Bildernas mirakel

Med Breaking the Waves har Lars von Trier efter arbetet med den första omgången av TV-serien Riket på nytt återvänt till långfilmsgenren, där den flerfaldigt prisbelönta Europa var hans senaste produktion. I sin utomordentliga formmässiga genomarbetning fick Europa en del kritik för innehållslig tomhet och avsaknad av budskap. I Breaking the Waves står budskapet tvärtom i centrum. Det handlar om miraklers möjlighet.

Platsen är Yttre Hebriderna, ett litet samhälle vid världens ände präglat av sträng och inskränkt religiositet. Bess (Emily Watson), som vuxit upp där, förälskar sig passionerat i främlingen Jan (Stellan Skarsgård), arbetare på en oljeplattform. De båda gifter sig, följda av skeptiska blickar från De Äldres Råd, byns religiösa ledare. Bess är en mycket from och något enfaldig flicka, som har för vana att samtala med Gud – hon talar med flickljus röst och uppåtvänd blick när hon själv ber, och svarar själv med nedåtvända ögon och dov röst å Guds vägnar. Att hon knappast heller är någon dussinperson antyds genom olika kommentarer: hon sägs vara speciell, svag, känslig. Efter en kort tid av gemensam lycka måste Jan återvända till sin oljeplattform och Bess är nära att gå under i förtvivlan. Hon förhandlar sig till hans återkomst i ett samtal med Gud, där emellertid ett hotfullt ”Är du säker på att det är det du vill?” från hennes Guds sida antyder vad som komma skall. När Jan kommer tillbaka är det som ett paket – han har totalförlamats i en olycka på plattformen. För att behålla känslan av att vara levande ber han Bess att ta sig en älskare och sedan redogöra för deras förehavanden. Med stor självövervinnelse kämpar hon för att efterkomma Jans uppmaningar och här börjar hennes verkliga passionshistoria: en historia om förnedring och uteslutning ur samhället, ända fram till den enda logiska slutpunkten – hennes undergång, som samtidigt mirakulöst blir hans räddning.

Det är en film som bjuder på ett visuellt överdåd: vidfilmsformatet, det svindlande vackra skotska landskapet som ställs mot de konstlösa interiörerna, närbilderna med handkamera, kapitelindelningen där varje nytt avsnitt inleds med lätt kitschiga, datormanipulerade bilder i konstlad färgsättning och vykortsbelysning. Dessa rubriker ackompanjeras på ljudspåret av väld vald kommenterande musik – till exempel Leonard Cohens ”Suzanne”, vars text exakt korresponderar med filmens motsvarande parti, så till den grad att den kritiske åskådaren frestas att tro att manuskriptet delvis är utformat med utgångspunkt i dessa låtar.

Tro och gudsförhållande

Filmen bär tydliga spår av inspiration från Dreyers filmatisering av Kaj Munks Ordet. Från dessa landsmän har von Trier så att säga lånat själva incitamentet till sin berättelse, liksom den religiösa miljön: Ordets inre mission är snarlik det skotska trossamfundet. Det är för övrigt inte första gången von Trier söker sig till Dreyer: för en del år sedan spelade han även in en version av Medea efter ett manuskript från Dreyer, som denne aldrig kom att realisera.

Såväl Ordet som Breaking the Waves berättar på ett övergripande plan om en tro som förmår göra det omöjliga: uppväcka den döda Inger respektive återföra den levande döde Jan till ett verkligt liv – dock gör Bess hos von Trier det till priset av sitt eget liv. En sådan tro tycks också i båda fallen endast vara möjlig hos den som står utanför – bydåren Johannes i Ordet, som tror sig vara Jesus, men som efter att ha varit försvunnen en tid återvänder botad och förmår frambringa undret; Bess som allmänt anses dum, och som efter broderns död en tid varit intagen på mentalsjukhus. Med sin ganska rörande naivitet och hjälplöshet och sin förmåga att plötsligt lysa upp i ett leende i de mest omöjliga situationer företer hon också viss släktskap med Giulietta Masina i Fellinis La strada.

