Gogols gåtfulle jämlike

”Inom hela den ryska litteraturen finns det ingen person som är gåtfullare; han kan endast jämföras med Gogol.” Så skriver den ryske levnadstecknaren K. Motjulskij i förordet till sitt omfångsrika och teoretiskt tämligen innehållsrika porträtt av filosofen och mystikern Vladimir Solovjov (1853–1900).

Den slitna beteckningen ”gåtfull” passar utmärkt för denne motsägelsfulle diktare, vars teologiska och filosofiska orienteringspunkter kunde förskjutas vid flera tillfällen under ett och samma år. Utomordentligt inflytelserik var (och är) han därtill. För svenskt vidkommande har Solovjov uppmärksammats vid åtminstone ett par tillfällen under detta decennium. År 1993 utkom Berättelsen om Antikrist (Nova) samt Tre samtal (Artos), texter som på ett oroväckande sätt fokuserar vår egen samtid. ”Det finns en besynnerlig likhet mellan Solovjovs Antikrist och Selma Lagerlöfs”, skriver Lars Gyllensten. ”Bägge uppträder med ögonskenligen de bästa avsikter för att förbättra människors villkor. Men bägge bär på ett grundfel – nämligen den blott och bart icke-mänskliga förmätenheten.”

Författarskapet är omfattande. Det är också verken – inte Solovjovs ”liv” – som ägnas avgörande intresse i Motjulskijs ursprungligen år 1936 publicerade biografi. Släktträd och familjenotiser avverkas skyndsamt i framställningens inledande kapitel. Läsaren får här en hastig skymt av den lärde plikttrogne fadern, berömd historiker – och av den milda moder som tyst gled omkring i rummen, viskandes böner. Mycket mer sägs inte om familjen, eller om något liv bortom kampen för Läran, eller lärorna.

Desto större tyngd läggs sålunda vid teoretiska skrifter och svårförklarliga uppenbarelser. Författaren betar av ett otal tester i Solovjovs religiösa och filosofiska verk. I detsamma urskiljer han huvudstadier i den stränge utopistens andliga liv.

De litterära källorna som används belyser dock på ett talande sätt den intima kopplingen mellan liv och verk. Akademiskt färgade intentioner spåras med hjälp av deklarationer i öppenhjärtiga brev samtidigt som innehållet i dikter, anteckningar och poem ger en god föreställning om Solovjovs personliga bekantskaper och de för omvärlden så obegripliga irrfärderna till okända platser. Geografiska destinationer motsvarar inte sällan positioner i filosofens mentala orientering.

Allt detta frestar förstås till åtskilliga nedslag. Författaren tar fasta på Solovjovs syner i öknen, impulserna från Swedenborg, Böhme och andra, läran om Sofia, övertygelsen om Rysslands religiösa kall, kritiken av Västerlandet (socialismen och positivismen), turerna i hans många föreläsningar och polemiska tidskriftsartiklar, dragningen till klostrets värld. Speciellt fascinerande är vänskapen – och släktskapet – med Dostojevskij. Båda diktarna förfäktade den teokratiska tsarens ideal. Just i Ryssland skall, menade de, det tusenåriga rikets första paradis blomma. Av central betydelse är övertygelsen om Rysslands mission. På andra punkter gick deras åsikter isär. Dostojevskijs misstro mot Europa och direkta fientlighet gentemot katolicismen stod endast undantagsvis i samklang med Solovjovs ställningstagande.

I detta och andra sammanhang aktualiserar sig gärna Solovjovs förhållningssätt gentemot slavofilerna, dvs. till de strömningar som i hög grad värnade om en rysk särart. Deras lära ägde under långa perioder utomordentlig attraktionskraft för honom – fastän tvekan råder i vad mån han ville förlika sig med den dit hörande nationella messianismen. På den punkten lämnar framställningen motstridiga besked. Slavofilernas negativa syn på den katolska kyrkan delade Solovjov dock som regel ej. ”På grund av de historiska förhållandena har katolicismen alltid varit vårt folks och vår kyrkas värsta fiende – men just därför måste man vara rättvis mot den”, skriver han i en litet undanglidande passage.

Likväl kunde Solovjov angripa den katolska kyrkan för att den i hans tycke hade förvandlats till ”en yttre kraft”. Hållningen skulle sålunda skifta. Motjulskij summerar: ”Hans position mitt emellan den katolska och den ortodoxa världen tycks vara tvetydig och anstötlig.” Lika anstötlig förefaller väl Solovjovs bitvisa dragning till spiritism och annan bråte som smög sig in under hans mest ensamma stunder. ”Det himmelska blå täcktes ibland av astrala dimmor och det mystiska förvrängdes av ockulta tillsatser”, menar författaren.

Med jämna mellanrum berörs av naturliga skäl Solovjovs romantiska fantasi. Ämnet förefaller närmast outtömligt. Erotiken ägnas sålunda ställvis utförlig uppmärksamhet, dvs. de vilda lidelser som blommade upp mellan filosofens längre perioder av stum kärlekssorg. Mitt i stormen grep honom samtidigt tvivlet. Tron kunde svikta, som i följande rader:

Åter en fläkt av det överjordiska …

Demon eller ängel på hjärtat klappar,

att välja sin form min känsla tvekar.

O, hur maktlöst känns det kyliga ordet.

I nästa stund andas Solovjov emellertid åter förtröstan – tills föremålet för hans tillbedjan försvinner på nytt. Tilltalet förändras markant: ”du kalla, elaka sjöjungfru”. Bilderna skär sig svårt mot varandra.

Överlag fängslar de frispråkiga sidor som på ett mycket effektfullt vis balanserar Solovjovs stundom mycket snåriga tankesystem. De humoristiska dikterna om döden upplever biografen dock som väl magstarka; de ger honom ett ”rätt kusligt intryck”. För andra läsare kan skämtsamheterna vara desto mer roande. Solovjovs självironiska nekrolog över sig själv känns frisk och sund. Raderna renar luften och kontrasterar hälsosamt de mörka profetior som alltmer sysselsatte honom.

K. Motjulskijs biografi sträcker sig över kolossalt vida fält. Det är därför besvärligt att fånga mer än en ringa andel av de många utredande resonemang som fyller sidorna. Detta är hur som helst en mycket smittande text, fylld av känsla och rörelse. Porträttet träffar läsaren, glöder, berör. Mitt i abstraktionerna finns ett varmt tilltal – och en särpräglad lyhördhet inför de förvirrande dissonanser som med rätt föranlett det eljest så tröttande epitetet ”gåtfull”.