Biskop Gaillot och enhetens ämbete

Den 13 januari i år offentliggjordes i Rom att den i Frankrike populäre biskopen Jacques Gaillot fråntagits sina befogenheter som stiftsbiskop av Evreux. Numera är han titulärbiskop av Partenia i Mauretanien och står till förfogande för särskilda uppgifter. Åtgärden, som vidtogs samtidigt med påvens resa i Sydöstasien, har väckt bestörtning och protest i vida kretsar i Frankrike, men också gillande hos många katoliker. De som följt ”affären Gaillot” är endast förvånade över åtgärdens tidpunkt och art. Att något skulle ske hade man väntat.

Jacques Gaillot blev biskop av Evreux 1982. Under sin biskopstid har han gjort sig känd för ett okonventionellt umgänge med massmedia och med grupper som uppfattar sig som marginaliserade i samhället. Han har ofta låtit sig intervjuas i TV, han har uppträtt i program där man inte väntar sig att en biskop skall uppträda. Han har gjort uttalanden för införande av kvinnliga präster och upphävande av celibatsplikten. Också i frågor om homosexualitet, preventivmedel och det s.k. abortpillret RU 486 har han uttalat sig på ett ”oortodoxt” sätt. Vad han verkligen sagt och hur han uppträtt i massmedia är det svårt att bilda sig en uppfattning om. Men det tycks klart att han visat en viss omdömeslöshet i sitt umgänge med media och att hans agerande irriterat hans franska biskopskolleger.

Spänningarna mellan Gaillot och de andra biskoparna har i själva verket ökat från år till år. Likaså har prefekten för biskopskongregationen i Rom, kardinal Gantin, fört samtal med Gaillot 1987 och 1992 om dennes agerande. Vad man lagt honom till last är hans självständiga och uppseendeväckande agerande mot massmedia och hans brist på samarbetsvilja med sina kolleger. Så skall han före en plenarsession med biskopskonferensen 1988 i Le Monde ha publicerat det förslag om införande av gifta präster som han skrivit för sessionen. I ett brev från biskopskonferensens ordförande ärkebiskop Duval 1994 kritiseras Gaillot för att visa ”öppen distans gentemot sina biskopskolleger” och Duval betecknar hans medieframträdanden som ”alltmer oacceptabla”. Uppenbarligen har katolikerna i Frankrike delats i två läger, och den inomkyrkliga polariseringen ökat. Det är också klart att åtgärden från Roms sida inte bara grundar sig på uppgifter från Gaillots kolleger utan även på en mängd brev som vanliga katoliker sänt in till Rom.

I kommunikon motiveras den ovanliga åtgärden med att Gaillot inte beaktat ”de råd om förhållningssätt som under de senaste tio åren getts honom när det gäller hans utövande av biskopsämbetet i liiromässig och pastoral enhet med kyrkan” (min kursiv). Gaillot förklaras i anslutning härtill olämplig för utförandet av en biskops främsta uppgift, nämligen ”enhetens ämbete”.

Detta träffar förmodligen kärnan i konflikten, och förklarar varför reaktionerna, både på åtgärden och på Gaillots eget agerande, varit så olika. Flera franska biskopar beklagar tillvägagångssättet, en anser att ett inskridande från Roms sida var oundvik

ligt. Media rapporterar om protestdemonstrationer och om att minst 20 000 människor samlats för att ta avsked av Gaillot vid hans sista mässa som stiftsbiskop. Gaillot har blivit en symbol för liberala katoliker och kyrkofrämmande grupper, mera biskop för en del av de franska katolikerna än för sitt eget stift.

Är fallet Gaillot ett exempel på en ren disciplinåtgärd eller finns det något i Gaillots agerande som strider mot kyrkans grundläggande tro och ordning?

