Världsbild i förvandling

Redan i mitten på 80-talet gav Lisbeth Gustafsson i sina två reportageböcker Mysterielängtan i vår tid prov på ovanlig förmåga till inlevelse i andliga frågor. Hennes styrka låg i hennes lyhördhet för andliga signaler som hon kunde spåra hos en rad olika personer både i och utanför kyrkan. Samma repor­tage- eller intervjuteknik använder hon i denna nya bok där hon emellertid vidgar perspektivet. Det är fem samtals­block som ingår i samlingen av ett 20-tal intervjuer, nämligen Ledarskap i kris, Självkännedom och omprövning, Ursprung och identitet, Genom död till liv samt Andlighet och solidaritet.

När man kastar en första blick på innehållet frestas man tro att bokens rikedom består i dess mångfald. Det är nämligen både en biskop och ett statsråd, en riksdagsman och LO:s andre ordförande, naturvetare och präster, en ekoteolog och en barnmorska, en ambassadör och två dominikannunnor, en invan­drarforskare och en missionspastor som yttrar sig. När man läst denna spännande skrift är det intrycket av ett inre samband, en samhörighet, en beröring av till synes vitt skilda ytterligheter som dominerar. Det är enheten i mångfalden som övertygar. Och budskapet är entydigt och tydligt: utan andlig förnyelse finns det ingen framtid.

Det är alltså olika, oftast lysande mosaikstenar som för­fatta­ren samlar och fogar samman till ett porträtt som speglar tidens längtan efter helhet och sammanhang. Den intresserade läsaren har lätt att känna igen ett samhälle i vånda men också i nytänkande och uppbrott. Vem förstår inte Claes-Bertil Ytterberg som ingående befattat sig med vetenskapsmannen och mystikern Teilhard de Chardin (som var jesuit och inte ”abbé”) och talar om vägen ”från orden utan närvaro till närvaron utan ord”? Naturvetaren och miljödebat­tören Kåre Olsson följer samma tankemönster när han säger: ”Om man vill åstadkomma en förändring i det yttre måste man börja i det inre.” Om man inte finner en fast vilopunkt i sin egen inre verklighet hamnar man alltför lätt i ett tillstånd som teologiprofessorn Anders Jeffner kallar hemlöshet. Det är därför som det är så avgöran­de för en människas livstolkning att man har en inre cell i sitt hjärta och bär den med sig som en fast trygghet var man än går. Metaforen om den inre cellen eller det inre rummet hämtar dominikansystern Madeleine Fredell från mysti­kern Catharina av Siena.

Den till både innehåll och form tilltalande boken håller vad titeln lovar. Den öppnar nya fönster med ofta överraskande perspektiv mot framtiden. Bokens budskap är att det här och var sker uppbrott mot nya horisonter. En ofrånkomlig fråga tränger sig på: finns det ett gemensamt ursprung och bärande traditioner som befrämjar både den enskilda och gemensamma strävan efter helhet och hemmahörighet? Existerar det något eller någon som lever och verkar före och mitt i denna rörelse framåt? Det är författarens fulla rätt att spana efter dolda spår som leder in i framtiden. Det kan vara värt att minnas att långsiktigt hållbara innovationer bygger på bärkraftiga traditioner. Författaren är medveten om sambandet. Detta samband gör att man gärna rekommenderar denna bok som källa till inspiration för dem som söker förstå och leva i samklang med den framtida verkligheten.