Tro och vetande

År 1949 publicerade Ingemar Hedenius sin bok Tro och vetande och gav därmed upphov till den mest omfattande religionsdebatt som förts i vårt land. Teologiprofessorer och biskopar ryckte i stora skaror ut till försvar för den kristendom vars sanning och värde Hedenius energiskt förnekat. Men så småningom spreds en konsensus långt in i kyrkliga kretsar att det var Hedenius som vunnit debatten. Nederlaget var smärtsamt och det kom otvivelaktigt att för lång tid framåt påverka svensk teologi och religionsfilosofi som i mycket intog en defensiv hållning och anpassade sig till de krav på ”vetenskaplighet” som Hedenius och andra analytiska filosofer definierat.

Vad var det som gav Hedenius’ angrepp dess styrka? Till stor del säkert helt enkelt överraskningseffekten. Svensk filosofi och religionsfilosofi hade länge levt i en värld som präglats dels av tysk filosofi (framför allt kanske nykantianismens efterdyningar) dels av den inhemska uppsalaskolan och dess märkesmän Axel Hägerström och Adolf Phalen. Ingemar Hedenius själv hade under trettiotalet gjort sig känd som en kämpande företrädare för uppsalaskolans phalenska falang. Men under kriget hade hans och några generationskamraters tänkande genomgått väsentliga förändringar. Tillsammans med Konrad Marc-Wogau och Anders Wedberg framträdde Hedenius nu som representant för den särskilt inom det engelska språkområdet florerande s k analytiska filosofin. Tänkare som Bertrand Russell, G. E. Moore och C. D. Broad spelade en stor roll som inspirationskällor. Det var ur deras arsenal Hedenius hämtade sina vapen i angreppet mot teologi och kristendom.

Därmed försattes teologerna i en kinkig taktisk position. De hade inte klart för sig från vilket håll angreppet kom – flera av dem levde kvar i tanken att Hedenius fortfarande var en trogen lärjunge till Adolf Phalen, något som de fruktlöst försökte utnyttja mot honom. Dessutom befanns Hedenius ha rustat sig ur en ny vapengeneration som teologerna inte kände till. Förgäves letade de i förkrigslagren efter något som skulle kunna användas vid defensiven.

Men också de nyaste vapen blir gamla med tiden. Det som 1949 var godtagna sanningar inom den analytisk-filosofiska miljön är idag ofta satt i fråga. Det må räcka med ett exempel. Hedenius’ s k språk~ teoretiska postulat ställer bl a bestämda fordringar på religiösa symboler. Det fordrar ”att de dogmer som eventuellt är symboliska alltid skall kunna översättas till utsagor som inte är symboliska, om bara översättningarna görs tillräckligt utförliga”. Den som följt den intensiva diskussionen som under senare tid förts inom analytisk filosofi kring översättningsbarheten hos symboliska och metaforiska uttryck skulle knappast kunna formulera kravet så enkelt som Hedenius gör. Symboliskt och metaforiskt språk måste anses kunna vara begripligt och något annat än ren gallimatias även om någon översättning till icke-symboliskt språk inte är möjlig. Symboler och metaforer har en nödvändig, icke-eliminerbar funktion i den språkliga kommunikationen. En symbol säger mer än tusen ord – dess innebörd kan vara mångdimensionell och outtömlig utan att för den skull vara diffus eller meningslös.

Den som vill studera debatten kring Tro och vetande har numera en förträfflig hjälpreda i AnnMarie Henschen-Dahlquists En Ingemar Hedeniusbibliografi, som bibliograferar Hedenius’ insats, men också ger många värdefulla kommentarer och upplysningar utöver de bibliografiska. Nu har dessutom den första avhandlingen om Hedenius lagts fram – uppsalateologen Peder Thalens Den profana kulturens Gud.

Hedeniusdebatten är ett utmärkt avhandlingsämne. Men det måste genast sägas att Thalen inte skrivit någon bra avhandling. Här letar man förgäves efter någon korrekt eller begriplig redogörelse för hur Hedenius egentligen argumenterade. Thalen nöjer

sig med att försäkra läsaren att Hedenius bara åstadkom en ”skenkritik” av kristendom och teologi. Till den slutsatsen kommer han genom att utgå från den s k lundateologins ståndpunkt att religiösa satser inte gör anspråk på sanning i vanlig mening. Därför skulle kristendomen vara undandragen intellektuell kritik av den typ Hedenius levererade.