Frågan är svår att besvara. I alla händelser har Gaillot inte kritiserats från Rom för att han varit talesman för flyktingar och samhällets utstötta, även om detta insinuerats i journalistiken. Viktigare är kanske att bl.a. kardinal Robert Coffy, ärkebiskop av Marseille, framhållit att han inte känner till något yttrande av Gaillot som strider mot den kristna läran. Som nämnts har han däremot uttalat sig tvetydigt eller inopportunt i sexualetiska frågor. Bortsett från den kristna grundövertygelsen att abort är fel, rör det sig här genomgående om inomkyrkligt kontroversiella frågor. Kanske kan också en del av problemet skrivas på den massmediala sexfixeringens konto. Det är uppenbarligen mycket svårt att representera den katolska kyrkan i en offentlighet som mest tycks intresserad av sex, våld och skandaler. Man måste konstatera att det uppstått en ond cirkel mellan medias sexfixering och kyrkoledningens strikta hållning i dessa frågor. Hur nå fram med de positiva budskap om människan som gör den kristna sexualetiken begriplig?

Gaillot är knappast heretiker och Roms förflyttning av honom till ett titulärstift är inte ett kyrkorättsligt straff utan förefaller vara en rent disciplinär åtgärd. Canon 190 i kyrkolagen föreskriver att förflyttning av en biskop kan ske också mot dennes egen vilja om ”tungt vägande skäl” föreligger.` Gaillot hade erbjudits att själv begära avsked men avböjt. Vilka de ”tungt vägande skälen” är, utöver vad kommunikon anger, är hittills inte bekant. Åtgärden är dessutom ovanlig. Ärkebiskop Hunthausen i Seattle blev varken avsatt eller förflyttad 1986.

I stället valde Rom att utnämna en hjälpbiskop med särskilda befogenheter vid hans sida. I Frankrike har tidigare några biskopar avsatts eller förflyttats av politiska skäl, så t.ex. några kollaboratörer med Petain-regimen. Även om påven enligt kyrkolagen fritt utnämner biskopar (can. 377) och även har den högsta domsrätten i kyrkan, kan det diskuteras om en stiftsbiskop bör avsättas av rena disciplinskäl. Biskopen innehar enligt Andra Vatikankonciliet och kyrkolagen det fulla ämbetet och eget ansvar för sitt stift. Detta är, som de tyska biskoparna klart sade i sitt svar på Bismarcks skrivelse 1875, inte en delegation från påven utan ett direkt uppdrag från Kristus. Att genom ett dekret från den Heliga stolen avsätta eller förflytta en biskop är heller knappast i enlighet med gammal kyrklig tradition. En biskop som företräder heretisk lära eller genom sin ämbetsutövning eller vandel uppenbart överträtt Guds eller kyrkans bud kan självfallet ställas inför kyrklig domstol och avsättas. Ingen ifrågasätter heller att påven har den högsta domsrätten i kyrkan. Men biskop Gaillot har inte blivit dömd och avsatt av kyrklig domstol. Han fortsätter att vara medlem av biskopskollegiet och kan utöva sina sakramentala befogenheter.

Det finns förvisso ingen anledning av försvara Gaillots tvetydiga agerande eller att stämma in i den massmediala kyrkokritiken. Men ställer inte fallet Gaillot vissa frågor om vad som är viktigt i sättet att utöva ledningen i kyrkan och i umgänget inom kyrkan? Borde inte den kristna tron och moralen vara mer än en disciplinfråga, en sak som lika mycket är förankrad i det kristna folkets trosmedvetande som i läroämbetets auktoritet? På vilket sätt bör kyrklig auktoritetsutövning ske i ett samhälle som är kritiskt mot alla auktoriteter? Hur kan kyrkan visa större öppenhet och transparens i sin beslutsstruktur utan att förneka att hon vilar på gudomlig instiftelse snarare än demokratiska beslut? Hur kan vi lära oss att hantera inomkyrkliga konflikter i öppenhet och utan rädsla för medias tuffa metoder?