Tankar inför stiftssynoden

Den katolska kyrkan har i hög grad stärkt sin ställning i Sverige under det senaste seklet – visserligen från en närmast ”nollpunkt” vid periodens början med fem små församlingar och runt tio präster. Särskilt under de senaste decennierna har utvecklingen varit häpnadsväckande. Nya kyrkor och kapell har invigts så gott som varje år, stiftsledningen har förstärkts personellt, ekonomin har förbättrats, kloster, hospice och stiftscentra har grundats, stiftets olika nämnder och organ har producerat förnämliga liturgiska böcker, framställt kateketiskt material, varit en samtalspartner i det ekumeniska arbetet, gjort lyckade utbildningssatsningar. Till följd av detta har vi bland annat två folkhögskolor och ett prästseminarium samt en fungerande diakonutbildning. Likaså har Caritas Sverige, den katolska hjälporganisationen, på kort tid vuxit från ingenting till en ”medelstor” hjälporganisation vars insatser vid ett flertal tillfällen har uppmärksammats.

Mycket av allt detta bygger på de mångas frivilliga och oavlönade prästers och lekmäns insatser. Stiftet håller kort sagt på att förvandlas från ett familjeföretag till någonting stort och dynamiskt. Katoliker hörs och syns numera inte sällan i Radio/TV och tidningar. Ändå måste det konstateras att kyrkan fortfarande av flertalet svenskar upplevs som något främmande, osvenskt och – som vi fick bevittna inte minst inför EU-omröstningen – rent av farligt. Kyrkan har vuxit, men den har knappast på djupet blivit en del av den svenska kulturen även om allt fler katolskt döpta lever i Sverige – något som

statistiken kan verifiera:

18954 katoliker på 10 000 invånare
19207 10000 ”
194515 10000 ”
197090 10000 ”
1995180 10000 ”

Trots detta är kyrkan som lokal gemenskap något främmande och osynligt för svensken i gemen. På sina håll omtalas – inte utan skäl – den katolska församlingen som den ”polska” eller ”spanskel’ kyrkan. När svenska massmedia tar upp katolska frågor handlar det ofta om utländska skandaler av typen ”pedofilpräst avslöjad” eller någon så kallad ”rapport

från Vatikanen”. Alternativt beskrivs kyrkan som något som hörde medeltiden till: kloster, rosenbuskar och abbotar passerar revy. Allt detta är tecken på att kyrkan ses som något apart, främmande och icke reellt närvarande i vår nutida svenska vardagsverklighet. Den relativt stora gruppen katoliker har alltså ännu inte lyckats synliggöra tron som ett attraktivt alternativ för svenskar – det är till exempel inte fler som konverterar idag än det var för femtio år sedan.

Den stora invandringen under de senaste decennierna har medfört att den katolska kyrkan reetablerats i landet, men den har också bidragit till att den främmande prägeln bestått. Kyrkan var mer homogen på 1940-talet än vad den är idag: närmare 60% av katolikerna var då födda i Sverige, idag rör det sig om kanske 25%. Gång efter annan har den katolska kyrkan trott att det skulle komma en tid då läget skulle stabiliseras och en nödvändig återhämtning kunna ta sin början. Så har nu inte blivit fallet. Detta har lett till att en långsiktig pastoral handlingsplan aldrig kunnat utformas. Stiftets vardag har präglats av otillräcklig ekonomi, bristande personella resurser och ständiga brandkårsutryckningar för att hjälpligt möta nya och oförutsedda behov. Den snabba invandringen i kombination med bristen på resurser har lett till att vissa områden med många katoliker aldrig fått en kyrklig infrastruktur, åtskilliga invandrade katoliker har därigenom tappat kontakten med kyrkan och i inte så fa fall rekryterats till olika frikyrkor.

Trots dessa och många andra svårigheter är den katolska kyrkan i Sverige den organisation som mer än någon annan bidrar till att ett möte sker mellan människor från olika länder och kulturer. I en tid av växande spänningar och social frustration är kyrkan en positiv motkraft vars insatser det finns anledning för samhället i övrigt att inspireras av. I en vanlig katolsk församling möts och samverkar regelbundet människor från jordens alla hörn. På detta plan spelar kyrkan en stor roll i dagens Sverige.

Tyvärr märks mycket av detta just inte alls av den utomstående. Den som slår upp de stora stockholmstidningarna finner inga eller få uppgifter om katolsk aktivitet, detta trots att det i storstockholms

området finns fem församlingar, två så kallade kapellförsamlingar och flera kapell med regelbunden gudstjänstverksamhet etc. De många läsarna av till exempel Dagens Nyheter- varav åtskilliga är så kallade beslutsfattare – får därmed inget intryck av att det över huvud taget existerar en omfattande katolsk verksamhet i huvudstadsområdet. Det är möjligt att ekonomin inte medger en regelbunden annonsering, men förhållandet leder till ett olyckligt osynliggörande. Tidningar som tipsas om lokala aktiviteter brukar dock ofta ta in sådant material. I Uppsala rapporterar till exempel lokaltidningen regelbundet om vad som händer i församlingen.