Men den tematiska likheten mellan Dreyer och von Trier stannar vid den övergripande strukturen. Johannes befriande handling i Ordet har i grund och botten få likheter med Bess självdestruktiva helvetesfärd. Det är förhållandet till den gudomliga instansen som framstår som annorlunda i Bess fall. Hennes Gud formulerar sig med hennes ord, styrs av hennes egna begränsningar och önskedrömmar. Övertygelsen att hon med sin bön framkallat Jans olycksfall är lika stark hos henne som vissheten att hennes förbindelser med olika män allt djupare förenar henne med maken och därtill förmår rädda hans liv. Filmen tycks också ge gudomlig sanktion åt hennes offer genom att miraklet faktiskt inträffar, och därtill för de klentrogna lägga till en ytterligare bekräftelse i form av himmelska klockor som ringer själaringning för kvinnan som – med läkarens ord i berättelsen – dog av godhet.

Andligt och kroppsligt

von Trier leder in filmåskådaren i en gråzon där religiöst, erotiskt och psykologiskt – jag frestas att säga psykotiskt – meleras med vartannat. Här ligger Pasolinis Teorema närmare än Ordet. Teorema, där den besökande främlingen genom sina erotiska förbindelser med samtliga medlemmar i en familj förlöser någon till skapande och en annan till (en extrem) helgonroll med levitation och levande begravning, medan åter andra sluter sig fullständigt och går under. I Teorema liksom i Breaking the Waves konkretiseras kärleken till det yttersta, den materialiseras helt och hållet i sexualiteten. Varken Pasolini eller von Trier skyggar heller för närmandet mellan andligt och kroppsligt, gudomligt och sexuellt. von Triers hänvisningar i samband med den senaste filmen till Pasolinis estetik – à propos handkameran – tycks i själva verket peka på ett mer djupgående, tematiskt samband.

Trots det grandiosa uppslaget lämnar mig denna film om besatthet, om kärlekens vägar och avvägar, påfallande tveksam. Vad jag finner problematiskt med von Triers berättelse är knappast kvinnobilden, som givetvis väckt debatt: den har sin motivering i filmens givna kontext. Inte heller är det den starkt masochistiska sexualiteten i sig: också den motiveras i sammanhanget. Det är snarare själva denna motivering, filmens anspråk på att gestalta ett trosdrama, som gör mig skeptisk. von Trier har för egen del angående sin konversion till katolicismen vittnat om ett starkt psykologiskt behov av att tro, motiverat av olika yttre livsomständigheter. Detta psykologiserande drag i förhållande till religionen skymtar också i Breaking the Waves, i Bess envisa och alltmer vanvettiga kamp för att älska sin make till slutet, liksom hela hennes gudsförhållande, där misstanken att hennes överspända psykiska tillstånd dikterar villkoren knappast är överdriven. Bess avsaknad av far blir också en pusselbit i dramat. Och den Gud som manas fram hos Bess är grym och oförsonlig, både i sitt alltför bokstavliga lyssnande till den stackars flickans böner och i kraven på offer och trohet in absurdum, förvänd i otrohet. För henne blir i själva verket Gud och Jan en och densamme – det låter filmen ana i den scen där Jan inte förmår tala och Bess ger röst åt honom på samma sätt som hon brukar göra det åt Gud.

Det som mitt i allt ändå gör filmen fängslande är inte minst det faktum att den är så utomordentligt välspelad. Såväl Emily Watson som Stellan Skarsgård gör strålande rollprestationer – inte minst Watson gör sin Bess till en mycket gripande gestalt. Lars von Trier behärskar också verkligen konsten att berätta i bild. Stig Björkman karakteriserar i en artikel träffande Breaking the Waves med rubriken ”De glasklara bildernas magi.” Det är detta bildernas mirakel som till sist blir kvar som det mest övertygande i filmen.