur i den omfattande schism som splittrade den rysk-ortodoxa kyrkan vid den tiden. I likhet med ett otal andra så kallade schismatiker brändes han sålunda på bål för sin övertygelses skull – efter att länge ha förvisats land och rike runt. Den uppmärksammade levnadsbeskrivningen tillkom – jämte brev, predikningar och andra alster – under förvisningen till Sibirien.

Påpekas bör, att schismen handlade om ceremonielet, inte om dogmerna. Johannsson poängterar också i sin översikt ritualens ytterst stora betydelse, något som Avvakúm själv givetvis får anledning att beröra. Åtskilliga korrigeringar företogs under 1500-talet för att få ritualen intakt.

Som Avvakúms huvudmotståndare i den långvariga striden stod den ur karriärsynpunkt betydligt mer framgångsrike Nikon, sedermera utnämnd till patriark över hela Ryssland. Enligt dennes uppfattning skulle den ryska ritualen närma sig den grekiska. Levnadsbeskrivningen innehåller bittra polemiska utfall gentemot Nikon och de ”avfällingar” som i författarens ögon befläckat tron och kyrkolagarna. Märkligt nog hade de båda herrarna länge åtskilligt gemensamt. Inom ramen för Moskvagruppen ”Gudsälskarna” hade de verkat för fromhet och nationell väckelse. Med några ”reformister” hade folket sålunda här inte att skaffa, tills Nikon iscensatte ett smärre korrigeringsarbete.

Avvakúms skrift väcker rika och bestående intryck och upplevelser hos läsaren. Trots den polemiska ivern gömmer många passager obeskrivlig skönhet. Orden – och den fulla övertygelsen bakom orden – tränger in i hjärtat, verkar, lever. Orden räcker inte till för att ge mer än en blygsam antydan om den kraft som ryms i författarens nära tilltal.

På andra håll leder skildringen tanken till mytiska berättelser. Ett disigt, närmast surrealistiskt skimmer lägger sig då över texten. En modern läsare kan lätt bli förvirrad av alla bilder, syner, uppenbarelser, fantasier – av alla dessa märkvärdigheter som läggs fram. Prosan är mycket stark och kraftfull. Den är samtidigt ibland en aning frejdig och utpräglat realistisk. Vid några tillfällen överrumplas man av tämligen grova uttryck, en vokabulär som författaren själv (och den öppne läsaren) kan tillåta sig att le inför. Stilblandningen är med andra ord påfallande. Någon besvärande balansgång mellan ”högt” och ”lågt” behöver Avvakúm dock aldrig riskera att utsätta sig för. Han står på fast mark, utan att tvingas pressa sig till vältalighet.

Flertalet avsnitt i boken kretsar på ett uppenbart sätt kring de religiösa tvistefrågorna och de skilda stadierna i denna kamp. Avvakúm berättar besynnerliga historier om misshandel och förföljelse – om hur patriarkerna kastat sig över honom och hur han från ett skepp knuffats överbord i Volga. Talrika handgripligheter förtäljs här, om folkmassor som slagit honom med påkar och så vidare, och allt detta skall då bottna i ceremoniella frågor. Tilläggas bör, att medborgarnas vrede också framkallades av Avvakúms moraliska nit och bryska metoder för skatteindrivning. Han var under långa perioder verksam som präst.

Ämbetet kom dock att innehas på vitt skilda platser. Författaren nödgades ständigt förflytta sig. Han berättar i återkommande passager om sina färder kors och tvärs, om svält, tortyr, kyla och andra strapatser på resa mellan olika förvisningsorter, och på flykt undan de jagande ”kättarna”. Med stark inlevelse tecknar han i samma andetag naturen och det rika djurlivet.

Mellan varven gör mer teoretiska nedslag. Författaren drar gärna paralleller till den romerska tron – även om han vanligen fäster uppmärksamheten vid särskiljande drag. Sålunda, menar han, passar det sig inte att ge nattvarden utan bikt, inte för de verkligt ortodoxa, som ”i varje stund åstundar botgöring”. Han vidgår även det ”onda företag(et)” att låta den helige Ande utgå också från Sonen. I dessa och andra sammanhang lyfter han fram Kristi stridsmän, troende som på dagen spelar heliga dårar för att om natten gråta och bedja – och han talar sig hela tiden varm för kollektiv självförbränning.

Naturlig nog bjuds ett och annat miniporträtt. Med varma penseldrag uppmålas en nära vän och andlig son, som efter att i fem år ha trampat barfota i frosten kunde utbrista: ”När man kommer in från kylan och står här i värmen, lillefar, då gör det väldigt ont.” Mannen befann sig då i sakristian för att bedja. Senare presenteras en annan nära vän, den självlärde munken Avraamij, upphovsman till ett flertal skrifter. Avvakúms metaforer kan för dagens läsare te sig oväntat djärva: ”Avfällingarna gräddade honom i Moskva, och som sött bröd ilade han upp till den heliga treenigheten.”

Många möten är av smärtsamt slag, som när författaren tar upp sin erotiska anfäktelse i samband med bikt från en ung flicka. Verksamheten som präst är även förknippad med stormiga mässor och laddade dialoger med klosterföreståndare, teckenbärare och undergörare. Vandrandet löper som en röd tråd i dessa faser av framställningen: ”Aldrig sov jag, syndige, utan höll ständigt till i kyrkorna, i hemmen och vid vägskälen.”

Alltfler vänner och familjemedlemmar – eremiter och asketer – dukar så småningom under i den långa kampen. Många av dem förs till stupstocken. Avvakúm ondgör sig över fienden, dessa Nikonianer som satt i kyrkan i uppror och som ”med eld, knutpiska och galge … vill stärka tron”. Och han berättar om avhuggna händer, vars fingrar inför folkets blickar fortfarande – och av sig själva – formades enligt traditionen. ”Stackars hand”, skriver han, ”också i döden predikade den frälsarens oförändrade tecken”.

Straffen var sålunda grymma. Många av de gammaltroende drog därför ut i skogen, eller agerade i rollen som helig dåre. Andra valde att möta döden genom så kallat elddop. Enbart i norra Ryssland lär ungefär 10 000 förföljda gammaltroende ha valt en sådan väg. Såsom översättaren framhåller, var också dessa splittrade i skilda grupper. Här fanns en prästfraktion och en prästlös fraktion. Den senare kategorin ynglade av sig i talrika sekter, varav somliga tog sig extrema uttryck. I många av de så kallade otillgängliga trakterna har ju ända in i vårt sekel hedniska föreställningar verkat parallellt med kristendomen.

Många av dessa faktorer avspeglar sig tydligt i prosten Avvakúms för eftervärlden så rikt fascinerande levnadsbeskrivning – en kortfattad men fyllig biografi som väcker starka kopplingar till vad som idag pågår i det väldiga Ryssland.