Birgittas spiritualitet

Skillnaden på en falsk och en äkta spanjor (eller gammal nederländare) är rasande stor, men vari består den? Man kunde säkert räkna upp mycket utan att ändå fånga kvintessensen, det oefterhärmliga. Det finns något i ett ansikte, något i ett tonfall och något i gången och rörelserna som gör en person unik. Det som här sägs om individerna gäller också i viss mån grupper, inte minst andliga grupperingar. Det luktar inte likadant i de olika samfundens kyrkor. En tränad lyssnare avgör snabbt vilken riktning en predikant tillhör, den dialekt som inte har med fonetik att göra. Man talar på senare år om spiritualitet, den sortens spiritualitet som är inbegreppet av andligt liv, sättet att leva det kristna livet, det som tillsammantaget utgör en människas eller en miljös andliga fysionomi, inklusive den underliggande teologiska, intellektuella och affektiva bildningen eller obildningen. Spiritualitet kan studeras teologiskt, litteraturvetenskapligt, idéhistoriskt och psykoanalytiskt. En spiritualitet kan man också leva sig in i. Då gäller det att upptäcka var accenterna ligger, hur psalmerna går, vilka aspekter av allmängodset som betonas och vilka som glöms eller förbigås, vilken typ av bibelord som oftast anförs, och tolkade hur. Hur har det blivit så? Varför betonar österns kyrkor den gudomliga och västerns den mänskliga sidan av Jesu person? Varför spelar sakramenten ingen roll i Frälsningsarmén? Vilket bibelord är viktigast för dig, om du tvingades välja? Valet avslöjar spiritualiten.

Anna Jane Rossings litteraturvetenskapliga avhandling om den heliga Birgittas spiritualitet är ett försök att ta ett nytt tag om ett välkänt författarskap utifrån begreppet spiritualitet. Uppslaget är fruktbart, men genomförandet lämnar många ändar lösa. Söm undersökningen nu föreligger är den påfallande deskriptiv och immanent, utan ambitioner att knyta Birgitta till hennes tids idéer och hennes andliga bildningsbakgrund. Avhandlingen hade tjänat på att inskränkas till enbart det som nu är dess tyngdpunkt, rättvisebegreppet i Birgittas uppenbarelser. Det är avhandlingens förtjänst att den sätter fingret på detta som med fog kan sägas bära hela Birgittas verk. Men det är osäkert om denna undersökning på andra punkter kommer mycket längre än Klockars studier om Birgittas värld och bokliga bildning (för att inte, apropå rättvisan, nämna Birger Berghs originella och träffsäkra skiss Birgittas djävulsskildringar i Credo 1973, s l08ff).

Jag hade önskat att författaren dragit en skarpare gräns mellan Birgittas teologiska allmängods och hennes djärva, egensinniga och äkta bibliskt inspirerade tillämpning av sina grundläggande insikter, som hon fått framför allt av sina biktfäder. Jag hoppas att avhandlingsförfattaren får tillfälle att gå vidare med en just litteraturvetenskaplig analys av det som uppenbart skiljer Birgitta från jämförbara storheter, hennes tydliga beroende av de gammaltestamentliga profeterna och Johannes’ uppenbarelse. Den röda tråden i Uppenbarelserna är profetens ”Så säger Herren” (Kristus, eller Maria, eller någon annan legitimerad förespråkare för himlens avsikter). Birgitta slungar ut sina himmelska åskviggar, mot vilka inga sofismer och ingen appell hjälper. Hon ropar in i den politiska samtiden, precis som profeterna gjorde och kastar sina verop framför allt mot maktens utövare och missbrukare. Som en sann profet vill hon skaka om, inte väga sina ord, och inte börja med att trösta. På varje adressat som Birgitta skickar raka vägen till himlen går det två som måste göra bot i skärselden och tre som hjälplöst går förlorade. Ett noggrant studium av de olika revelationstyperna mot den latinska bibeltexten skulle avslöja mängder av gammaltestamentliga stilmarkörer (Ve, Lyssna, Salig den som). Boken om Birgitta och Bibeln återstår att skriva.

När detta är sagt måste också förtjänsterna framhävas. Som ingen före henne visar Rossing hur dialektiken rättvisa-barmhärtighet, detta bibliska grundmönster, går igen i det mesta av Birgittas verk. Birgitta hade varit en uppmärksam elev, när biktfäderna förklarade teologins svar på de svåraste frågorna, hur motsatserna (enligt mänskliga mått) sammanfaller i Gud. Rättvisan är, hade de sagt med argument från Augustinus och Anselm, en del av den ordning, evig och objektiv, som Gud nedlagt i skapelsen. Enligt den ordningen skall var och en ha sitt, Gud, kejsaren, nästan och den egna personen. Sker inte detta måste människan bära konsekvenserna av den brutna ordningen. Hon måste känna det på sitt eget skinn. Men eftersom människan har ställt till med mer än hon själv kan ställa tillrätta, har Gud ingripit och låtit sin Son känna alla konsekvenserna av det brutna förhållandet på sin egen kropp. På det sättet demonstreras den fullkomliga rättvisan i sin dubbla aspekt: att inget brott mot ordningen undgår att få allvarliga konsekvenser, och att Guds kärlek firar triumfer över de eljest oundvikliga katastroferna. Detta är en gåva som människan nu skall ta emot aktivt. Med hjälp av nåden måste hon åtminstone symboliskt, genom att allvarligt bjuda till, visa sitt uppriktiga uppsåt att själv gottgöra. Då visar sig rättvisan som barmhärtighet:

Ty ehuru jag älskar dig av hela mitt hjärta, så handlar jag icke emot rättvisan på en enda punkt, utan så som du syndat i alla lemmar, så måste du också gottgöra i alla lemmar. Men för din goda vilja och din föresats att bättra dig förvandlar jag min rättvisa till barmhärtighet i det jag efterskänker svåra straff för en liten botgörings skull (Rev I:2).

Birgitta är upprörd på Guds vägnar när människor tror att de lätt kan göra anspråk på förlåtelse, som om det vore Guds yrke att förlåta. Det är av den anledningen som hon uppehåller sig så mycket vid de fysiskt outhärdliga detaljerna i Kristi lidande och utförligt beskriver helvetesstraffen. De var konsekvenser av mänsklig ondska, och ondskan är inget att skämta om. Kristi lidande tvingar den kristne till handling. Liksom synden är något som händer i hans eget kött, så är nåden något som, lika verkligt, måste inkarneras. Som motbild till självhävdelsen som förött jorden upphöjer Birgitta Guds Moder som det absoluta idealet. Kristi efterföljelse består för henne i att identifiera sig med Maria, den med-lidande under korset och den med-förhärligade i himlen.

Det är angeläget att forskningen om den ytterst originella svenskan går vidare. Birgitta har visserligen teologiskt inte sagt så mycket som man inte skulle kunna finna någon annanstans i den kristna spiritualitetens historia, men hennes spiritualitet, den profetiska nitälskan för Guds rättvisa som uppenbaras som den ena sidan av hans barmhärtighet, var ett ord i tiden och är det också nu. Gud är en förtärande eld, och elden leker man inte med.

Man har anledning att känna tacksamhet mot Anna Jane Rossing för att hon pekat på denna Birgittas andliga profil tydligare än sina föregångare.