Även på ett annat sätt markerar kyrkan själv ibland ett utanförskap.När brännande frågor aktualiseras väljer kyrkliga företrädare ofta att hålla en ”låg” profil. Rädslan för att verka främmande och måhända otidsenlig har inte sällan lett till att utslätade fraser fatt ersätta ett aktivt deltagande i debatten. Detta kan också läsas som en självkritik av Signum. Det tycks som om många – såväl svenska som invandrade katoliker – bär på ett visst kulturellt mindervärdeskomplex som kan stå i vägen för ett yttre engagemang. Tidigare valde ledande tidningar liksom Radio/TV att ofta avstå från att lyssna till katolska röster. Idag tycks läget vara ett annat. Kanske kan vi framöver utnyttja detta förhållande bättre.

Att synliggöra kyrkan på det lokala planet behöver inte vara oöverstigligt svårt. Att medverka med ett informationsstånd på Skänninge marknad, att synas under Medeltidsveckan i Visby, att finnas med i lokalradiosammanhang och vid ekumeniska samlingar har visat sig möjligt. En procession vid firandet av Corpus Christi kan också vara ett vittnesbörd. Här borde fantasin fritt få flöda. Utan att bli populistiska eller kuriösa, genom att lyfta fram förlegade former, borde vi synas i vardagen.

En ökad synlighet ställer nya krav på stiftet och församlingarna. Frågor måste kunna besvaras på ett genomtänkt sätt. Detta betyder att det bildningsarbete som redan initierats i stiftet måste vidgas ytterligare. Att kunna skriva i tidningar, att ha förmågan att klokt svara på frågor, att kunna ta ansvar för social verksamhet – detta är inte något medfött utan förutsätter utbildning. Sak samma gäller för att den katolska kyrkans medlemmar skall kunna medverka i det politiska och det samhälleliga livet. Kanske är detta ett ännu mer krävande engagemang. Icke desto mindre har katoliker en förpliktelse att utifrån den katolska socialläran aktivt ta sitt samhällsansvar. En inåtvänd kyrka som bara söker individuell fromhet motsvarar inte en katolsk uppfattning om kyrkan som Kristi kropp på jorden. Katolikerna i Sverige borde ha goda förutsättningar att utifrån en nordisk erfarenhet av exempelvis folkrörelserna ta sitt ansvar i den sociala process som pågår runt omkring oss. Likaså innebär ett synliggörande att nya krav ställs på församlingens gudstjänster och aktiviteter. Att säga att predikningar ska vara genomarbetade och ta upp centrala ämnen, anpassade till våra konkreta förhållanden så att de svarar på frågor som människor verkligen ställer, är förmodligen inte kontroversiellt. Men vad innebär detta konkret? Här finns anledning till fördjupad reflexion. Sverige har gott internationellt rykte såväl vad gäller kyrkliga textilier som kyrkomusik. Kyrkomusiken i våra församlingar, estetiken i gudstjänstrummet och de liturgiska detaljerna måste på nytt tänkas igenom – i vart fall om vi menar något konkret med talet om inkulturation. Påpekandet betyder inte att det är ett motsatsförhållande mellan finkultur och folkkultur, eller mellan svenskt och utländskt. Arbetet bör inriktas på att integrera och sammanfoga sådant som är kvalitativt bra. Också detta kräver utbildning. Det borde vidare vara lika självklart att kyrkoherden är insatt i det svenska språket och den svenska kulturen som att den nationelle själasörjaren behärskar sitt språk och sin kultur. Den introduktionskurs för nyanlända präster som givits vid några tillfällen bör permanentas och bli ett obligatorium. Tillika borde det vara givet att kyrkoherdarna och de nationella själasörjarna intimt samarbetade och strävade efter att alla katoliker registrerades i de lokala församlingarna. Det är egendomligt att det i Sverige går att vara aktiv katolik utan att finnas med i församlingsregistret.

Med den bättre ekonomi det tycks som om kyrkan på sikt får genom möjligheten till central hjälp med kyrkoskattuppbörden – om och när statskyrkosystemet upphör – kommer förhoppningsvis en del svårigheter att kunna övervinnas. Men allt handlar inte om ekonomi – åtskilligt rör strategi, attityder och målsättningar. Katolska kyrkan i Sverige har inte drabbats av de förödande inomkyrkliga gräl eller den känsla av uppgivenhet, som finns i en del katolska länder på kontinenten. Vi har all anledning att söka bevara respekten för varandra och också fortsättningsvis samverka över kultur- och positionsgränser och kreativt använda oss av alla de många människor som med optimism och framtidstro valt att leva som aktiva katoliker i vårt land. Det är givetvis inte förmer att vara svensk, det finns ingen gräddfil för svenska katoliker till Guds rike. Ingen latinamerikan behöver förvandlas till en Svensson. Kyrkan är mångkulturell, men varifrån vi än kommer så är det här i landet som vi lever. I det lokala mötet sker formandet av morgondagens kyrka.

De problem och glädjeämnen som här kortfattat antytts, kommer förhoppningsvis att ingående behandlas under den kommande stiftssynoden. Det finns anledning att låta denna sociologiska positionsbestämmelse fördjupas av en mer specifikt katolsk teologisk reflexion om hur den katolska kyrkan genom sin närvaro skall kunna befrukta den andliga och kulturella jordmånen i vårt land.Till detta återkommer vi. Det vore tragiskt om vi glömmer att vår stora brokiga katolska tradition kan tillföra vårt land något positivt men vi har också en uppgift genom att skänka denna katolska kultur en nypa nordisk erfarenhet.