Det besynnerliga är nu att Hedenius ägnade åtskilligt utrymme i Tro och vetande åt att kritisera just lundateologin (med Anders Nygren i spetsen) och dess teori att kristendomen inte avser att göra några sanna utsagor om verkligheten. Den kritiken går Thalen emellertid inte in på. Än mindre gör han några försök att bemöta den. Den enda antydan i denna riktning som finns i Thalens bok är upprepade påståenden om att Ludwig Wittgensteins filosofi skulle ha underminerat den typ av religionskritik som Hedenius stod för. Att Wittgensteins tankar är relevanta i sammanhanget är säkert riktigt. Men hos Thalen letar man förgäves efter någon utredning om vilka dessa tankar egentligen var eller på vad sätt de skulle kunna användas för att kritisera Hedenius. Wittgenstein, vars ideer tillmäts central betydelse för avhandlingens tes, nämns i själva verket bara på ett par ställen i Thalens bok.

I stället finns långa utläggningar om Luther vars relevans för att belysa Hedeniusdebatten förblir oklar åtminstone för anmälaren. Thalen har skrivit en dålig doktorsavhandling. Ändå gör han i boken ett både intelligent och sympatiskt intryck. Han kombinerar en radikal religionsfilosofisk dilettantism med förmågan att här och var säga tänkvärda ting. Så är det när han pekar på den viktiga kulturpolitiska bakgrunden till Hedenius’ kristendomskritik. Hos Hedenius fanns ett intellektuellt patos – kristendomen var rätt och slätt felaktig och borde därför överges. Men där fanns också ett kulturpolitiskt patos – kristendomen var omodern, vidskeplig, ovärdig ett modernt samhälle, sekulariseringen innebar ett framsteg i humanitet och rationalitet. Ett exempel kan hämtas ur Hedenius’ bok Att välja livsåskådning (1951), en uppföljare till Tro och vetande. Där kontrasterar Hedenius på ett ställe ”en rysligt smutsig lantpräst i Spanien och en styv journalist i Stockholm”. Det (för mig) häpnadsväckande är nu att Hedenius är fullkomligt övertygad om att den smutsige spanske lantprästen med nödvändighet måste stå på en mycket lägre mänsklig och moralisk nivå än den fiffige och välorienterade stockholmsjournalisten. Den förre saknar ”sensibilitet”, vilken den senare däremot måste äga i avsevärd utsträckning.

Det är sålunda enligt Hedenius en självklar sak att – för att hämta exempel från skönlitteraturen – den konstbedömande kåsören Tidström i Morgontuppen ur Gullbergs Ensamstående bildad herre representerar en högre andlig typ än låt oss säga Georges Bernanos franske lantpräst eller Graham Greenes ”monsignore Quijote”. Sekularisering skulle sålunda utan vidare vara liktydigt med moraliska och kulturella framsteg. Här genmäler Thalen med all rätt att man lika väl kan betrakta sekulariseringen som en sorts kollektiv glömska, en hel civilisations förlust av en transcendent dimension. Ibland var Hedenius som Thalen framhåller också paradoxalt medveten om detta. Ibland kände han själv ”begär efter en bättre värld, en helt annan verklighet” och kunde tala om ”detta som jag innerst inne vill: riva ett hål i själva verkligheten omkring mig och fa kontakt med en värld av ljus och harmoni”. Det som gav Hedenius’ religionskritik dess spänning och oro var just denna konflikt mellan oförenliga tendenser, mellan självsäkert förkastande och hemlig längtan. En religiöst oskyldig person skulle inte ha kunnat skriva Tro och vetande.

Det bör kanske tilläggas att också Thalens bok med sitt fromma avfärdande av kristendomens sanningsfråga innebär en aktiv glömska, ett förträngande av en tradition av brottning med religionens intellektuella problem som under ett par årtusenden varit central i västerländsk filosofi och teologi. Det kvarstår som ett faktum att Hedenius i sitt ursinniga förkastande av kristendomen var bättre teolog än de flesta teologer. Att man tar på allvar frågan om kristendomens sanning och därmed om dess eventuella konflikt med det profana vetandet är inte exempel på dålig teologi. Tvärtom är det en förutsättning för att teologi i någon förnuftig mening av detta ord alls skall kunna bedrivas. Så länge Hedenius behåller denna enkla poäng på sin sida kan hans religionskritik knappast anses föråldrad.